Återvunna boktips del 1

På Boktankens Instagramkonto har jag lagt upp några av mina tidigare boktips. Det går ju faktiskt utmärkt att läsa böcker som har fem eller tio år på nacken! Ibland blir man ju påmind om en bra bok som man tänkte läsa men sedan glömde bort.

Överlevarna av Wendy Holden
Jag har läst hur många böcker som helst om Förintelsen. Trodde det skulle vara svårt att få mig intresserad av ytterligare en - i synnerhet med påskriften "Tre unga mödrar och deras otroliga historia om mod och överlevnad". Men det är precis vad den handlar om och den är mycket, mycket bra: välskriven, läsvärd och omskakande.

Öster om bergen av David Guterson

Oväntat finstämd bok om existentiell ångest, livsglädje, död, vänskap och ensamhet. Och malört. Väldigt mycket om malört.

Ät mig av Agnes Desarthe

Medelålders Myriam startar en personligt inredd, liten och unik restaurang som hon kallar "Chez moi" (eftersom hon både bor och arbetar där). Hon flyr undan skuld, skam och jobbiga tankar. Det här är en fransk feelgood som jag läste för tio år sedan. Trevlig, men jag minns att jag hade velat komma huvudpersonen närmare.

Helgfrågan: Semestertips

Mias bokhörna har också frågor till oss bokbloggare inför helgen. Denna vecka undrar hon:

1. Vad läser du nu?
Jag läser "Spinning Silver" av Naomi Novik. Mycket bra saga för vuxna!

2. Har du något boktips?

Eftersom jag tycker att man gott kan gynna egenutgivna författare, debutanter och småförlag, föreslår jag "Den enögde akvarellmålaren" av Bosse Norrhem.

3. Har du ett semestertips att dela med dig av?

Tja, som friluftsmänniska kan jag väl tipsa om att ta en ren PET-flaska, fylla den med kallt vatten till två tredjedelar och lägga i frysen. Nästa dag har isen fyllt upp mer av utrymmet utan att spränga flaskan och du har lite plats kvar för kallt vatten att fylla på med. På så sätt kan du dricka ISKALLT vatten på resan, allt medan resten sakta smälter och också blir till riktigt kallt vatten. 

Passar utmärkt att använda som frysklamp intill ostmackor och annat som man gärna vill ha kallare än 30 plusgrader! Två flugor i en smäll. (På bilden sitter jag och dricker hett te vid en utkiksplats alldeles i närheten av mitt hem i en Stockholmsförort.)

//Mona

Fem en fredag: Varmt och kallt om vartannat

Fint på vårt landställe, men precis allt är privat och inte lämpat för utomhusövernattning.

Elisa Matilda har ett gäng klurigt utformade frågor på fredagar. Jag hänger på närhelst jag har tid och ork. Denna gång är det på temat temperaturväxlingar:

1. Vad får dig ofta att koka?

Nu borde jag väl svara: världens orättvisor. Men det som VANLIGEN får mig att koka är nog snarare irritationsmoment hemma: "folk" som inte plockar in i maskinen, "folk" som jämt överlåter på mig att åka till returåtervinningen med bilen full av glasburkar och mjölkkartonger, "folk" som inte kan plocka på sig sin egna rena tvätt trots att den ligger i fina högar och bara väntar... Tyvärr. 

2. Vad fick dig nyligen att frysa?

I den här hettan kan jag inte minnas när jag senast frös. Men filmerna som visar svältande barn i Afrika, som ploppar upp i min sociala medier-flöde hela tiden (någon världsomspännande jätteorganisation har en stor kampanj just nu) - de får mig att frysa. Fasansfullt. Helt fasansfullt.

3. När senast gick något upp i rök?

Jag har ju en idé om att sova ute minst en gång i månaden. Tog med mig sovsäck, hängmatta och  liggunderlag till västkusten för att sova en natt nära havet. Men nej. Allting var inhägnat, stängslat, privat. Eller så saknades det träd att fästa hängmattan i. Enda stället jag hittade var en skogsdunge som var så snårig med björnbär och kaprifol att det var omöjligt för annat än fästingar att ta sig fram. Besviken!

4. Vad fick dig nyligen att smälta?

Att mina två yngsta söner (båda i 20-årsåldern) gick med på att kolla på traditionell teve med mig i tisdags, för att se "Morden i Midsomer" och äta ostbågar. Som förr i tiden! För sin mammas skull! Gullisar.

5. Vad får dig att rysa?

Överkörda djur. Ledsen när jag ser den fina pälsen och de söta ansiktena vid sidan av vägen - och hur inälvor vällt ut och smetats omkring på vägbanan. Sorgligt och rysligt. Varje gång - VARJE! - tänker jag: du skulle hunnit över, du skulle inte gått där, du skulle hållit dig på andra sidan viltstängslet, du skulle väntat tills bilen åkt förbi... Rådjur, grävlingar, rävar, harar, katter. Alltid lika sorgligt och äckligt på samma gång.

Shirins första fall

Bokens titel: Shirins första fall

Författare: Katarina Wennstam
Uppläsare: Alexandra Rapaport
Förlag: Bonnier Bookery, 2018
Antal minuter: 1 tim 2 min

Det här var ...lamt, på något vis.

Jag har i alla år läst och hyllat Katarina Wennstam för att hon skriver spännande kriminalromaner och alltid väver in aktuella samhällsfrågor (oftast kring mäns våld mot kvinnor men även annat: fotbollshuliganer, skakvåld mot spädbarn, hat mot homosexuella). Jag hör till de verkligt trogna läsarna.

Men den här novellen, "Shirins första fall", känns oengagerad och extremt lätt att genomskåda redan efter fem minuter. Inte ens slutet var spännande. Noveller är svåra att skriva och uppenbarligen passar romaner bättre för Wennstam, som behöver få plats att brodera ut.

Handlar om ett mord, ett långt fängelsestraff och en hämnd. Kan inte säga så mycket mer utan att sabba för andra läsare.

En familjetragedi

Bokens titel: En familjetragedi

Författare: Mattias Edvardsson
Uppläsare: Frida Hallgren, Johanna Lazcano, Per Juhlin, Christoffer Svensson och Magnus Roosman
Förlag: Bokförlaget Forum, 2021

Antal minuter: 11 tim 0 min

Jennicas barndomskompisar har skaffat män, barn och nya prioriteringar. Själv har hon inte ens en pojkvän och orkar inte ta itu med studierna, trots att hon verkligen borde. Istället försörjer hon sig som medial konsult via telefon, bor ensam med sin katt i en liten lägenhet i centrala Lund och letar vettiga killar via Tinder. 

Steven Rytter blir hennes dejt och det klickar direkt mellan dem. Han är en bit äldre än Jennica, charmerande och filmstjärnesnygg, eftertraktad barnläkare med flott villa och tjusig bil - och påstår att han nyligen blivit änkling. Hon tänker sig en framtid med honom. Tills misstanken börjar gro, att Stevens fru ännu är i livet...

Hemma hos paret Rytter extraknäcker Karla som städerska. Hon har brutit upp från en tuff uppväxt och rest så långt hon kan för att komma bort från sin mamma. Nu kämpar hon för att komma in på juristprogrammet i Lund, bor inhyst hos en man och hans lilla dotter, och pluggar hårt vid sidan av städjobbet. Karla är klipsk och får ofta högsta betyg, nu gäller det bara att hon kan bygga en bättre framtid genom sina studier. 

Bill, som har lägenheten där Karla bor, lider fortfarande svårt efter att ha förlorat sin älskade hustru cancer. Dottern Sally är det viktigaste i Bills liv. Men hur ska han kunna försörja sin lilla flicka? Utöver pengarna han får från Karla finns det nästan inte en krona och han har knappt råd med mat. Han blir alltmer desperat och fattar många dåliga beslut.

Steven och Regina har visserligen god ekonomi men något är riktigt lurt i deras relation. Karla ser det varje gång hon är där, i deras palatsliknande villa i den fina delen av staden. 

När boken inleds, har Steven Rytter och hans hustru hittats döda i sitt vackra hus. Mord, självmord, sjukdom, olycksfall? Det är oklart vad som hänt och vem som orsakat vad i den härva som nu börjar nystas upp av polisen. 

Bill, Karla och Jennica blir obehagligt indragna först i paret Rytters havererade äktenskap, sedan i deras död. Det är väldigt skickligt skildrat, då vi får se alla personernas syn på saken. Det är nog omöjligt att inte känna allra mest med Karla, hon är så ömtålig och rar, men även de övriga är lätta att begripa sig på och leva sig in i. 

"En familjetragedi" är i första hand inte en historia där man klurar ut vem som är mördaren eller varför - utan en berättelse om hur det ena leder till det andra och hur lätt man kan tappa kontrollen över ett vardagligt skeende, så att det blir en katastrof. Det enda som krävs är kanske att du blir tillräckligt trängd, rädd och att någon du älskar är hotad.

Vi minns väl alla den fruktansvärt tragiska händelsen med ett akademikerpar i södra Sverige som tog livet av sina båda döttrar i skolåldern och sedan sig själva? Det var bara häromåret. Föräldrarna såg flickornas framtid som nattsvart, de trodde väl att de gjorde flickorna en tjänst. 

Ett tag kallades detta fenomen visst "utvidgat självmord", ofta heter det "familjetragedi" - men efter just den händelsen skrevs det mycket om att man borde benämna det mord, då försvarslösa familjemedlemmar får sätta livet till när en anhörig tänker att det inte finns någon ljusning i beckmörkret. En familjetragedi, ett mord. Det är just vad Edvardsson skriver om.

Mycket bra bok som jag varmt rekommenderar!

-

P.S. Ingenstans har jag läst i några bokbloggar om huvudpersonen Regina. Är det verkligen bara jag som gör associationer till Herman Lindqvist?! Dels att Reginas far är en med svenska mått superberömd och förmögen populärhistoriker som heter något väldigt snarlikt - minns inte vad just nu - och som ger ut böcker i de mest obskyra historiska ämnen. Dels att Regina, som betyder drottning, känns som en blinkning till Hermans besatthet av släkten Bernadotte och hans uttalande om att Estelle inte är ett passande namn på en prinsessa. Hehehe. Det kanske inte alls är Mattias Edvardssons mening, eftersom ingen annan verkar ha hakat upp sig på det - men jag hade i alla fall roligt åt den associationen.

Je m´appelle Agneta

Bokens titel: Je m´appelle Agneta

Författare: Emma Hamberg
Uppläsare: Emma Hamberg
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 1 min

Medan maken simmar - insmord i ullfett - i det oktoberkalla vattnet i Edsviken (för övrigt alldeles i närheten av min bostad), cyklar, tränar, undviker fet mat och socker och alkohol, sitter Agneta hemma med en påhittad skada som hindrar henne från att delta i motionerandet. Hon har gömt undan god ost och lite rödvin, som hon passar på att glufsa i sig när Magnus inte är hemma. 

Barnen har flyttat hemifrån och enda gången de hör av sig är när de vill att mamma ska swisha pengar. Agnetas föräldrar är någonstans i Sydeuropa och roar sig med jämngamla vänner, spelar golf och lever livet. 

Själv är hon 49 år och närmast genomskinlig av att alltid vara alla andra till lags, men aldrig ägna sig åt något som hon själv genuint känner för att göra. Hon längtar efter lavendeldoftande åkrar, solsken, vin, choklad och att strosa runt i en medeltida fransk stad med en baguette under armen. Hon har kommit i klimakteriet och fyller snart femtio, så hennes man anser att nu måste hon vara noga med hålla sin kropp i fin form innan det är kört.

Men Agneta får nog. En liten annons om ett jobb som au pair får henne att göra något så oväntat som att tacka ja. Hon säger upp sig från jobbet. Hon packar sina väskor. Hon chockar hela sin familj, men det kvittar. Nu ska hon göra något för sin egen skull! Magnus hävdar att hon blivit galen. Det är säkert hormonerna som spökar. 

Agneta drar ner till Provence på vinst och förlust. Några höstmånader ska hon tillbringa i en liten by där (förutsatt att hon inte blir tillfångatagen av organtjuvar som vill åt hennes njurar!).

Det är trevlig läsning och god underhållning. Mysigt varmt som om man var insmord i just ullfett och samtidigt hade klunkat i sig några glas franskt rödvin. En utvecklingshistoria av det klassiska slaget.

Jag vet att folk älskar den här boken, men eftersom jag själv inte har någon större dragning till det där medelhavslivet så har jag väldigt svårt att leva mig in i det. Dessutom handlar en övervägande del av boken om äldre homosexuella mäns svårigheter att bli accepterade samt hur tufft det är att drabbas av demens. Det är förstås rörande och upprörande, men i ärlighetens namn inte vad jag kände för att läsa om. 

Hade "Je m´appelle Agneta" handlat mer om Agneta här hemma i Sollentuna så hade jag varit betydligt mer intresserad. Vi får väl se vad Hamberg gör av det hela, om jag fattat rätt så kommer det fler böcker om Agneta och jag vill nog läsa även dem.

Den perfekte vännen

Bokens titel: Den perfekte vännen

Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2010
Antal minuter: 8 tim 50 min

Ni som följer bloggen vet att jag är mycket förtjust i Jonas Karlssons böcker. Jag tycker att hans noveller och korta romaner är så otroligt bra; även om det är skruvade historier och smågalna typer som befolkar dem så känner jag igen mig i så många detaljer och vardagsskildringar mitt i allt det knäppa. Författarens starka sida är att han verkligen kan sätta ord på de där små alldagliga tankarna och situationerna som omger oss hela tiden.

Även om jag vet att Jonas Karlsson är en firad skådespelare - både på teve, bio och scen - så har jag inget minne av att någonsin ha sett honom spela teater. Det är ett vakuum där. Jag går väl för lite på bio, antar jag. Han har tydligen varit med i "Livet är en schlager", "Hans och hennes", "Detaljer", "Miffo", "Offside" och "Cockpit". Jag har inte sett någon av dessa, bara rabblar upp vad jag läst på Bonniers hemsida. 

Jag tittar aldrig på teve, det är förstås hämmande i sammanhanget, och jag är så sällan på en riktig teater att jag närapå kan räkna upp alla pjäser jag någonsin sett. Alltså ser jag Jonas Karlsson uteslutande som en författare - och vilken lysande sådan han är!

Jag har tyckt om allt jag läst av honom (och det är i stort sett hela hans produktion). Det mesta har jag dock lyssnat på - inte läst - eftersom han har en så fantastiskt skön berättarröst. 

Nu när jag stått och målat staket ute i trädgården, har jag haft Jonas Karlsson som sällskap: hans långsamma, varma, uttrycksfulla röst har läst den ena skruvade novellen efter den andra för mig. Alla på temat vänskap. Jag blev illa berörd flera gånger - människorna i den här novellsamlingen är lite för konstiga, lite för ensamma, lite för utsatta. Det är jobbigt att lyssna på, när man lever sig in i deras sorgliga liv.

Särskilt fastnar en deprimerande och konstig novell om ett rum på ett kontor. Huvudpersonen är så udda så ingen av hans arbetskamrater tycker om honom, varken på hans gamla jobb eller det nya. Cheferna ogillar honom, och de anställda rent av föraktar honom. Jag förstår dem; han är olidlig. Han är pedantisk och högdragen, det är rent plågsamt att höra om hans störda sätt att lägga papper tillrätta på skrivbordet eller hur han misslyckas med att mingla på personalens julfest. Tyvärr har han också uppfattningen att det finns ett rum nära hissarna, ett fullutrustat kontorsrum som han går in i och känner sig lugn och trygg i. Problemet är bara: det finns inget rum där!

Flera av de andra novellerna är också sorgliga eller rent av hemska. Alla handlar de om vänskap, oftast mellan två män, där mycket blir tokigt eller rent av farligt. Den sista novellen är ruskig, för där försvinner den ene av två vänner under ett cirkusnummer. Han trollas bort! Har han iscensatt det för att slippa sin kompis? Är det ett statement? Eller är han död, som vissa påstår? 

"Den perfekte vännen" är den av Jonas Karlssons böcker som jag tyckt minst om, men jag är samtidigt rätt säker på att jag kommer att minnas den länge, länge. Den gnager sig in i mig. Vilka är ens vänner, vilka kan man lita på? Och i vilka lägen är man villig att offra en vänskap? 

Rotvälta

Bokens titel: Rotvälta

Författare: Tove Alsterdal
Serie: Ådalen del 1

Förlag: Lind & co, 2021
Antal sidor: 396

Sommarens bästa spänningsroman, måste jag säga! "Rotvälta" har fått Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalroman 2020 och är nu nominerad till Årets Bok 2021. 

Jag har läst Alsterdals alla tidigare böcker och uppskattat dem mycket, men den här skiljer sig lite från de övriga genom att fokusera på en polis, Eira, i landsbygdsmiljö. De övriga har varit mer av samhällsdebatt kombinerat med mordgåta. 

Det händer inte mycket i Ångermanland. Farbröderna som patrullerar bygden i ett grannsamverkan-projekt har inget att rapportera mer än buskörning med trimmade moppar. Det är midsommar, så nog kan man räkna med fylla men det finns inte polispatruller så det räcker för hela länet och förhoppningsvis händer det inget värre än lite bråk. 

Eira är skärpt och framåt, men har flyttat tillbaka till hemtrakterna trots obefintliga chanser att göra karriär - hon vill kunna ta hand om sin dementa mamma. I Kramfors finns även Eiras lätt alkoholiserade vagabond till storebror samt många av deras gemensamma vänner. 

När en gammal man hittas död i sitt badkar i en stuga nära Eiras hem, får hon plågsamma minnen från barndomen. Mannen är far till Olof, den pojke som i slutet av 90-talet erkände ett mord då han bara var 14 år och som ingen sett till sedan dess. Eira var rädd för honom när hon var liten - men hon vet också att hennes egen bror och hans bästa kompis umgicks i kretsen kring den mördade tonårsflickan.

Nu har det gått 23 år. Nog borde mordhistorien vara förpassad till glömskan? Inte riktigt. Gissa vem som nu dyker upp i en skinande amerikanare på grusvägen, på väg bort från sin fars stuga?!

Gillade verkligen denna bok! Ser mycket fram emot nästa bok om Eira - den kommer visst redan i höst.

Att uppfinna världen

Bokens titel: Att uppfinna världen

Författare: Katrine Marcal
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial, 2020
Antal minuter: 7 tim 57 min

Katrine Marcal har en tydlig avsikt med denna faktaspäckade, underhållande bok om hur könsroller spelar en stor roll i tekniska uppfinningar och historiska framsteg: att visa på hur kvinnor inte får erkännanden för sina idéer eller sitt arbete. Vi duger som arbetskraft - billig arbetskraft! - och förstås till att vara vackra, barnafödande hushållsmaskiner...

Jag sträcklyssnade på denna bok i våras (den är otroligt fint uppläst av Philomène Grandin, en stor eloge till henne!) och märkte att även en av sönerna som kom in i rummet medan jag lyssnade stannade kvar extra länge bara för att få höra klart ett kapitel. Det är högt tempo, bra driv, underfundigt och lite spydigt skrivet.

Boken är uppdelad i närmast kåserande avdelningar, som alla kretsar kring varsin stor ekonomisk eller teknisk nymodighet under 1800- och 1900-talen. Det är rent av roligt att lyssna, trots att det är så förskräckligt att höra om kvinnors utsatthet och låga värde genom tiderna.

Ska jag säga något negativt alls om denna bok, så är det att ibland känns det som att Katrine Marcal letar efter ett samband som till varje pris måste vara till kvinnans nackdel och helst bygga på ett ondskefullt patriarkat. (Jag drar mig för att skriva denna mening, för dels misstänker jag att jag kan komma att bli halshuggen för den och dels köper jag själv i stort sett allt hon lägger ut framför mig. Inte förrän jag tog en paus en lyssnandet, insåg jag att det kan vara hälsosamt att inte okritiskt svälja allt som om det bara fanns en enda sida.)

Men! Det är galet välskrivet och snärtigt, det är superintressant och lärorikt. Det är dessutom en bok som kan göra vem som helst till stolt feminist, för det är bedrövligt hur kvinnor i alla tider har utnyttjats av män. Och ljudboken är antagligen bättre än den tryckta, för Philomène är fenomenal!

Hamnet

Bokens titel: Hamnet
Författare: Maggie O´Farrell
Originalets titel: Hamnet
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Förlag: Sekwa förlag, 2021
Antal sidor: 387 (inbunden - jag läste e-boken)

Agnes, den kloka, varma, inkännande och starka unga kvinnan som blir William Shakespeares hustru, är huvudperson i denna roman.

Hon växer upp tillsammans med sin bror på den lantliga gård där hennes far och nya styvmor härskar - och det är också där hon träffar den unge latinläraren som kommit för att utbilda hennes halvbröder men som istället blir djupt förälskad i henne. 

Tillsammans får de dottern Susanna och några år senare föds tvillingarna Hamnet och Judith. Den unga familjen bor i Stratford-upon-Avon där William kämpar för att leva på sitt författande och Agnes förser stadens invånare med läkemedel hon framställer av växter. Men så kommer pesten och paret mister ett av sina älskade barn. William flyr sorgen och tar sig till London där han skriver det ena uppskattade teaterstycket efter det andra. Agnes går ensam kvar hemma och förtärs av saknad.

Det här är en alldeles underbar bok. Jag tyckte om precis allting med den: de målande beskrivningarna, det vackra språket, de fina miljöskildringarna, den eftertänksamma tonen. Personernas känslor spelar stor roll och även om berättelsen är sorglig och engagerande så är detta mest av allt en roman om relationer och känslor. 

Det är ett tag sedan jag läste boken nu, och jag vet att "alla" redan har tipsat om hur fin den är. Men ändå: läs den! I ett slag förflyttas man till 1500-talets England, till ett liv långt ifrån vårt men ändå med samma känslor som vi hyser än idag: avund, oro, ångest, ilska, glädje, längtan och den djupaste kärlek.

Den här åker in på listan över favoriter!

Onaturlig död

Bokens titel: Onaturlig död
Författare: Richard Shepherd
Originalets titel: Unnatural Causes
Översättare: Svante Skoglund
Förlag: Bokförlaget Nona, 2021
Antal sidor: 398

Jag missade den lilla underrubriken "Liv och död - en rättsläkares memoarer" och hade därför förväntningar på att boken skulle handla nästan uteslutande om hur man genom obduktion kommer fram till olika dödsorsaker. 

Det visade sig dock vara en bok om Richard Shepherd i lika hög grad; om hur hans mamma dog av något hjärtfel när han var nio år, och hur han var rädd för sin koleriske far som han samtidigt beskriver som varm, glad och kärleksfull, fick en konstig styvmor samt pluggade i 16 år (!) för att bli läkare med rättsmedicin som specialitet. Det är skrivet på ett kallt och krasst sätt, där man riktigt hör hur han försöker hitta fina och försonande drag hos samtliga människor i sin uppväxt. Allt är tillrättalagt på ett sätt som stör mig. 

Än värre blir det när Richard bildar familj med Jen som han inte bryr sig så mycket om men ändå lever med i 30 år. Man fattar att hon klagar på att han har svårt att visa känslor. Man fattar att de bråkar jätteofta; han skriver det rent ut men fortsätter att strössla med beröm över den fantastiska Jen och hennes härliga föräldrar. 

Paret får två barn, och Richard är omåttligt stolt över dem trots att de skriker när de är bebisar. Det där sista är bra, för då förstår han hur föräldrar kan känna det som slår ihjäl sina barn. Vad fint, Richard, att du kan leva dig in i det! Överhuvudtaget är Richard en väldigt fin människa. I varje kapitel berättar han om sitt rättesnöre (det inleder för övrigt boken) och hur han hela sitt liv varit en person med en tydlig moralisk-etisk kompass. Sanningen, vetenskapen och rättvisan ska segra. Aldrig någonsin viker han en tum från det. 

Att han i slutet av sin framgångsrika karriär - han poängterar både i boken, på hemsidor och på alla sociala medier att han utfört 23.000 obduktioner under sitt yrkesliv och man förstår att han är något av en rockstjärna bland obducenter - blir anmäld till en granskningsnämnd och hotad med att få sin legitimation indragen, skakar om honom så att han hamnar i en depression. Det är ju omöjligt att han gjort fel! 

Bokens stora behållning är det jag köpte den för: beskrivningarna av hur man kan fastställa vad som är sjukdom, olycka eller förvållad död; självmord, dråp, mord. Det är intressant och lärorikt, men inte äckligt och ruskigt som man skulle kunna tro. Han berättar om massmord, om terrordåd, om drunkningskatastrofer och stora tågolyckor men även om ensamma människor som dör utan att någon märker det, prostituerade som slås ihjäl, barn som avlider i plötslig spädbarnsdöd, unga kvinnor som sexmördas av en galning och gamla gubbar som tar livet av sig själva.

Som helhet: lättläst, läsvärd, i viss mån lärorik. Jag tyckte om den, men hade önskat mig mindre av en memoar och mer av en fackbok. 

Offergudar

Bokens titel: Offergudar

Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2021
Antal sidor: 368

Vikingatiden har alltid fascinerat mig, ja, all historia egentligen - och därför slukar jag gärna böcker som denna. "Offergudar" är sista delen i en trilogi, där jag läst den första boken men inte den andra. Kan säga att det var inga som helst problem att hoppa över tvåan - allt var fullt begripligt ändå. 

Huvudpersonerna Saga och Rhani från den första boken har nu hunnit bli medelålders och det är främst deras unga, vackra dotter Rindi vi får följa. Hon har lovat bort sig till den före detta slavhandlaren Ormika, med vilken hon tycks ha delat äventyr och farliga strapatser i bok nr 2. Nu färdas Ormika och Rindi tillsammans med hennes föräldrar och en handfull trälar upp mot Järnrikeland (Dalarna) där de ska köpa järnmalm för kung Anunds räkning. De räknar med att tjäna en bra hacka på detta.

 
Vad de däremot inte har räknat med är att kung Anund blir förälskad i Rindi och får henne att stanna kvar på kungsgården i Uppsala medan resten av gänget drar vidare - och att kungen har en bror som hatar honom och gör allt för att komma över hans rikedomar (trots att han själv faktiskt också är kung på Birka). Mellan de båda bröderna skickas såväl sändebud som spioner och man vet aldrig riktigt vem man kan lita på.

Och den överjordiskt vackra Rindi då? Hon som ska välja mellan ungdomskärleken Ormika och den underbare kung Anund? Hon kan inte välja, visar det sig, så boken igenom väljer andra åt henne: hennes föräldrar, hennes båda "pojkvänner", ödet och diverse omständigheter. 

Den här biten gör mig lätt gråhårig. Rindi vill ha dem båda. Hon får dem båda. Hon förlorar dem och återfår dem, och förlorar igen... och hela tiden åtrår hon båda två. Samtidigt som de båda unga männen hatar varann så djupt att de slåss, manipulerar och gör allt för att ta kål på varann. Hela livet igenom. Fanns det verkligen inga andra sexiga och charmiga tjejer i hela Sverige vid denna tid?!

På många vis återupprepas mor Sagas liv: hon var också ofantligt vacker, hittade en Thorstein som hon älskade, hittade en Rhani som hon också älskade, killarna slogs om henne, båda fick henne, en av dem dödade den andre lite halvt av misstag... och just så blir sedan dotterns liv också.

Den stora behållningen med denna bok - som jag tyckte mycket om även om jag inte alls gillar det tramsiga triangeldramat - är skildringen av det vardagliga livet under vikingatiden. Det är levande beskrivet och detaljerat, så att jag lätt kan känna att jag är med dem i skeppet, på hästryggen, i vävstugan, i blotsalen eller ute på tunet. 

Och bokens titel, "Offergudar", anspelar just på det stora skiftet mellan Vite Krist och asagudarna, på folket som blotade och de som vägrade blodsoffer. Författaren är skicklig på att leva sig in i livet för såväl trälar som fria män, och berättar trovärdigt om deras liv. Det är kärlekshistorierna som jag har svårt för och i mitt tycke tar de upp för stor plats. Jag hade hellre läst mer om livet på gårdarna och ute på haven!

Tack till förlaget för recensions-exet.

Det straff hon förtjänar

Bokens titel: Det straff hon förtjänar
Författare: Elizabeth George
Originalets titel: The Punishment She Deserves
Översättare: Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl
Förlag: Norstedts, 2018
Antal sidor. 675

Nu har Elizabeth George överträffat sig själv! I snacksalighet och svammel och ordbajseri. Jag har tänkt det förr och tänker det igen: får mänskan betalt per ord hon skriver? 

Det är en ohyggligt tunn intrig att skriva nästan sjuhundra sidor om. En novell hade varit mer passande. Jag har läst varenda bok om Lynley och Havers, vill veta hur det går för dem, men det här var verkligen att koka soppa på en spik.

Ung kyrkoherde (eller något sånt) hänger sig på en polisstation. Har han verkligen tagit livet av sig eller har han blivit hängd? Detta är dock inte en mordutredning, den är redan klar och man har konstaterat att inget brott har begåtts. Men den döde mannens far är parlamentsledamot (eller något sånt) och kräver att New Scotland Yard utreder utredningen. Ja, ni läste rätt. En vecka får de på sig, annars går fadern till pressen (eller något sånt). 

Barbara Havers (som har lärt sig steppa!) skickas iväg med sin chef, den gravt alkoholiserade Isabelle Ardery (som helt har flippat nu). De båda kvinnorna hatar varann men tvingas jobba ihop. Lynley, som mest bara rattar sin tjusiga Rolls Royce (eller något sånt) ser vi tyvärr inte mycket av.

Nej. Låt bli den här. Den tillför absolut ingenting. Varför läste jag ens klart den?

Vargöga

Bokens titel: Vargöga
Författare: Niklas Leavy
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 180

Simon är 12 år men verkar snarare som en liten farbror. Han lagar mat, han gör upp eld i braskaminen, han diskar självmant, han passar sin gravt handikappade storebror (svårt skadad efter en olycka) som han för övrigt orkar bära uppför trapporna. Han blir pirrigt förälskad som en nästan-tonåring, men han är handlingskraftig som en vuxen. Jag har lite svårt för det. 

Simons storebror Jonathan var inte så schysst mot sin bror på den tiden han var en snygg, vältränad och poppis kille som inte satt orörlig i en rullstol och bara stirrade rakt fram. Ändå är Simon snäll mot honom, beskyddande, omhändertagande. Han tror att det är hans fel att Jonathan råkade ut för den olycka som förändrade hans liv så dramatiskt...

Nu ska pojkarna flytta ut till sin pappa, som bor i ett stort gammalt hus vid Vänerns strand. Mamman är intagen på psyket, pappan fixar med en flerhundraårig släktgård och bröderna är lämnade ensamma i Stockholm (?) där 12-årige Simon tycks vara ensam assistent åt Jonathan innan en färdtjänstbuss hämtar dem och kör dem till Vargöga, den märkliga ön där de ska bo.

Om jag låter raljerande så är det för att jag tycker att såna där bakgrundsbitar är väldigt viktiga. Varför lägger föräldrarna på Simon ett så stort ansvar? Finns inga andra vuxna runt pojkarna? Boken beskrivs som en utvecklingsroman, men det kan jag inte alls se: pojken är färdig redan när han kommer till ön och borde snarare få vara mer av ett barn och mindre av en ung vuxen.

Själva historien är spännande på gränsen till rent ryslig: döda barn i en brunn, vad sägs om det? Fåglar som hackar i sig ögon ur en levande människa? Dolda rum med ruskiga dockor kring ett uppdukat matbord, i kandelabrarnas sken? Jag skulle blivit livrädd om jag var nio år och läste det här.

Språket är exceptionellt. Det är banne mig inte ofta man ser barnboksförfattare skriva så utstuderat poetiskt. Det finns helt klart en tanke bakom detta, det känns som att Niklas Leavy säger "Vaddå, ska inte barn få läsa romaner med ett rikt och målande språk?" - och jo, det är ju fantastiskt bra! Toppen! Utvecklande för barnens språkkänsla. En rikare litteratur, en större upplevelse. Och lite, lite konstruerat ibland:

"Det sjöng i den frusna asfalten när dubbdäcken klöste och rev."

"Vattnet forsade som pärlande grönskimrande kristall ur kranen."

"Långtradarna mötte oss likgiltigt på den långa raksträckan upp mot bensinmacken, som gömde sig bakom några tallar."

"Nätgistorna stod rangligt darrande som om de försökte göra en reva i himlavalvet."

Men visst, jag väljer hellre en rik beskrivning än en torftig.

Simon och hans nyfunna vän Elvira smyger in i ett ödehus, där öns åldrige fiskare Milos och hans lika onaturligt gamla hustru Amalia håller till ibland. Vad är det de skyddar och döljer där inne? Finns kanske en förklaring här till den förbannelse som tycks vila över ön? Hur kan paret vara så gamla - och vad har de egentligen varit med om? 

En kort, vacker, poetisk och obehaglig roman för barn i "mellanåldern". 

Tack till förlaget för recensions-exet!

Dagboken jag aldrig skrev

Bokens titel: Dagboken jag aldrig skrev

Författare: Jessika Devert
Uppläsare: Klara Zimmergren
Förlag: Printz Publishing, 2021
Antal minuter: 8 tim 39 min

Om man inte själv är någonstans i det smala spannet 45-55 år så kanske inte denna feelgoodroman är särskilt intressant. Den handlar nämligen nästan uteslutande om den svåra insikten att man håller på att bli gammal. 

Jag hade ärligt talat knappt läst klart den om jag varit 19, 29 eller 39 år gammal. Men för en 49-åring är den tvärtom en enda stor befrielse: en bok om en kvinna i ens egen ålder! Det är man inte bortskämd med. Här är huvudpersonen just 49 år och får en dagbok av sin vuxna dotter för att skriva ner hur det är att fylla femtio och dokumentera livet som det ser ut då.

Jag har tänkt en hel del på det där med igenkänning. Att se någon som man kan relatera till i reklamen, i böcker, i teveprogram. Det kryllar av medelålders kvinnor i synnerhet i kriminalromaner och tevedeckare, men ofta är de 40-nånting när de kallas medelålders, inte drygt 50 år. 

De kanske är mogna och erfarna, men de har ännu inte fått känna på det där med att bli lite stelare i lederna, lite mer gråhårig än något vackert silverstrå, lite mer rynkig än någon charmig skrattrynka vid ögonen, lite sladdrig i huden och plufsig på magen, att inte känna sig så attraktiv och kvinnlig när hormonhalterna skiftar, att inte vara fertil längre efter ett helt liv som just potentiell livbärare.

Den kvinnliga huvudpersonen i "Dagboken jag aldrig skrev" är läkare på Sahlgrenska och sambo med en underbar man som är ambulansförare. Hon är också mamma till en ung, vuxen dotter som kommer att göra henne till mormor - vilket är den stora skräcken för då är man verkligen gammal! Och bonusmamma till sambons tonårige son, som vill ha innerstadslägenheten för sig själv under sommaren för att kunna ha vilda suparfester... I bakgrunden finns även hennes mamma och storasyster, två personer som hon förtvivlat försöker hitta ett vettigt umgänge med men gång på gång går bet.

I huvudpersonens liv - jag tror inte jag vet vad hon heter, slår det mig? - finns också ett gäng charmiga arbetskamrater bland de övriga läkarna och sjuksköterskorna. Folk som lockar med henne ut på yoga-retreat, märkliga midsommarfester, dansgolv och pubar i Göteborg. 

Klara Zimmergren är briljant som inläsare, hon har en sådan inlevelse att man kan tro att det är hennes autentiska dagbok.

Handlingen är repetitiv: huvudpersonen tränar på gym, flirtar med sin snygge AT-läkare Hampus, dricker för många shots, våndas över att bli mormor, retar sig på sin syrra. Allt om och om igen. Framför allt tjatar hon om klimakteriet. Hennes vallningar är hemska, hennes slemhinnor helt uttorkade, hennes mage putar ut. Hon tänker - som jag - att om man inte ens nämner klimakteriet så händer det inte och ingen kommer att tro att man är så gammal att det drabbat en. Som om blotta ordet är en förbannelse. 

Märkligt nog sträcklyssnar jag och känner en sån sympati med henne. Precis sådär tjatig blir ju både jag och mina väninnor när vi är oroliga eller ledsna för något! Klart att det är det enda man pratar om, ifall det är det enda man tänker på. "Det var ett himla tjat om klimakteriet!" beklagar sig lyssnare på Storytel. Ja, men om det är den största händelsen i ditt liv just nu, skulle du inte tänka på det och prata om det väldigt mycket?

Extra plus för att den är så extremt samtida: det refereras flera gånger till personer, tidningsartiklar, nyhetshändelser som är just nu 2021. Extra plus också för att det hela utspelar sig i Göteborg; kul med omväxling! Och extra plus för att vi inte vet något om hur huvudpersonen ser ut - hon beskrivs faktiskt inte alls. Lite skönt, tycker jag.

En trevlig och lättviktig bok, javisst, men jag är helt rätt målgrupp och tyckte det var en skön roman som jag sträcklyssnade på!