torsdag 20 september 2018

Nattrodd


Bokens titel: Nattrodd
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Novellix, 2018
Antal sidor: 40

Det här är ett utmärkt exempel på hur bra en novell kan fungera: ett kort och spännande utsnitt ur en människas liv, lätt att leva sig in i, engagerande, samtidigt som återblickarna är förklarande och tydliga.

"Nattrodd" är en ruskig skräcknovell, men denna gång utan zombies och de inre monster som annars kännetecknar John Ajvide Lindqvist. Jag skulle säga att det här är bland det bästa han skrivit, inräknat de många romaner som vunnit så stor publik. Jo, faktiskt.

Det som särskilt tilltalar mig är den vackra och lite vemodiga beskrivningen av Alice och Monika, barndomsvänner som delat det mesta genom sjuttio år. Förälskelser, flera äktenskap, många barn, framgångsrika karriärer (här lyckas Lindqvist vara väldigt aktuell och får mig dessutom att tänka att den upphöjda författaren Monika nog har lånat en släng av Kerstin Ekman...)

Nu är kvinnorna drygt åttio och närmar sig slutet av sina liv. En sista gång ger de sig ut på sin årliga övernattning på en klippö, så som de gjort varenda sommar. Dricker vin, pratar, samlar ved till lägerelden. Och upptäcker en ilandfluten gammal eka...

Mitt omdöme: Gillar massor! Vacker vänskapsskildring, mycket spännande.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

onsdag 19 september 2018

Det här med iscensatta bokfoton...



Jag trodde jag skulle slippa undan med att lägga ut en bild där Stig Dagermans fiktiva, morotsblastande familj illustrerades med ett Gravensteiner - men det visade sig att både bloggläsare och Instagram-bekanta undrade över det där äpplet.

Kanske får jag skylla mig själv, för jag BRUKAR ju vara genomtänkt i mina bildkompositioner och då kan man inte bara improvisera plötsligt och tro att ingen märker det.

Idag skulle jag fotografera en novell jag läste på lunchen igår. Var tvungen att ta mig hem till mina föräldrars hus där det ligger en gammal eka. Vad gör man väl inte, då novellen handlar om en ilandfluten gammal tjärad eka?

tisdag 18 september 2018

Snöblandat regn


Bokens titel: Snöblandat regn
Författare: Stig Dagerman
Förlag: Novellix, 2017
Antal sidor: 24

Novellen "Snöblandat regn" utkom 1947 och sjuttio år senare gav Novellix ut den igen. Jag tyckte väldigt mycket om den, men misstänker att jag skulle behövt mina eminenta bokklubbsväninnor för att begripa den. Det hade varit bra att få deras infallsvinklar och smarta analyser!

Dagerman lyckas med nästan inga ord alls få en att känna sig som att man är på plats där ute i ladan där familjen sitter och blastar morötter i rasande fart. De måste hinna klart så mycket som möjligt innan de gör sig fina och förbereder sig för att mammas faster ska komma på besök från Amerika. Hon har inte varit hemma på tjugo år - men idag kommer hon.

Frågan är varför mamma är så rasande hela tiden och varför morfar tjurar som en småunge och hur Alvar vågar käfta emot när de alla vet att man inte ostraffat säger åt morfar. Lille Arne sitter tyst och iakttar de vuxna.

Om jag ska ha en invändning mot texten, så är det att när man har några ynka sidor på sig att berätta om en familj så får det gärna framgå rätt fort vem som är vem, vilken relation personen har till de andra och gärna ungefär hur gamla de är. Här kastas vi bara in i att Sigrid, Alvar, morfar, mamma och berättar-jaget Arne sitter och blastar morötter - men vilka är de egentligen i förhållande till varandra?

Det är stort att få besök från Amerika och hela familjen är spänd. Det känns hela tiden som att det är något vi inte riktigt får veta; är faster verkligen morfars syster? Finns det en dold historia här? Jag tror det men trots att jag läste om novellen kunde jag inte bena ut vem som isåfall är vem... Jag räknar och kalkylerar med deras åldrar, deras släktskap, deras beteenden, men det är inte helt begripligt i alla fall.

Hur som helst: detta är mästerligt berättat ur Arnes synvinkel och eftersom inte han begriper allt som sker på gården den där dagen med snöblandat regn då mammas faster äntligen återvänder hem, så måste inte heller jag.

Omdöme: En underbar liten novell, älskar språket och tidsresan till 1930-talet.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

måndag 17 september 2018

Jorden vaknar


Bokens titel: Jorden vaknar
Författare: Madeleine Bäck
Förlag: Natur & Kultur, 2017
Antal sidor: 360

Jag har lite svårt att formulera mina tankar kring den här boken. Den är en direkt fortsättning på "Vattnet drar", i så hög grad att den fortsätter precis där den förra slutade som om de egentligen är samma roman styckad i två delar. Man kan inte läsa den ena utan den andra.

"Jorden vaknar" är rappt skriven, med så kallade cliffhangers hela tiden. Bra språk och trovärdiga dialoger, berättad ur flera människors perspektiv utan att det blir det minsta rörigt. Men våldet är bara för mycket för mig; det här får mig att tänka på Quentin Tarantino. Skulle inte sätta denna "Young Adult"-bok i händerna på en tonåring utan att tänka mig noga för. 

Dels är det monstruösa urtidskrafter som slåss, stryper, slingrar sig, övermannar och dödar. Dels är det unga människor som beter sig som om de är både psykotiska och påtända - och deras våld är så besinningslöst (och detaljerat beskrivet...) att jag nästan inte klarar av det. Snabbläser och vill bläddra förbi. Jag mår inte alls bra av att se hur forna vänner slår ihjäl varann med knytnävarna - i utdragna scener dessutom.

Eftersom böckerna följs åt så tätt så är handlingen egentligen densamma - bara stegrad - och med samma huvudpersoner: 
Viktor och Calle som tillsammans med två tvillingbröder och en flickvän stjäl en antik madonna från en kyrka. Det borde de inte gjort för i kyrkan har ortsbefolkningen gömt en magisk sten för många hundra år sedan... De här fem ungdomarna går bärsärkagång genom de två romanerna och jag tar mycket illa vid mig av allt våld de både utsätts för och själva utdelar. 

Bästa kompisarna Beata och Celia, som bokstavligt talat håller på att slukas av de uråldriga krafter Viktor släpper lös. 

Den vidriga spritlangaren Harta som har polare bland hårdföra mc-gäng (och en mamma som är kommunalråd!) och som säljer hembränt till traktens ungdomar.

En journalist och en ung fotograf som undersöker allt detta - och råkar illa ut. Många fler därtill, men det blir för tjatigt att rada upp. Det är inte alls svårt att hålla isär karaktärerna och alla fyller en roll. Pluspoäng för att det är såväl ungdomar som vuxna i alla åldrar och av båda könen samt att de inte så stereotypa som man skulle kunna föreställa sig.

Men tänk er en amerikansk långfilm som är spännande i över två timmar, det förtar på något vis slutstriden när precis hela filmen är action, action, action. Så känner jag med "Jorden vaknar"; den hämtar aldrig andan, tar det inte lugnt en sekund. Det är strider på liv och död genom hela boken - och för mig är det omöjligt att tycka att något är spännande om det är spännande hela tiden. Historien hade mått bra av passager där inte huvudpersonerna hotas av död och förintelse i varje andetag.

Mitt omdöme: Quentin Tarantino på roadtrip i Gästrikland? Ett besinningslöst våld och en spänningsnivå som är 10 av 10 hela tiden. En skicklig författare som jag är mycket imponerad av!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

P.S. Min bokbloggarvän Sanna har ju ett "hundskadeindex" då hon recenserar böcker. I den här boken skulle det passa med ett kattskadeindex... Utan att avslöja allt för mycket kan jag ändå säga att katterna dör på löpande band och att vi får vara med om slakten och styckandet.

fredag 14 september 2018

Finns Katarina Bivald på riktigt?!


Ja, det är klart att hon gör! Hon har skrivit boken "Läsarna i Broken Wheels rekommenderar", vilken jag inte har läst, och nu även "En dag ska jag lämna allt det här".

Den sistnämnda boken kom i ett överraskningspaket hem till mig tillsammans med ett brev och en godisklubba. Kul! För det var verkligen inget jag väntat mig.

Hemsk som jag är - det är garanterat en yrkesskada, normala människor är sannolikt inte funtade på detta vis - så tänkte jag att det är komplett omöjligt att Katarina Bivald skriver ETT HELT A4 för hand till mig. Det är orimligt att tro att hon har tid med det.

Alltså var jag tvungen att slicka lite på pekfingret och testa att smeta ut mitt namn för att bevisa för mig själv att det var personligt adresserad reklam från förlaget.

Pinsamt nog så BLEV faktiskt mitt namn smetigt. Alltså har människan med största sannolikhet suttit och skrivit sådär långt till mig, en helt okänd bloggare. Det ser varken ut som digitalprint, bläckstråleskrivare eller laser enligt min mening - utan en klassisk roller ball-penna (roller ball har en liten kula längst fram i pennan och bläcket är vattenbaserat så det flyter ut så där flödigt, lätt och snyggt till skillnad från de vanliga bläckkulspetspennorna som har en trögflytande smet till bläck och ofta lämnar hårdare avtryck i pappret).

Jaha. Så här är det när man som ung jobbat heltid i en affär som säljer papper och pennor och när man numera jobbar med proffstryckerier hela dagarna.

Tack Katarina om du händelsevis läser detta! Jag är så glad för din långa och handskrivna hälsning och för den fina boken.


torsdag 13 september 2018

Ingenting att se


"Ingenting att se" är en nyutkommen roman, skriven av bokbloggaren Robert Warholm. Han är en av de första personer i den här härliga blogg-gemenskapen som tog kontakt med mig och skrev något litet på min blogg emellanåt.

Jag såg att han på sin blogg nämnde ett manus som han satt och filade på - och frågade om jag möjligen fick läsa det. Så kom det sig att jag för några år sedan läste korr på "Ingenting att se" och kom med synpunkter och kommentarer om både handlingen och upplägget. Senare har jag fått nya versioner, där Robert arbetat vidare på texten. Och så kom ju hans böcker "Skam" och "Synd", som gavs ut före denna, som jag också har fått läsa och tycka till om.

Tre romaner, bra jobbat Skriv-Robert! Och varmt tack för boken som kom med posten idag. Det känns verkligen roligt att ha fått vara med och se de här tre romanerna växa fram.

Det här är en bok som spänner över merparten av ett liv - en liten flicka som i början av förra seklet hamnar i rullstol och därmed hindras från en hel del som andra kan uppleva; vi följer hennes uppväxt, vuxenliv och ålderdom. Hela tiden bor hon i sitt barndomshem, där det finns en vindstrappa som leder till en våning hon aldrig fått komma upp till. Vad finns där? Var det något mor gömde, något far höll hemligt? Ett helt liv undrar hon.

tisdag 11 september 2018

Bokserier som slutar mitt i

Himla tråkigt när bokserier slutar mitt i, och man aldrig får chansen att veta hur det gick. Tänker på Hilary Mantels "Wolf Hall" och "För in de döda" som jag älskade - men där vi tydligen får vänta förgäves på den tredje boken i den ofullbordade trilogin.




Ett annat exempel är "Vei bok 1" av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnson som jag köpte i julklapp till ett av mina barn förra året. Alltså i december 2017. Anledningen till att jag kunde göra det, trots att det är första delen av två, är att fortsättningen skulle komma våren 2018 precis lagom till barnets födelsedag i maj.

Perfekt! Först en bok i julklapp, och några månader senare en bok i födelsedagspresent! Bara det att det kom ju aldrig någon "Vei bok 2"...

Om man leker detektiv så kan man dock hitta att Vei har ett eget Facebook-konto och där har författarna tillkännagivit att fortsättningen släpps i april 2019. Ett helt år senare än vad som var sagt! Glad att jag behöll boken för egen del, tror nämligen att mitt barn hade blivit grymt besviken över att få en halv bok och sedan vänta i 16 månader på att få andra halvan...



Ett väldigt irriterande exempel är en bokserie - som kallas trilogi när den ges ut i England, men som i Sverige är sex böcker fördelade på tre par - där det svenska förlaget visst tröttnade halvvägs. Ojsan, tänk så tokigt det kan bli! (Grrrrrr.)

Jag skulle kunna köpa böckerna på engelska men nu har jag ju redan fyra på svenska, snyggt designade och samstämda. Och att fortsättningen någonsin kommer på vårt modersmål har jag gett upp hoppet om. Alltså: varning för att betala för "Vindens namn" och "En vis mans fruktan" av Patrick Rothfuss, för de slutar mitt i historien. Plus att det är väldigt märkligt att dela upp de två böcker som utkommit på svenska i fyra delar. Jag är ganska förgrymmad på Massolit förlag.







måndag 10 september 2018

Återträffen


Bokens titel: Återträffen
Författare: Camilla Sten och Viveca Sten
Förlag: Bonnier Bookery, 2018
Antal sidor: 210

Ett lite udda sätt att sluka en roman: att sitta framför datorn och kolla på en pdf! Jag fick erbjudandet att läsa en text av duon Sten & Sten - och eftersom jag aldrig tidigare läst något alls av någon av dem så nappade jag.

Vad jag förstår så är det här egentligen en ljudbok, inläst av Alexandra Rapaport, som tar tre timmar att lyssna på. Själv lyssnar jag ju inte på ljudböcker och läser inte heller något på läsplatta, så jag är väl inte förlagets huvudsakliga målgrupp (milt uttryckt...). Men en trevlig kortroman tackar jag inte nej till!

Här möter vi fem kvinnor som var bästa vänner och pluggade tillsammans när de var i slutet av tonåren och unga vuxna. Nu har tjugo år gått och Lisen har bjudit in de andra fyra till en återträff, förlagd till hennes fashionabla skidstuga i Åretrakten. "Stugan" visar sig vara en överdådigt lyxig villa, en statussymbol av ett slag som bara ett litet fåtal kan ha råd med.

Maria, Ulrika, Karin och Sara kommer dit och möts av den perfekta värdinnan, av god mat och härlig skidåkning - men också av ansträngda relationer, förljugna fasader, tillbakatryckta känslor och gammal sorg. Efter några glas champagne pratar de ut och gör upp på det där sättet som aldrig brukar vara särskilt lyckat...

I mitt tycke är det för många och för långa redogörelser av kläder och skor, inredningsdetaljer och möbler, frisyrer och utseenden. Det spelar förvisso en enormt stor roll i berättelsen, men samtidigt hade jag önskat mig lite mer tilltro till att läsarna begriper det ändå, för nu staplas beskrivningarna på varann. Men visst, jag förstår avsikten - och den fyller sin funktion.

I en kortroman hinner man såklart inte lära känna fem personligheter på djupet, men jag tycker ändå att författarna lyckas bra med att mejsla ut karaktärerna och skapa en tydlig bild av såväl lyxhuset i fjällvärlden som de fem kvinnorna inuti det.

Mitt omdöme: Jag tänker på den sortens mysrysare som fanns när jag var liten på 70-talet, och på veckotidningarnas skräcknoveller illustrerade av Hans Arnold, och på Roald Dahls korta rysarhistorier; lite så känns den här berättelsen. Snöstorm, ödsliga fjälltrakter och fem grälsjuka väninnor - det är som upplagt för dramatik.

Länk till boken på Adlibris: E-BOK och LJUDBOK.

Jag brukar ju enbart länka till Adlibris, trots att det finns massor av fina bokhandlar och nätbokhandlar - det är av ren lathet eftersom jag själv brukar köpa mina böcker därifrån. Vill dock tipsa om att denna ljudbok även finns att hitta på BookBeat och Readly.

Tack till förlaget för pdf:en!

söndag 9 september 2018

Vattnet drar


Bokens titel: Vattnet drar
Författare: Madeleine Bäck
Förlag: Natur & Kultur, 2017
Antal sidor: 422

Den här boken figurerade flitigt på andra bokbloggar för något år sedan, men inte min. Av någon underlig anledning tyckte dock förlaget att jag senare kunde få del 2 och 3 i serien. Som ni förstår så kändes det lite meningslöst att läsa dem utan att först ha tuggat i sig del 1.

Nu har jag läst "Vattnet drar" och kan konstatera att den slutar så mitt i handlingen att det är omöjligt att inte läsa resten av trilogin. Det är närmast som om någon slitit ut de sista fem kapitlen ur en roman - man vet alldeles säkert att här tar det inte slut!

"Vattnet drar" är en rå, suggestiv, äcklig och oväntat spännande berättelse om en bruksort i Gästrikland i förfall och de ungdomar som mest tycks driva vind för våg där, utan inblandning av vettiga vuxna.

En av de unga råkar av misstag släppa lös urgamla krafter som kloka gummor i århundraden försökt tygla och trycka undan. Nu hotar en katastrof men ingen verkar ens begripa hur illa ställt det är förrän man hittar lik vid badstranden, unga vuxna försvinner, skolungdomar drabbas av masspsykos och fågelflockar beter sig som en mobbande pöbel.

Jag hade inte väntat mig något så brutalt, när boken vänder sig till ungdomar. Det är väldigt, väldigt mycket av klösande naglar, hjärtslag som dånar, susande öron, flimrande ögon, bultande kukar, vrålande munnar, krampande magar - köttigt och rått, sexuellt och våldsamt.

Omslaget förtjänar ett särskilt omnämnande eftersom det är så otroligt snyggt.

Mitt omdöme: En bok som inte lämpar sig för alltför unga eller ömtåliga människor. Spännande och brutalt, bra persongalleri bestående av allt från småflickor till farmödrar. Tyvärr är det inte en fristående bok eller ens en bok i en serie, utan mer som den första halvan av en roman som någon skar mitt itu eftersom den annars blev för tjock.

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet (som jag fick nu, långt efter de senare delarna).