Kvinnor jag tänker på om natten

Bokens titel: Kvinnor jag tänker på om natten
Författare: Mia Kankimäki

Uppläsare: Jessica Liedberg
Originalets titel: Naiset joita ajattelen öisin
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal minuter: 19 tim 1 min

Jag lyssnade på ljudboken och det var lite i längsta laget. Boken är hela 456 sidor lång, en tämligen tjock bok, men som ljudbok är den evighetslång. Jag lyssnar egentligen inte frivilligt på en nitton timmar lång.... essä? Men Kankimäkis bok fångar mig. Det är en märklig historia: upplyftande, tankeväckande, lite roande, mycket personlig - men bitvis rätt trälig i de stycken som fokuserar på författarens våndor att få ihop boken.

Upprinnelsen är att Mia Kankimäki gett ut en uppmärksammad och rosad bok och nu ska försöka skriva bok nummer två utan att få total skrivkramp. Hon är 40-någonting och har inga barn och nämner ingen livskamrat. Hon har inte mycket pengar och hon bor i utkanten av Helsingfors. 

Hon mår periodvis rätt dåligt mentalt och isolerar sig hemma för att skriva, men får inget gjort. Alla dessa nätter när hon ligger vaken och grubblar, börjar hon tänka på starka historiska kvinnor som minsann tagit för sig, stått upp för sig själva, hävdat sin rätt. Trots att de levt i en tid då de inte hade alls samma förutsättningar som Mia själv har.

Hon beundrar dessa nattkvinnor, som hon kallar dem, och börjar läsa in sig på dem. Det blir närmast en besatthet: hon kan till slut allt om dem och följer i deras fotspår. Det hela börjar med en vådlig resa till Afrika, där hon lever i Karen Blixens närhet, läser hennes brev och dagböcker, plöjer hennes böcker, ser filmer om henne - och försöker leva som Karen kan ha gjort. 

Sedan följer diverse spännande upptäcktsresande kvinnor som mest kallas vid förnamn: Isabella, Ida och Nelly. Jag gillar berättelserna kring Karen och de andra modiga kvinnorna som var lite som Jules Vernes fiktiva Phileas Fogg. Tänk er att rida genom öknen iförd krinolin! Tänk er att överleva utan dagens mediciner, utan mobiltelefon, utan flyg och bilar, i en tid då vildmarken verkligen var vild och de länder man reste till aldrig hade haft något besök från andra länder. 

Därefter kommer en otroligt intressant redogörelse för kvinnliga konstnärer i Italien, samtida med Michelangelo. Deras liv var förskräckligt inrutade och hårt styrda. Men här börjar Mia också blanda in sig själv mer - och på ett ganska oinspirerat sätt. Lite för många upprepningar av vilka hon ätit middag med, träffat på författarretreat eller haft existentiella samtal med. 

På slutet glider hon in på den enda nattkvinna som inte är antik, utan fortfarande lever: japanska Yayoi Kusama. Där tappar hon mig. Jag ser inte riktigt kopplingen till de andra nattkvinnorna - inte mer än att Kusama är psykiskt instabil och kanske lite lik Kankimäki på det viset.

Jag har sett diskussioner om att det är problematiskt att tycka om boken, för att kolonialism och rasism och diverse annat bara förbigås. Jag väljer faktiskt att hela strunta i det: jag suger i mig att det funnits många fantastiska kvinnor som gått sin egen väg och slagit sig fram i livet och orkar helt enkelt inte riktigt ta i beaktande om de hade pengar eller inflytelserika fäder eller "rätt" hudfärg. För mig räcker det med att Mia Kankimäki faktiskt försöker lyfta fram några kvinnor alls. Och Karen Blixen gillar jag inte alls efter att ha hört allt om henne. Jag blir så arg på henne för att hon nöjessköt ihjäl lejon så jag kan helt enkelt inte beundra henne. För att inte tala om den österrikiska kvinna som lyckades med konststycket att ansvara för flera hundra personers död när hon skulle "upptäcka" Afrika, buren i en guldstol... Många idioter finns det och en del av dem är vita, rika kvinnor. 

Sammanfattningsvis: En läsvärd och annorlunda bok som jag gillade väldigt mycket (även om jag lessnade på slutet och även om uppläsaren Liedberg har extremt underligt uttal på många saker och personer...suck.) En underbar bok om kvinnokraft!

Havsboken

Bokens titel: Havsboken - eller Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider
Författare: Morten A. Ströksnes
Originalets titel: Havboka - eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider
Översättare: Olov Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget, enligt en överenskommelse med Leopard förlag, 2017
Antal sidor: 292

Jag köpte den här vackra boken för exakt två år sedan, men började inte läsa den förrän förra året. Och trots att jag tycker den är helt fantastisk har det alltså tagit mig ett år att läsa ut den. Hur kommer det sig?

Delvis kanske för att jag ville suga på karamellen. Varje gång jag läser lite i den här fina texten kommer jag till ro. Jag hade gärna velat läsa mer och längre!

Delvis kanske för att det här Corona-året har gjort att jag läst mindre än någonsin. Lyssnat mindre på musik också. Inte använt mitt ljudboksabonnemang särskilt flitigt heller. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har inte orkat med fler intryck.

Havsboken är en fantastiskt vacker skildring av havet utanför Lofoten under fyra skiftande årstider - spegelblanka ytor med solglitter, farliga bakströmmar ner i djupet, en yta bubblande av fiskstim, med meterhöga vågor redo att sluka den lilla gummibåten. En naturbeskrivning som är mycket skicklig eftersom den inte bara blir ett staplande av beskrivningar av den norska naturens fjordar och berg, utan med geologiska och historiska förklaringar till varför kusten ser ut som den gör. Det mesta hade jag ingen aning om och det är mycket intressant att få veta.

Havsboken är även en underbar skildring av en (manlig) vänskap. Författaren Morten och hans gode vän Hugo samtalar lågmålt om allvarliga ting, de går på skrei-marknad och fest, de snackar konst och musik, de sitter moltysta i båten i timtal, de blir sura på varann när båda har pressande deadlines, de berättar anekdoter och nyheter för varann, de ser alltid fram emot att träffas och det är alltigenom väldigt fint beskrivet. Deras vänskap är varm och stabil.

Boken är ett märkligt mellanting av fackbok - om havet, om håkäringen, sillen, makrillen, vithajen och späckhuggaren, om kustsamhällena och fiskebyarna, om de många (män) som drunknat, om att navigera på öppet hav, om hur miljöförstöring och klimatförändringar har påverkat vattnet, om det sagolika landskap som finns där nere på havsbotten och som vi vet mycket lite om. Men främst är det en berättelse om hur människor i årtusenden försökt fånga den mytiska håkäringen, en gigantisk haj som är smart och lurig och närmast omöjlig att överlista.

Jag kan inte annat än att rekommendera denna bok. Maken till finstämd och tänkvärd faktabok får man leta efter! Jag blev ju omåttligt förtjust i "Ålevangeliet" och är ett stort fan av Fredrik Sjöberg (ni vet han med "Flugfällan"). Om ni också gillade de böckerna så kommer ni att älska den här, det är jag säker på! 

Nog med lovord nu: gå till bibblan och leta reda på "Havsboken" från 2015 och avnjut den i höstmörkret.

Illvilja

Bokens titel: Illvilja
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Illvilje
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal sidor: 352

Jörn Lier Horst kan man lita på, han levererar alltid engagerande deckare med både djup problematik och nervig spänning. 

Som vanligt är det journalisten Line och hennes far, polisen William Wisting, som allt kretsar kring. De deltar i en brottsrekonstruktion, en sån där vallning som åtminstone jag associerar med Thomas Quick och alla hans påstådda offer. Här är det en norsk vettvilling som slaktat unga flickor. Efter många år i fängelse plockas han ut i ett skogsområde för att visa var ytterligare ett lik ligger begravt.

Såklart går det fruktansvärt fel, på alla tänkbara plan. 

Line hamnar i svår fara (det har hon en tendens att göra...) och William Wisting utsätts för trakasserier på sin arbetsplats. På något sätt måste de lyckas hitta mördarens medhjälpare, som hela tiden gått fri.

För ovanlighetens skull har jag faktiskt en sak jag retar mig på: det är ett himla tjat om att Wisting ser gammal ut, är skröplig, är rynkig, går som en gammal man, inte kommer att finnas kvar så länge till, inte kommer att jobba mer. Men framför allt ett ständigt kommenterande om hur 60-årige William Wisting blivit gråhårig och rynkig. 

Jag tror jag tar extra illa vid mig eftersom jag är 50+ och också fått grå hårstrån på huvudet, slappare hud och rynkor i ansiktet. Men är jag gammal och skruttig för det? Tänker jag gå i pension? Måste jag ha käpp och stappla fram? Är jag helt uträknad?! Jag fattar inte vitsen med att spä på åldersfixeringen som redan är så markant i vår tid. 

Jörn Lier Horst avslutar sin bladvändare med att berätta att upprinnelsen till boken är att han föreläste i en skola och där träffade två elever, som när han kom tillbaka ett år senare inte fanns kvar: den ena (en flicka) hade blivit mördad av den andra (en pojke). Så fruktansvärt tragiskt och svårbegripligt! Jag googlade faktiskt och läste på om fallet, läste på den mördade mammans gripande blogg och försökte förstå det ofattbara att en ung människa väljer att avsluta en klasskamrats liv. Hur kan man begripa något sånt, det går ju inte. 

Skärvornas drottning

Bokens titel: Skärvornas drottning
Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Historiska Media, 2020
Antal sidor: 284

Som jag skrivit förr: den här serien är väldigt ojämn. Det är förstås charmen med den - att samla ett dussin författare och be dem skriva en romanserie i stafettform. 

En del kommer att grotta in sig i våld, andra i kärlek. En del har ett språk jag knappt klarar av medan andra skrivit otroligt vackert. De flesta diktar ihop oerhört starka kvinnor. Alltid i svåra tider - det var aldrig någonsin enkelt att leva som en av våra anmödrar! - och mycket sorg och längtan. Vissa författare har gjort enormt mycket research innan, medan andra broderar ut en historisk händelse med fantasin. 

Jag har läst allt och gillat mycket. Men den här boken? Den platsar liksom inte i serien. Den känns så markant avvikande att jag upplever mig lite lurad. Det bisarra är: den är välkomponerad, vacker, poetisk, nästan filosofisk i sina resonemang. 

Men stilen bryter så kapitalt mot de tio tidigare böckerna att jag har svårt att ge ett vettigt omdöme om "Skärvornas drottning": är den genialisk eller helt obegriplig? Medan de tidigare romanerna har fokuserat på kvinnornas faktiska liv: deras giftermål och kärleksliv, deras korståg och flykter, deras barnafödslar och bekymmer, deras vardagsslit och drömmar, handlar den här boken mest om Hedvigs konstiga själsliv. 

Hon blir brutalt våldtagen av en grupp män (varav en aspirerar på att gifta sig med henne) och flyr därefter hemmet för att slippa leva i dessa mäns närhet. De första kapitlen fattar jag knappt alls: vem är hon, vilken är hennes plats i släktträdet, och vems röst flikas in i händelserna? Jag läser på i förhoppningen att jag ska fatta mer och även om det klarnar så kommer man aldrig nära vare sig Hedvig eller hennes dotter som ska överta ringen. 

Tyvärr har huvudpersonen en av de egenskaper jag tröttnar på mest i litteraturen: hon är kär i en enda man och endast honom. Hela sitt liv. Hon har träffat honom några få dygn och sedan finns ingen annan för henne. Suck.

Jag är inte överförtjust i hur 1500-talets första årtionden gestaltas här. Hedvig är så nedbruten och konstig, hallucinerar, irrar omkring, blir fruktansvärt utnyttjad, kommer aldrig till ro, lever ett hårt liv med vanföreställningar. (Och varför i hela fridens namn är hennes mamma förståndshandikappad, utvecklingsstörd, funktionsvarierad eller vad det kan tänkas kallas?! Vad är det för en man som skaffar fyra barn med en kvinna som inte kan prata, inte förstår vad andra säger, bara lever i sin egen värld?)

Det har gått ett bra tag sedan denna roman kom ut i pocket och det borde redan funnits en ny bok i serien - men inte ens på förlagets hemsida annonseras om detta. Orkar de inte fullfölja projektet?

Midsommarbrud

Bokens titel: Midsommarbrud
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 315

En av de bättre böckerna i denna mycket varierande serie om en ring som ärvs från mor till dotter i generationer genom Sveriges historia. Jag har följt hela serien, från järnåldern till Gustav Vasa, och detta är alltså del 10. 

Den unga Karin på Ransta är djurälskare av rang, hon och hennes far föder upp hundar och hästar med mycket lyckat resultat. 

Karin är förälskad i Folke, grannpojken, som även är kär i henne. Men det här är en roman och då måste det givetvis blandas in dramatik och olycklig kärlek. Alltså får Karin se sig bortgift med en bergsman, då hennes far vill åt gruvans rikedomar. 

Inte så himla kul att komma till den rike bergsmannens hus som 17-åring och inse att ens nye man - som man inte vill ha - redan har en frilla, som hatar en över allt annat på jorden!

Karin och hennes Engelbrekt spelar en mycket viktig del i Sveriges historia, och det är sympatiskt att läsa om hur även ett arrangerat äktenskap på många vis kan vara lyckligt och givande. 

Men det finns stora sorger i Karins liv: att hon inte fick Folke och att hon aldrig födde ett levande barn. Jag kommer på mig själv med att tänka: men det här går ju inte, hur ska då romanserien kunna fortsätta? Ge Karin en dotter!

Sammanfattningsvis: välskriven, bra fortsättning i serien. 

Liten reflektion utanför recensionen: 

Och om jag hade varit någon sorts övergripande redaktör på Historiska Media så hade jag skrivit ner en tydlig beskrivning av det förbannade arvegodset en gång för alla. Är så trött på hur författarna ändrar hit och dit lite hur de vill. 

Silver och lite lätt magisk, så långt verkar de överens. Men ibland har ringen underliga tecken, svårtydda runor, märkliga mönster på sig - ibland nämns inget sånt alls. Den har en bärnsten infattad, det vet jag, men det verkar en del författare inte känna till utan tycks tro att den är slät. Några hävdar att den pulserar, blir varm, dunkar, glöder. Andra säger att den blir iskall. Många påstår att den tar fram superkrafter i bäraren. Andra att den inte passar förrän den är "rätt". 

Alltså, vad är det här?! Rimligen skulle någon ha bestämt innan bok ett: det här är vad som gäller. Fabulera inte så vilt kring själva ringen.

Men men, jag sväljer det. Ringen har i denna bok hunnit fram till 1400-talets början. Undrar om de ännu har hittat en författare till de kommande böckerna eller om jag skulle kunna få skriva fortsättningen - det vore kul!

Återvunna boktips del 7

Jag har inte hunnit läsa något nytt på evigheter. Hur är det ens möjligt?! Jag scrollar igenom Storytel för att se om jag helt enkelt missat att lägga ut en recension. Men nej. Snokar på nattduksbordet och på golvet bredvid sängen, där det finns massor av böcker - men nähä, inget som är utläst.

Här kommer alltså ytterligare några återanvända boktips!

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin

En vemodig skildring av en mamma som försvinner - först in i demens, sedan faktiskt på riktigt. Det är sällan jag läser böcker från Asien, men denna var mycket fin och läsvärd!

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell

Jag ska inte ljuga och säga att jag minns riktigt vad denna kortroman handlar om - det är över 20 år sedan jag läste den! - men jag minns tydligt såna saker som julfirande med släkten, ångest, stress, ännu mer ångest. pizza Hawaii med konserverad ananas på - samt det jag försökt illustrera på bilden: att man gärna sträcker sig in i affärens kylskåp efter en mellanmjölk med senare datum än den tetra som står längst fram... Jonas Gardell är så grymt bra som författare.

Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist

Jag har läst denna bok flera gånger (och det hör inte till vanligheterna). Att drabbas av ALS när man är mitt uppe i livet och barnen ännu inte ens är vuxna... jag kan knappt föreställa mig fasan. Det är en otroligt bra bok om livslängtan och dödsångest, sorg och glädje. Man skulle ju kunna tro att den är nästan oläslig, för det är så hemskt sorgligt, men jag tycker tvärtom att den är full av värme och tacksamhet över livet. 

Återvunna boktips del 6

Vips var det september! Jag har hunnit läsa en del, men inte mycket. Trodde jag skulle kunna plöja några böcker under en längre tågresa - men blev så åksjuk på X2000 att det var omöjligt.

Med tanke på läget i Afghanistan tipsar jag här om en bok som utspelar sig i Kabul:

The Taliban Cricket Club av Timeri N. Murari
Hur gör man enklast för att fly undan det förtryck som religionen och de styrande utsätter en för? Rukshana är en stark och driven kvinna som kämpar för sin rätt att få ta plats, synas, röra sig fritt och leva så som männen får. Det gör henne inte populär. Men hon hittar möjligen ett kryphål, då det utannonseras en tävling i cricket där förstapriset är att vinnarna får åka till Pakistan.

Jag tyckte mycket om denna bok. Visserligen är den inte alls en skildring av hur det faktiskt är att leva i dagens Kabul, det mesta är förenklat och ganska ofarligt, men ändå. En sorts hjältesaga är det, med värme och hopp, där Rukshana är den som visar vägen mot framtiden.