tisdag 26 mars 2019

Topplista: Romaner med verklighetsbakgrund

Dagens bloggutmaning står Johanna för, som ber oss "lista skönlitterära berättelser som bygger på verkliga händelser". Jag läser en hel del sånt och tycker väldigt mycket om det.

I romanens form tillåts ju verkliga personer få tankar som man inte kan veta om de faktiskt haft - och verkliga händelser kan skruvas till litegrann eller broderas ut. Jag tycker att man kan lära sig mycket av de romaner där författaren gjort grundlig research och sedan diktat ihop en berättelse om något som hänt i verkligheten.


Först ut är "Wolf Hall", en favorit om kung Henrik den åttondes hov och hans närmaste förtrogna, men även hans hustrun, släktingar, rådgivare, fiender och utmanare. Vilken fantastisk roman detta är! Som är förflyttas till London på 1500-talet och uppleva det på plats. Författare: Hilary Mantel.


Serien om Stockholm under 1800-talet (och halva 1900-talet) är också alldeles otrolig i sin detaljrikedom; här blir de faktiska platserna levande igen, trots att de ofta rivits och byggts om. De politiska händelserna i bokserien är sanna men människorna förstås uppfunna. "Stad"-serien kan jag varmt rekommendera om någon nu inte har läst den! Författare: Per Anders Fogelström.


Visserligen är "Underdog" en berättelse om författarens barndom, så han vet ju garanterat bäst själv vad som är fakta och vad som är fiktion, men det är en makalöst bra barndomsskildring som jag skulle kalla just skönlitterär men med verklighetsbakgrund. Författare: Torbjörn Flygt.


I "Blodbunden" får vi följa författarens alter ego genom funderingar kring barn, planerade graviditeter, spermadonatorer och provrörsbefruktning kontra hans egen uppväxt i en minst sagt märklig familj... Det här var verkligen en läsupplevelse för mig! Jag skulle tro att i stort sett allt är verklighetsbaserat, men det är skrivet som en roman. Kanske skulle man helst kalla det autofiktion. Författare: Augustin Erba.


Slutligen får jag väl nämna "Sekten på Dimön"-trilogin som verkar så skruvad så man knappt kan tro att det finns någon verklighetsbakgrund alls - men det gör det. Plågsamt mycket, dessutom. Böckerna har sålt i enorma upplagor och översatts till många andra språk. De kan läsas som spänningsromaner inifrån en sekt, men är också en skrämmande skildring av hjärntvätt och människans hänsynslöshet. Författare: Mariette Lindstein.

måndag 25 mars 2019

Dagens Boktanke: Tecknens Rike


Vackra omslag roar mig att studera. Men vackra inbindningar, präglingar, fina pappersark, folieringar... allt det där tycker jag om att titta på och känna på.


En bok som är väldigt vackert inbunden är Cecilia Lindqvists kvadratiska "Tecknens Rike" (Bonniers, 1989). Se själva! Tecknen på omslaget betyder tydligen "båt" och det förstår man när man jämför de fyra stiliserade teckningarna till vänster med ett foto taget ovanifrån av en traditionell, kinesisk roddbåt.

Det är alltid roligt att se vad som döljer sig inunder, tycker jag, när man hittar en inbunden bok med skyddsomslaget kvar.

tisdag 19 mars 2019

Topplista över kokböcker som jag knappt öppnat

Johannas deckarhörna håller i tisdagarnas topplistor. Denna gång handlar det om att lista fem favoriter bland kokböcker. Gulp! "Använder ni kokböcker, inspireras ni av dem eller köper ni hellre hem en pizza och låter dem fortsätta att samla damm?" undrar hon. Det där är lite lustigt: finns det inte ett alternativ där man lagar god och näringsriktig mat utan att kolla i en kokbok?

I vår familj är det jag som lagar i stort sett all mat. Jag gör den oftast helt från grunden och tycker att jag försöker variera mig. Men kokböcker har jag aldrig gillat.

Det är nog för att min pappa, som är duktig på att laga god och vacker mat, har visat mig sedan jag var pytteliten hur man tar vad man har och höftar ihop något. Det var han som lagade all maten när jag var liten och vi ungar fick gärna hjälpa till. Några recept fanns aldrig.

I vårt kök finns en liten bokhylla med kanske femton kokböcker. Alla böckerna där är presenter, tror jag. Jag har knappt öppnat dem, än mindre använt dem.


Långpannans lov av Anna Braw är en väldigt liten bok men riktigt bra. Där finns långpannekakor som är hur enkla som helst att göra. Rekommenderas till alla som ska baka till ett helt hockeylag (som jag) eller fotbollsklubb eller klassfika eller något annat stort.


Kärlek oliver och timjan av Anna Bergenström är verkligen jättefin att bläddra i. Och det är väl ungefär vad jag har gjort också...



Det bästa från Arla-köket är jättebra. Inte för att jag lagat mycket ur den, men ändå. Den är uppdelad i vettiga kapitel typ "Höst", "Jul", "Bröllop", "Student", "Påsk" och så vidare. Gillar den! Det är som Arlas gratisbroschyrer man kan ta i mataffären men strukturerat.



Sedan har jag en bra kokbok från Milda. Jag fick den gratis för säkert 25 år sedan, man fick väl skicka in en kupong eller något (för detta var på den tiden då man fortfarande skrev med kulspetspenna på en liten färgglad talong där strecken satt på tok för tätt - och sedan skickade in med snigelpost). Kokboken heter "Hur du lyckas i köket med Milda" eller något sånt och har beskrivningar som är så enkla att man kan vara lobotomerad och ändå klara av att laga maten.

Och så får jag väl puffa för den här enkla kokboken, 65+, som jag själv layoutat, formgett och fotograferat. Det var en projekt för Upplands-Bro kommun, där äldre människor fick skicka in sina favoritrecept. Riktigt bra mat som jag lagat många gånger!


torsdag 14 mars 2019

En helt vanlig familj


Bokens titel: En helt vanlig familj
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 455

Kompisarna Amina och Stella är nitton år och delar i stort sett allt: de har lekt tillsammans från de var riktigt små, de har gått i samma klass, de har spelat i samma handbollslag och de vet exakt allt om varandra. Tjejerna bor i universitetsstaden Lund, där de ska börja plugga till läkare (Amina) och jobbar på H&M för att tjäna pengar till en Asien-resa (Stella). På helgkvällarna går de ut och festar, dansar, dricker och raggar på de inneställen som staden erbjuder.

Båda tjejerna kommer från vanliga, ordinära hem - eller hur man nu ska beskriva det, men det är i alla fall inga extrema uppväxter i konstiga familjer. Stellas pappa är präst i Svenska kyrkan och hennes mamma är jurist. Stella har inga syskon - vilket tydligen varit påfrestande för föräldrarna som önskade sig ytterligare ett barn.

Just föräldrarnas yrken blir väldigt intressanta i boken, då pappan naturligtvis förväntas vara en "god" människa som aldrig ljuger, alltid vill alla väl och sannolikt litar på att Gud ska skipa rättvisa - medan mamman är en framgångsrik, kanske något cynisk och realistisk jurist som kan det mesta om rättsväsendet och domstolar men aldrig trott att hennes egen familj skulle hamna där.

Boken inleds nämligen med att Stella blir tagen av polisen en sen sommarnatt. Hon anklagas för ett mord som hon inte säger sig ha begått. Det dröjer inte länge innan vi inser att här handlar det inte bara om att sanningen måste komma fram; lika mycket handlar det om värdet av att hålla ihop inom familjen. Var pappan verkligen vaken när Stella kom hem mitt i natten och vad var isåfall klockan? Dolde hon något? Vad visste mamman om detta? Vad hade Stella gjort den där sena kvällen och natten - var hon ens i närheten av lekparken där mordet skedde?

Om det inte var hon som var mördaren, vem var det då?
Om det var hon som mördade - hur kunde det bli så?

Det här är ingen kriminalroman och själva brottet är förvisso viktigt men det är relationerna som allt kretsar kring. Pappan inleder med sin version och sedan följer Stellas berättelse. Sist får vi höra mammans historia (den känns minst äkta, i mitt tycke, medan de andra två är riktigt bra beskrivna och högst trovärdiga).

Mitt omdöme: En oerhört spännande roman som frågar sig just det som väl de flesta föräldrar någon gång tänkt: "Hur långt är jag beredd att gå för mitt eget barn?".

Länk till boken på Adlibris: POCKET

måndag 11 mars 2019

Böcker som alla läst utom du



Jag fick en blänkare på mejlen från ett stort förlag som skrek ut "Årets mest efterlängtade bok!" och det var visst del tjugosju i Millennium-serien.

Då slog det mig att jag faktiskt har en fråga till er andra, ni superbelästa människor som tittar in här ibland. Vilka böcker har ni INTE läst, som ni kan säga sådär på rak arm, som ni tror att "alla" har läst?

Nu menar jag inte Homeros Odysséen i inbunden 1800-talsutgåva eller Shakespears samlade verk eller Kafka på originalspråk eller något sånt.

Själv har jag nämligen inte läst en enda av de där Millennium-böckerna som varenda svensk har plöjt och älskat.

Jag har inte heller läst en enda bok av Läckberg, vilket väl närmast är oförlåtligt (men jag har sett någon sommardeckare på teve, baserad på hennes bok, tror jag. Alla hade matchande blå skjortor och blå klänningar och blårutiga blusar, minns jag. Scenografen måste ha haft migrän under inspelningen och beordrat att varenda detalj skulle se ut som i ett Sköna Hem-reportage där allt harmonierar.)

söndag 10 mars 2019

Gamla omslag av Per Åhlin



Bara ett litet inlägg, skräddarsytt för en ny Instagram-bekant som gillar Per Åhlins illustrationer. Jag har de tre nedersta (mitt foto), de tre översta är en bild jag hittat på nätet för länge sedan.

fredag 8 mars 2019

Gamla tips blir som nya!

På en föreläsning om digital marknadsföring påpekades att man mycket väl kan lyfta upp foton man använt tidigare (främst då på Instagram, men funkar säkert även i andra kanaler) eftersom det hela tiden tillkommer nya följare, nya läsare, nya vänner.

Jag tyckte det lät helt sinnessjukt. Ska man inte lägga ut nytt hela tiden? Ska man återanvända gamla inlägg? Så slött. Så oengagerat.

Men så tänkte jag om: jag gillar ju återbruk i alla andra sammanhang. Varför skulle det vara så fel med återbruk just i en blogg?

Det är trots allt nästan inga som läst mina första år på Boktanken, skulle jag tro. Jag hade inga läsare alls. Sannolikheten att någon skulle ha så vansinnigt tråkigt att den började scrolla igenom Boktankens inlägg från 2013 eller 2015 är närmast mikroskopisk.

Så här kommer några böcker från min knackiga start som bokbloggare, som återanvända tips till den förkrossande majoritet av mina läsare som faktiskt inte läste dem då jag skrev dem. Samtliga böcker är mycket läsvärda!

--

Hemligheten av Philippe Grimbert (recenserad december 2011)




Medicinen av Hans Koppel (recenserad januari 2012)




Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd (recenserad januari 2012)







torsdag 7 mars 2019

När man inte gillar bokens huvudperson

Ser att Mia hunnit slänga ut sin helgfråga redan (hjälp, är arbetsveckan redan slut?!) och denna gång handlar det om att tycka om huvudpersonen i boken man läser. Eller kanske snarare att inte tycka om? Hur viktigt är det att man gillar den man läser om?




Jag tyckte inte om Elena Ferrante-boken sådär väldigt mycket som resten av jordklotet, och det tror jag beror på huvudpersonerna. Jag gillade dem inte. Det finns jobbiga beröringspunkter med mina egen uppväxt och tjejerna som var mina "kompisar" (citattecken eftersom jag undrar om de verkligen var mina vänner). Jag läste den första boken men kommer inte att läsa de följande.

Likadant den uppmärksammade debuten "Annabelle", som verkligen var välskriven och spännande på många vis men där jag inte klarade av huvudpersonen Charlie (detta överanvända namn!) som rent ut sagt verkar vara en sjukt jobbig typ. Jag får mest har lust att vråla "skärp dig för faan!" åt henne. Det finns gränser för hur påfrestande även fiktiva personer får vara innan jag smäller i en dörr och går därifrån.

onsdag 6 mars 2019

Det hantverksmässiga




Det är något särskilt med gamla böcker! Jag älskar att köpa böcker som har vackra omslag, men riktigt gamla böcker (som inte alltid nödvändigtvis har genomtänkt formgivning eller är snygga med dagens mått) är ändå något speciellt. De luktar så gott! Det är något charmigt över hantverket, den totala frånvaron av digitalisering, Photoshop och Illustrator, moderna tryckmetoder, ja, till och med bindningen.