måndag 25 november 2013

Helenas hämnd


Bokens titel: Helenas hämnd
Författare: Maria Gustavsdotter
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2013
Antal sidor: 346 + extramaterial

Det är ju rent märkligt hur bra författare Historiska Media har lyckats skramla ihop till att skriva historiska romaner i stafettform. Det här är den tredje boken jag läser och blir förtjust i! Boken ingår i serien "Släkten". Här kommer en kort resumé för er som inte slaviskt följt min blogg:

Den första delen skrevs av Katarina Mazetti och heter "Blandat blod". Jag har inte läst den.


Den andra delen skrevs av Karin Wahlberg och heter "Sigrids hemlighet". Jag har recenserat den här.



Den tredje delen skrevs av Catharina Ingelman-Sundberg och den heter "Tempelbranden". Jag har recenserat den här.


Den fjärde delen skrevs av Maria Gustavsdotter och den heter "Helenas hämnd". Som synes ett lika fånigt omslag som de tidigare...


Den femte delen skrevs av Ingrid Kampås och den heter "Drottningkronan", men den har ännu ej utkommit på pocket.

Helenas hämnd knyter an till de personer jag lärt känna i de tidigare böckerna, men här får vi följa Helena som bor i Västergötland - en bra bit från Uppland där den senaste boken utspelade sig - och hennes familj. Helena är en förmögen kvinna med tre halvvuxna barn: Lars, Agnes och minstingen Ingrid. Maken är död men familjen klarar sig bra på sin gård tillsammans med trälar och arbetare. Helena är kristen och drömmer om att låta uppföra en kyrka eller ett litet kapell till Guds ära.

En dag kommer Sten Haraldsson, hans bröder och morbror ridande till gården för att anhålla om Agnes hand. Sten är ättling till de huvudpersoner som presenterats tidigare i serien. Stens yngre bror Adam flirtar med lillasystern Ingrid. Båda flickorna är smickrade och glada, när deras mor och storebror efter mycket förhandlande går med på att gifta bort Agnes med Sten (och kanske Ingrid med Adam). Men livet blir inte alls som de båda flickorna tänkt sig. Långt ifrån...

Agnes far iväg till Sten Haraldssons gård och lever där i rikedom men utan kontakt med sin familj. Hennes nye make är inte den charmör han utgav sig för. Tvärtom slår han Agnes så ofta och så hårt att det får fruktansvärda konsekvenser. Den biten av romanen är svår att läsa, för det är klart att även idag är det många kvinnor som får utstå misshandel på samma sätt som den unga Agnes.

Även Lars och Ingrid som är kvar på gården med mor Helena lider svåra kval, av olika anledningar. Men Helena tar upp kampen för sin äldsta dotter och gör vad hon kan för att få hem henne igen.

Jag ska inte avslöja mer om handlingen. En liten grej bara: jag har så himla svårt för att läsa om korståg och pilgrimsvandringar. Vet inte varför men det är så tråkigt och jag önskar bara att de kunde komma fram till Jerusalem och sedan ta ett flygplan hem så jag slapp läsa mer om det.

Det är komplett obegripligt för mig hur man ens kan tänka tanken att till häst ta sig genom hela Sverige. Tänk då det dubbla för att ta sig ner till Italien! Och sedan båt över Medelhavet - på medeltiden! - det är helt ofattbart. Det är banne mig fullt i klass med att bestiga Mount Everest, i mina ögon. Inga bilar, inga tåg, inga flyg, knappt ens vettiga hästdroskor. Bara en sadel och en massa packning och så rida, rida, rida genom Europa i ur och skur för att få se det heliga landet. Jag förstår inte att de inte vände om redan i Danmark!

Maria Gustavsdotter har dock beskrivit en av de få pilgrimsfärder som jag läst vartenda ord av och det ska hon ha en eloge för, eftersom det egentligen inte intresserar mig. Dessutom bygger boken på fakta (så mycket fakta man nu kan ha om 1100-talet!) om Skövdes skyddshelgon den heliga Helena.

En obehaglig bok, såtillvida att den innehåller så mycket hustrumisshandel och elände, men mycket spännande, trovärdig, intressant och svår att lägga ifrån sig. Nu är jag på riktigt fast i den här serien. Ska "Drottningkronan" verkligen kunna leva upp till "Helenas hämnd"?

Betyg: Maria Gustavsson är helt okänd för mig, men nu kommer jag att hålla ett öga på henne. Mycket välskrivet, bra driv. Väl avvägd blandning av spänning i högt tempo och långsammare vardagsbetraktelser.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av religionshistoria eller kvinnohistoria med action.

Snackis: Det finns en del att prata om, när det gäller kristendomens påbud om mannens överhöghet och kvinnans underlägsenhet som gör att kvinnor inte hade rätt att själva välja sina liv.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

söndag 24 november 2013

Om konsten att läsa och skriva



Bokens titel: Om konsten att läsa och skriva
Författare: Olof Lagercrantz
Förlag: Wahlström & Widstrand / Bonnierpocket, 2012
Antal sidor: 109 paginerade sidor, generöst räknat...

(I dessa 109 sidor har man inkluderat sex blanka sidor innan boken ens börjat och därefter lika många sidor till i två komplett ointressanta förord - det ena av Olof Lagercrantz själv och den andra av någon som kallar sig Stefan Jonsson...)

En perfekt bok att ha i en bokcirkel, för att diskutera hur vi egentligen läser. Det var väl så vår bokgrupps värdinna tänkte när hon valde denna lilla bok som är en klassiker (utkom första gången 1985). Man kan lätt sluka boken i sin helhet under en kväll, åtminstone vad gäller omfånget. Själv höll jag på att storkna och därför tog det mig två kvällar.

Först ska sägas att Olof Lagercrantz är (var!) mycket skicklig i sitt sätt att använda det svenska språket, att välja orden och att bygga upp en mening, ett stycke, ett helt kapitel. Texten är lätt att läsa och vacker på samma gång.

Här finns många citat och stycken som jag tycker verkligt mycket om, men också massor som får mig att gäspa. Jag strök under följande:
"Joseph Conrad, den polsk-engelske diktaren, skrev till en vän, som han satte mycket högt: 
- Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om." Och just så är det, som Conrad säger, att läsupplevelsen formas ju i lika hög grad av läsaren som av författaren.

Här finns också en fin beskrivning av vad en omläsning betyder för läsupplevelsen och vari skillnaden ligger mellan att läsa något för första gången eller om igen. Det är dock inte Lagercrantz som har tänkt till; denna gång är det idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Mycket intressant!

Lagercrantz skriver också "En levande text är ej endast ett mål utan också ett medel. Naturskildringar och berättelser om drömmar är ofta tråkiga - många läsare tar för vana att hoppa över dem - därför att författaren låser in oss i sin naturtavla eller sin dröm. Det är likadant med samlagsskildringar." Det var lite kul att läsa, tycker jag, för själv läser jag såväl drömmar som naturbeskrivningar men hoppar över detaljerade beskrivningar av vapen och strider (Kom till saken, säg om han dog eller inte?!) och jag hoppar definitivt över en del av Olof Lagercrantz mässande eftersom jag struntar fullkomligt i vilka gamla författare han beundrat och varför. Det är mig helt egalt. Av det kan jag sluta mig till att det tydligen inte stör mig att "bli inlåst i någons naturtavla" men däremot att bli uttråkad.

Efter halva boken byts temat från läsning till skrivande, och där finns det bra många roligare böcker i ämnet än denna.



Omslaget: Det bästa med hela boken! Briljant, Lina Bodén som gjort den underbara illustrationen på omslaget. Jag skulle kunna tänka mig att ha omslaget som tavla.

Betyg: Man vågar väl inte säga annat än att detta är lysande? Fast jag tycker inte alls det. Lite småtråkigt varvat med roliga iakttagelser, bra citat och träiga utläggningar om en älskarinna i Finland. Och inte får jag några nya kunskaper i läsandets konst heller...

Rekommenderas till: tja, litteraturstudenter med en fäbless för döda svenska författare kanske?

Snackis: Vi hade som vanligt en fantastisk bokträff och pratade i timtal om denna bok - men jag noterade att vi gång på gång halkade in på skrivandet snarare än läsandet. Det är helt enkelt lättare att prata om hur man skriver än om hur man läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET


onsdag 13 november 2013

Ett amatöräktenskap


Bokens titel: Ett amatöräktenskap
Författare: Anne Tyler
Originalets titel: The amateur marriage
Översättare: Ingegerd Thungström
Förlag: Månpocket, 2006 efter en överenskommelse med B. Wahlströms Bokförlag
Antal sidor: 304

Jag har nog läst det mesta som Anne Tyler skrivit och som getts ut på svenska. Tycker om hennes sätt att levandegöra personerna, använda språket. Den här boken läste jag för sju år sedan och den finns tyvärr inte kvar i svensk bokhandel - åtminstone inte på nätbokhandlarna - och det står "slutsåld på förlaget" på flera ställen när jag letat. Ni får gå till bibblan!

Detta är välskrivet, som allt annat hon gjort. Man får följa ett äkta par från andra världskriget och fram till millennieskiftet, med barn och barnbarn. Det är givande att läsa om ett par människors hela långa liv tillsammans. Synd bara att det mest fundamentala - att deras dotter övergav dem! - sjabblas bort i intrigen och att man inte fick några svar på sina frågor. Jag hade velat veta mer!

Så här ser boken ut på engelska:

















Det här är bokförlagets beskrivning, som jag hittat på Bokus:
En rik och fängslande roman om ett omaka par, och de konsekvenser deras oförmåga att förstå varandra får för tre generationer. "Äktenskapet är som ett träd", säger Paulines mamma, "ett fruktträd med olika sorters frukter inympade på stammen. Det kan vara udda kombinationer - som äpplen på ett plommonträd - men de växer ihop, och sedan går det inte att sära på dem utan att vålla ohjälplig skada. 

Och nog kan Pauline och Michael framstå som en udda konstellation. Michael är allvarligt lagd, eftertänksam och rationell, medan Pauline är en impulsiv och temperamentsfull romantiker. Deras äktenskap varar i trettio år, men växer samman gör de aldrig - varken i glädjen över sina tre barn, eller genom den sorg som drabbar dem. 

De förblir, med Michaels egna ord, amatörer på äktenskapets område.

Betyg: Jag gillar Anne Tyler, så jag gillar boken närmast med automatik även om det inte är hennes bästa - karaktärerna är för platta för att boken ska få toppbetyg.

Rekommenderas: till dem som gillar relationsdramer, lite feelgood och lite vemod i ett.

Snackis: Ja, kanske lite.



Om man ännu finns


Bokens titel: Om man ännu finns
Författare: Rose Lagercrantz
Förlag: Bokförlaget Atlantis, 2013
Antal sidor: 233

Så vackert, så vackert! Det här får bli en av mina kortaste recensioner någonsin. Jag behöver just inte säga så mycket mer. Det här är magiskt vackert skrivet och djupt gripande, det känns så genomäkta och uppriktigt att jag nästan tror att Rose är en av mina vänner. 

Det här är den (förmodat) sanna berättelsen om Roses mamma och pappa, som båda är Överlevare, så som de själva berättat den för sin dotter - om än motvilligt. Hela deras liv tycks definieras av det faktum att de tog sig levande ur andra världskrigets judeförföljelser och koncentrationsläger. Det här är också berättelsen om alla de andra släktingarna som klarade sig med livet i behåll, hur de lyckades med det och hur deras liv sedan gick vidare. I bakgrunden, som ett vemodigt stråk genom hela boken, finns förstås de kvinnor, män och barn som dog under de mest fasansfulla former enbart för att de var judar. Utan dem och deras utplåning skulle det ju inte heller funnits några överlevare. 

Men mest av allt är det här berättelsen om släkternas ursprung - en gammelmormor i synnerhet - och om Rose som är ett av de få barn som föddes och som finns kvar. Hon snuddar själv vid det magiska att hon alls finns och även att hon nu lever kvar som en av de sällsynta som kan berätta om de familjer som helt försvann i förintelsen.

Mitt foto: Boken är fotograferad på insidan av ett gammalt fotoalbum från 1950-talet, just då Rose växte upp.

Betyg: Det här är fantastiskt. Punkt slut. Jag lägger omedelbart detta i kategorin Favoriter.

Rekommenderas till: dem som vill läsa om Roses familj - och det vill ni nog allihop!

Snackis: Ja, det tror jag.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

tisdag 5 november 2013

Märkta för livet


Bokens titel: Märkta för livet
Författare: Emelie Schepp
Förlag: En & Ett, 2013
Antal sidor: 387


Jag köpte denna pocket eftersom Adlibris sålde den för en struntsumma och jag ändå inte har läst någon deckare eller kriminalroman på länge. Författaren har jag inte en susning om men känner en viss aversion mot att man på bokens baksida får veta att hon är reklamare, finns på Instagram, Twitter och har egen hemsida - som om det beskriver henne som glamourös, socialt aktiv och lyckad på något vis.

Jag blir inte riktigt klok på Schepps sätt att skriva. Först stör jag mig något kopiöst på det styltiga och tillgjorda sättet, retar mig på att det känns som att en gymnasieelev skrivit en uppsats med för krångliga ord och gammaldags uttryck bara för att uppfylla alla A-kriterier och få högsta betyg. "Brydde sig föga om", "spolade i klosetten", "på ringa sätt utmanande" och mängder av liknande uttryck som jag hakar upp mig på, i synnerhet som många av dem handlar om bokens ganska ruffiga polis Mia som inte direkt ger intryck av att ha ett stort ordförråd. Även om hon inte uttalar orden så passar de inte in i beskrivningen av henne - där borde berättarrösten vara en annan, känner jag.

Texten känns konstruerad för att imponera. Bättre än så kan jag inte beskriva det, hur luddigt det än låter. Och stavfel finns det alldeles för många av.

Men nu ska jag säga vad jag tycker är positivt: Det är ruggigt skönt att detta inte utspelar sig i Skåne eller Stockholm. Jag har läst för många andra polishistorier som utspelar sig antingen i huvudstaden (högt tempo) eller nere i södra Sverige (lite kontinentalt, sådär). Istället får vi vara med om en gigantisk mordutredning i Norrköping! Mycket bra, tycker jag.

En annan skön sak är personligheterna. De är befriande olika dem man brukar möta i såna här böcker.

Dels poliserna Henrik och Mia, som är som de är... Henrik är pedantisk på gränsen till manisk, noggrann i allt, eftertänksam, längtar efter sin familj och i synnerhet efter att ha lite mer kroppskontakt med sin fru. Mia är rätt vidrig. Hon svär och surar, är negativ och gnällig, super på lördagskvällarna, trycker i sig kanelbullar så det sprutar ut genom öronen, skryter om sina tillfälliga sexförbindelser, gör av med alla sina pengar innan löning, stoltserar med sin uppväxt i något förortsträsk, är allmänt obstinat och - bäst av allt! - hon utvecklas inte ett dugg. Det gläder mig oerhört att inte Emelie Schepp har lagt in något sliskigt slut där Mia blir en mjuk, varm och härlig kvinna med förlåtande drag. Nej, karaktären får fortsätta vara lika osympatiskt tjurig hela boken igenom.

Dels åklagaren Jana, som är sval och elegant, klipsk och högpresterande, inbunden till sättet, en förmögen överklasskvinna med goda kontakter. Och hon har en fasansfull historia i bagaget, men man kan lugnt säga att Schepp inte fallit för att göra Jana till deprimerad alkoholist, utagerande sexmissbrukare eller en allmän skitstövel för det. Tack för att vi slapp de stereotyperna! Jag ska inte avslöja här vad Jana är kapabel till, men kan säga så mycket som att det är grejer man definitivt inte brukar få läsa om vare sig vackra unga kvinnor eller högutbildade akademiker eller folk inom rättsväsendet...

Själva intrigen är kanske spännande, konstaterar jag lite lojt. "Andlöst spännande sträckläsningsroman" står det på bokens omslag men det kan jag nog inte hålla med om. Eller är jag avtrubbad?

Bokens handling ska jag inte heller gå in på, men jag avslöjar inte något om jag säger att det handlar om barn som skolas att göra ondskefulla handlingar - och att sättet att få dem att göra detta är genom att de vuxna "tränarna" är brukar hämningslöst våld mot dem och är totalt utan empati.

Just detta har jag väldigt svårt för, måste jag säga. Stora stycken av boken är närmast äcklande, om man har svårt för att läsa om våld mot barn eller (nästan ännu värre) barns utstuderat råa våld mot andra barn. Det känns spekulativt och omåttligt obehagligt. För mig spelar det ingen roll att författaren låter sina huvudpersoner diskutera ämnet och klämmer in att redan i Bibeln beskrivs barns grymheter - och att man i alla tider fostrat små ungar till soldater. Det må vara sant, men jag äcklas på riktigt av att man plockar in dessa obegripliga grymheter i en underhållande polisroman.

Betyg: Osannolik och motbjudande grundintrig, som kan ursäktas med att detta i övrigt är en spännande bok om Norrköpingspolisens arbete med att hitta en (eller flera!) massmördare.

Rekommenderas till: dem som gillar svenska deckare - här kommer något nytt! Underbart att slippa alla elaka polischefer, deppiga kriminalkommissarier, nedsupna detektiver och genialiska savanter som är überduktiga på att lösa mordgåtor.

Snackis: Nej. Jag har redan sagt allt jag har att säga i ämnet.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.