onsdag 20 januari 2021

Svinalängorna


AUGUSTPRISET 2006

Svinalängorna
Susanna Alakoski

Albert Bonniers förlag, 2006
260 sidor

Ännu en av alla dessa barndoms- och uppväxtberättelser som har berört mig starkt! "Svinalängorna" är helt omöjligt att inte bli djupt omskakad och tagen av. Det handlar om fattigdom, missbruk och utanförskap i ett nybyggd stadsdel i skånska Ystad under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. 

Leena och hennes båda bröder växer upp med föräldrar som invandrat hit från Finland. Både mamman och pappan har svårt att hitta jobb, det är nästan omöjligt för dem att försörja sig själva och barnen - i synnerhet som de ofta super bort pengarna. De få vänner som familjen har är också människor som lever i utkanten; de saknar jobb, pengar, utbildning och framtidshopp.

Barnen får klara sig själva bäst de kan. De blir klassiska maskrosbarn. Går hungriga till skolan, bär begagnade kläder från insamlingar, har inte råd med minsta sak, sover inte ens i riktiga sängar, åker aldrig på semester eller gör något roligt på fritiden. De vuxna är helt frånvarande, ofta djup alkoholiserade och dagligen så berusade att de inte förmår ta hand om sina egna ungar.

En fantastiskt fin och fruktansvärd bok som verkligen förtjänade sitt Augustpris!

tisdag 19 januari 2021

Ett enklare liv


Bokens titel: Ett enklare liv
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Forum, 2020
Antal sidor: 351

Anna Fredriksson är mycket duktig på att skriva om familjerelationer, med allt det trassel och all den kärlek som finns släktingar emellan. Det är lätt att man ser varandra som enbart den person man växt upp med, inte som den han eller hon är nuförtiden. Gamla missförstånd, avundsjuka, missunnsamhet, sorg och saknad är också ingredienser i en stor familj. Allt är inte värme, omtanke och kärlek även om mycket är det!

Jag har läst Sommarhuset (2011), Lyckostigen (2012), Augustiresan (2013) - älskar att de fyra huvudpersonerna från den romanen dyker upp i den här boken, trots att böckerna inte ens hänger ihop! - samt Tisdagsklubben (2015), Avskedsfesten (2016) och kortromanen Risk för regn (2018). Dessutom två av de tre böckerna om Pensionat Pomona: Mellan himmel och hav (2018) och denna Ett enklare liv (2019). I princip allt hon gett ut, med undantag för en enda kort ljudbok.

Jag har såklart tyckt om dem, annars skulle jag ju inte lagt ner pengar på att köpa alla böckerna - men de här två senaste är faktiskt inte så märkvärdiga. Jag är glad att Pensionat Pomona-serien är överstökad nu, så att författaren kan fokusera på att skriva något nytt. 

Serien handlar om tre generationer i samma familj: Vanja (70-plussare) lämnade sitt spädbarn - dottern Sally - för att ge sig ut i världen och strida för kvinnors rättigheter och leva hippieliv som konstnär. 

Sally växte upp med sin pappa och har hela sitt liv längtat efter mamman, som hon inte haft någon som helst kontakt med. Nu är hon 52 och har brutit upp från ett destruktivt förhållande, ärvt sin farbrors gård på Österlen och där startat ett nytt liv med ett übergulligt pensionat. Tänk shabby chic-avskavda vitmålade gamla möbler, trasmattor på såpskurade trägolv, rosa pelargoner i fönstren, hembakt bröd och nykokt hallonsylt, en vildvuxen trädgård med en lurvig gammal hund i, tja, rubbet. Idyll! Och kärlek mitt i livet, såklart. 

Sallys dotter Josefin, som är i 25-årsåldern, bor någon kilometer därifrån på en stor lantgård tillsammans med sin idealistiske pojkvän som ska förändra världen genom att inte konsumera något och inte tära på jordens resurser. Josefin har ett bra förhållande till mamma Sally och ett dito till mormor Vanja, men slits mellan dessa båda eftersom de två inte kommer så bra överens nu när de återförenats efter femtio år.

Jag blir lite allergisk, ärligt talat. Alltför mycket går att räkna ut på förhand. Alltför många sidor blir också till ett enda "jaha?", som inte engagerar mig.

Det är ju galet att läsa två romaner i en trilogi och skippa den sista, men så får det nog bli. Pensionat Pomona-böckerna är trevliga, men "trevligt" räcker inte för mig.

Mitt foto: Josefin längtar bort från lantlivet och söker sig till en vintagebutik i Malmö för att sälja exklusiva jeans. Bra mycket roligare än att mata grisar och bygga gärdsgårdar, tänker hon.

måndag 18 januari 2021

Musiken i Sverige I-IV


AUGUSTPRISET 1994

Musiken i Sverige I-IV
Leif Jonsson
Bokförlaget T Fischer & c:o, 1994
429 + 488 + 544 + 592 sidor = totalt 2.053 sidor


Vilket osannolikt arbete den här mannen har lagt ner på sin Augustvinnande bok! Det är helt otroligt. Men jag kommer inte att läsa den, det är ett som är säkert.

"Musiken i Sverige" består nämligen av fyra band - inte rockband, utan här pratar vi böcker - och om nu själva ämnet hade intresserat mig (det gör det inte) så hade jag nog ändå inte orkat läsa allt detta. 

Del 1 heter "Från forntid till stormaktstidens slut" (den skulle ju kunna vara lite intressant, tänker jag, mest för att jag undrar över hur mycket material Jonsson hittat från medeltiden).

Del 2 heter "Frihetstid och Gustaviansk tid 1720-1810". (Hur får man ihop femhundra sidor om det?)

Del 3 heter "Den nationella identiteten 1810-1920".

Del 4 heter "Konstmusik, folkmusik, populärmusik 1920-1990".

Tycker nästan lite synd om juryn, faktiskt. Om man förväntansfullt erbjudit sig att sitta i en kommitté för att läsa årets utgivning av fackböcker så räknar man kanske inte med att tvingas plöja några hyllmeter om 1500-talets östgötska folkmusik eller 1840-talets patriotiska hyllningsvisor?

Regi Bergman


AUGUSTPRISET 2008

Regi Bergman
Paul Duncan och Bengt Wanselius
Bokförlaget Max Ström, 2008
591 sidor

Det finns några Augustprisvinnare som jag vet redan nu att jag aldrig kommer att läsa, trots att det varit min föresats att läsa dem alla. 

En av dem är 2008 års vinnare i fackbokklassen: "Regi Bergman". Okej, slå ihjäl mig nu, men ärligt talat verkar det ohyggligt tråkigt att läsa en komplett redogörelse för Ingmar Bergmans liv som teater- och filmregissör och manusförfattare. Jag tänker inte låtsas att jag är det minsta intresserad, för det är jag inte.

Och sedan är det själva utformningen. Visste ni att boken väger 6,6 kilo? En och en halv bebis. Usch, så kan man inte säga! Tre påsar vetemjöl och ett paket äkta smör! En fet katt! Eller trettiotvå (32) ordinära pocketromaner.

"Regi Bergman" innehåller i runda slängar 1.100 foton. Vilket jobb att hålla koll på dem, beskära dem, numrera dem, skriva bildtexter och fotobyline (tänker jag som i detta fall är yrkesskadad). Men vill jag se ett tusen etthundra foton av en död regissör som viftar agiterat med armarna mot några kändisar som jag inte vet vilka de är?

I bild och text får vi följa mästaren genom ett långt, rikt liv. Boken beskrivs som ett gigantiskt mastodontverk. Nej tack, jag avstår. Inte minst för att jag inte har råd att köpa denna extravaganta bilderbok. (Skärmklipp från Akademibokhandeln 1.699:- och Adlibris 1.309:-.)





söndag 17 januari 2021

Expeditionen: Min kärlekshistoria


AUGUSTPRISET 2013

Expeditionen: Min kärlekshistoria
Bea Uusma

Norstedts, 2014
ca 259 sidor

Det här är "da Vinci-koden" för faktaböcker! Wow, vilken prestation Bea Uusma har gjort: att skriva så fängslande om rena fakta! Här är cliffhangers på var och varannan sida. "Hur ska det gå?!" undrar jag, trots att den alldeles sanna historien utspelade sig för över hundra år sedan.

Det är plågsamt att läsa om ingenjör Andrés luftfärd, så sorgligt och gripande samtidigt som det är spännande och alldeles olidligt att vi inte kan göra ett endaste dugg för att stoppa honom från galenskaperna.

Läs boken om du inte har gjort det. Det här är ett guldkorn bland Augustpristagarna, jag lovar. Det är en ynnest att kunna skriva en fackbok på det här medryckande sättet.

Låt dig sugas in i beskrivningen av hur polarfararna bar knickers och stickade strumpor, väst och yllekavaj på sina resa till ett av världens kallaste ställen. Hur de planerade att övervintra där, i väntan på nästa chans att ta sig hem som hyllade vetenskapsmän och moderna hjältar, och hur deras proviant bestod av portvin och champagne och festfina kläder - men att de glömde de livsvikta reservdelarna som de verkligen skulle behövt. Hur deltagarna var komplett outbildade i det de borde kunna och ovetandes om vad de skulle utsättas för. Arma själar! Jag står nästan inte ut med att läsa om idiotin och veta vad den ledde till.

Boken är formgiven så inbjudande att vilken skoltrött och bokhatande tonåring som helst borde bli lockad. För att inte tala om själva äventyret!

För mig blir det bestående minnet den hemska sekvensen där ballongen lyfter med ingenjör André och hans två unga medarbetare och stora mängder packning. Allt går katastrofalt fel redan i det ögonblicket. Ballasten måste dumpas, släplinorna lossar, man inser att ballongen aldrig kommer att nå hela vägen till målet. 

En kort sekund har man chansen att avsluta projektet. Om man skyndar sig att nödlanda på en halvö i närheten (utsedd i förväg för just det ändamålet!) kan expeditionens markpersonal ro ut för att rädda dem. Men om man väljer att flyga vidare så kommer man aldrig fram till Nordpolen utan måste överleva den farliga och långa polarvintern utan tillräckligt med mat, skydd och kunskap. De har en enda chans - och då väljer André att inte nödlanda...




lördag 16 januari 2021

Jag saknar dig, jag saknar dig!


AUGUSTPRISET 1992

Jag saknar dig, jag saknar dig!
Peter Pohl
Rabén & Sjögren, 2015
272 sidor

Oj, vilken monumental besvikelse. Jag som har så höga tankar om nästan alla som nomineras till Augustpriset. "Jag saknar dig, jag saknar dig!" är dock - i mina ögon - en urusel ungdomsbok. Den baseras på en verklig händelse, som är väldigt sorglig och därför borde gripa tag i mig. Två tvillingsystrar: en av dem dör i en trafikolycka, en av dem lever kvar med en enorm saknad. 

Jag kan inte skriva något snällt om den här alls. Bara för att de verkliga tvillingarnas historia är fruktansvärt sorglig blir inte bokens berättelse med automatik detsamma. Jag kan inte engagera mig ett dugg i systrarna. 

Peter Pohl låter tonåringarna få ett konstigt språk (han är född 1940, var alltså i femtioårsåldern då han skrev boken 1992 och jobbade som lektor på KTH i Stockholm - min man pluggade där när Pohl var lärare i numerisk analys...), dialogerna är yxiga och onaturliga, flickorna beskrivs som om de består av medelålders tanters hjärnor i trettonåringars kroppar. 

Nej, nej. Det här ska tydligen vara Peter Pohls bästa. Jag avstår från att läsa något mer av honom.

Berömda män som varit i Sunne


AUGUSTPRISET 1998

Berömda män som varit i Sunne
Göran Tunström
Albert Bonniers förlag, 1998
276 sidor

Den här romanen är överraskande bra (tja, ni andra kanske inte blir överraskade - men jag tyckte att det lät som en urtråkig titel och hade aldrig läst något av Tunström tidigare). 

Sunne är en liten ort i Värmland, en sömnig stad där just ingenting händer under 1960- och 70-talen då handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Stellan är butiksföreståndare till en liten livsmedelsaffär - en traditionell lanthandel kanske man ska säga, med hyllor och personlig expediering. Han är medelålders och lever ensam. Inte mycket händer, vare sig i hans liv eller i Sunne. 

Stellan grubblar mycket och är en nyfiken person, men man kan inte påstå att han är särskilt klipsk. Snarare är han lite långsam i huvudet. Dessutom är han full av känslor som han ägnat ett helt liv åt att trycka undan - men hur det går med sånt vet vi ju sedan tidigare. Förr eller senare kommer allt upp till ytan! Att ha en så miserabel uppväxt och ett så händelsefattigt, kärlekslöst vuxenliv som han har haft, det sätter sina spår.

När Sunne ska fira stadens 700-årsjubileum ombeds handlaren att skriva en text på temat "Berömda män som varit i Sunne", vilken ska publiceras i en minnesskrift. Men några berömdheter har aldrig besökt den lilla staden, så vad ska Stellan skriva? 

Han fabulerar ihop en vild historia, där han själv har huvudrollen och där han placerar alla viktiga män som han önskar hade kommit till hemstaden. Såna som ärkebiskopen och Fred Astaire och astronauten Aldrin, bland andra...

En svamlig men alldeles underbar roman där det egentligen inte händer mycket, men som ändå är djupt engagerande. 

fredag 15 januari 2021

Gyllene Äpplen



AUGUSTPRISET 1992

Gyllene Äpplen - svensk idéhistorisk läsebok
Gunnar Broberg m.fl.

Bokförlaget Atlantis, 1991
fler än 1.400 sidor

Var det så att Augustprisets jury fullkomligt älskade tunga mastodontverk i flera volymer, då på den tiden då utmärkelsen var ny? Var de mer imponerade av arbetsinsatsen än angelägna om att prisa årets bästa fackbok? Ville de kanske stoltsera med att de slukade såna här texter, som de flesta av oss aldrig skulle fantisera om att läsa? Än mindre ha råd att köpa...

"Gyllene äpplen" består av två band, över 1.400 sidor, med en sammanlagd vikt av 3.020 gram. Sanslöst snygg formgivning utvändigt (har inte sett praktverket på riktigt!) så det finns säkert de som investerat ett antal tusenlappar i denna läsebok för att ha den liggande framme på flygeln eller teakbordet i paradvåningen.

Så här beskrivs denna svenska, idéhistoriska läsebok:
"Urvalet omfattar hundratalet författare från tusen år, vilka grupperats dels kronologiskt, dels tematiskt. Antologin går från tidig medeltid fram till första världskriget. I Gyllene Äpplen får den svenska sakprosan sin stora chans. I sekler har bara den sköna litteraturen portionerats ut. Dags för ändring och ny kunskap, tid för närkontakt med historien istället för disputerande bearbetningar och förenklande populariseringar."

Eftersom den är slutsåld får jag en legitim anledning att inte läsa den, trots att den ingår i min utmaning. 

Det existerar i stort sett inga skarpa, officiella foton av den på nätet, jag har letat som en galning. Hittade ovanstående bild på förlagets sida. Hur, hur, HUR är man funtad när man 
1) sätter böckerna i den ordningen? 
2) fotograferar dem utan att reflektera? 
3) lägger ut bilden på sin web utan att fundera en halv sekund på om man verkligen gjort rätt?! 
Det är nästan straffbart i min värld.


Korparna


AUGUSTPRISET 2011

Korparna
Tomas Bannerhed
Weyler förlag, 2011
414 sidor

En nattsvart roman som hör till det vackraste jag läst. Detta är en barndomsskildring från Sverige på 1970-talet, men här finns inte mycket glädje. Det är tungt, ångestladdat och saknar minsta ljusglimt - men är makalöst vackert och välskrivet!

Tolvårige Klas bor på småländska landsbygden och fasar för att en gång överta fädernesgården. Han trivs inte hemma, inte alls, inte en sekund. Han tar sin tillflykt till skogen, mossen, ängarna och vattnet, där han studerar fåglar. Han lär sig allt som finns att veta om de olika fåglarna och deras liv. Att det går bra för honom i skolan är sekundärt. Att han kan massor om djuren, skogen, fåglarna eller att han är intelligent, det spelar ingen roll. Allt hans tankar kretsar kring är om det går att bryta sig fri från något som tycks vara förutbestämt.

Hemmet ger honom ångest, främst är det väl pappan som förmedlar sin egen livsleda och förtvivlan till sina barn. Klas farfars far och farfar tycks ha blivit galna av fattigdomen, svälten och eländet som rådde i Småland under 1800-talet och tidiga 1900-talet, då den magra jorden inte gav tillräckligt stora skördar. Men trots att Klas far lever i en annan tid, tycks han sakna framtidshopp. Gradvis försvinner den snälla pappan och ersätts av en psykiskt sjuk och instabil man som skrämmer sin familj. 

Klas är rädd för att inte bara tvingas ärva gården, utan även ärva vansinnet och svartsynen som tycks finnas i hans gener. Kan man ta sig bort från den utstakade framtiden eller är man dömd att följa i sina förfäders spår?

"Korparna" är alldeles magiskt vacker och orden är valda med sådan omsorg! I synnerhet tycker jag om alla nyuppfunna adjektiv som beskriver naturen. Romanen är djupt gripande och det är lätt att förstå hur den kan ha sålts i över 100.000 exemplar.