fredag 17 januari 2020

Finns det björkar i Sarajevo?


Bokens titel: Finns det björkar i Sarajevo?
Författare: Christina Lindström
Uppläsare: Martin Wallström
Förlag: B. Wahlströms
Antal minuter: 6 tim 24 min.

Mitt livs första ljudbok, det ni!

Bokklubbsväninnan valde en ljudbok till kvällens träff, dels för att vi faktiskt under alla år aldrig har diskuterat fenomenet ljudböcker och dels av vänlighet mot mig som har svårt att läsa med ögonen nu. Det var en rolig uppgift!

Det vill säga; det var väl inte så kul inledningsvis, när jag skulle försöka lista ut om jag ville använda Nextory eller Storytel.
Eller om jag skulle köpa loss boken från nätbokhandeln, för att slippa prenumerera på någon tjänst jag egentligen inte vill ha.
Eller om jag skulle lyckas låna ljudboken från bibblan på något magiskt vis (det borde ju gå).
Eller om jag skulle strunta i instruktionerna och läsa den i smyg...

För det där med ljudböcker har nämligen aldrig lockat mig. Jag har total aversion mot hörlurar, öronproppar, hörselkåpor och såna där små vita mobiltelefonploppar som man gräver in i öronen. Vi behöver inte gå in på varför, utan kan bara konstatera att jag vill ha ljudet runt mig i rummet - inte rakt in i öronen.

Hur gör man då, när man ska lyssna på en ljudbok? Tja, "man" åker nog till jobbet och lyssnar i diskreta hörlurar på vägen föreställer jag mig.

Själv har jag kontoret hemma i bostaden så min resväg till arbetet är obefintlig. Jag löste det så, att jag tog med mig mobilen in i köket och satte på full volym och lyssnade på berättelsen medan jag lagade middag. Det tar väl en dryg vecka så har man lyssnat klart på en bok i den här storleksordningen. Inte optimalt, men hanterbart.

--

"Finns det björkar i Sarajevo?" då: det är en ungdomsroman om Kevin, som går på gymnasiet, bor i Göteborg, spelar mycket fotboll, har föräldrar från forna Jugoslavien och en storebror som mest är att betrakta som en lillebror eftersom han har något slags förståndshandikapp.

Kevin har en schysst kompis, Hannes, som han gärna hänger med, men i övrigt är han rätt ensam och det mesta av hans liv kretsar kring skolan och fotbollen. Han pratar inte gärna med andra, får lätt ångest av prestationskrav, vågar inte tro att han är något värd. Han går till skolpsykologen men tycker inte att det ger något.

Man förstår snabbt att han bär på en tung börda att vara den i familjen som känner glädje och skaffar sig ett bra liv. Föräldrarna har hemska minnen från kriget och sonen ska uppfylla alla deras drömmar om en ljus framtid.

När det äntligen lossnar för Kevin - han ska gå på Liseberg med Hannes, hans flickvän och hennes tjejkompis som råkar vara lite förälskad i Kevin - så tvingas han ta hand om sin bror. Typiskt! Och till råga på allt försvinner brorsan spårlöst och går inte att hitta hur mycket tonåringarna än letar.

Mitt omdöme: Berättelsen är skickligt komponerad, där bilden av Kevin och hans föräldrar gradvis växer fram. Skildringen av vännerna är helt sannolik, med kärleksstrul, längtan, skitsnack och felaktiga föreställningar. Det är en hoppfull, varm och skön bok om vänskap men också med allvarliga tankar kring ursprung och hur mycket av föräldrarna som lever vidare i en. Jag tyckte mycket om boken men tror att jag skulle föredragit att läsa den, framför att lyssna på den. Martin Wallström har en behaglig röst på alla vis men märkliga betoningar som jag inte riktigt klarar av.

torsdag 16 januari 2020

Starkt kul


Bokens titel: Starkt kul: Inledning - Du kan bli så stark som du vill
Författare: Micael Dahlén
Uppläsare: Micael Dahlén
Förlag: Volante
Antal minuter: 1 tim 14 min.

Micael Dahlén har jag läst några böcker av tidigare; han är påläst, intressant och lättbegriplig - och fullkomligt sprudlar av berättarlust. Så även denna gång! Detta är en kort introduktion till pappersboken "Starkt kul". Riktigt underhållande att lyssna på, eftersom boken kryllar av goda idéer kring hur man kan bli stark, snabb, vig och vältränad.

Det börjar inte så bra. Dels hakade jag upp mig på att ljudkvaliteten inte var den bästa, dels säger författaren (för det är han själv som talat in manuset) att "Kan du så kan jag".

Nu råkar det vara så att jag genuint hatar den meningen. Vad är det för skitsnack att bara för att DU kan, så kan JAG? Okej, Micael är nog inte så rik så han kan omge sig med personliga tränare och dietister och inspiratörer och coacher - men det finns faktiskt ingenting som säger att jag kan lyckas med min träning bara för att han har lyckats med sin. Påtagligt ofta kommer den idiotiska påståendet från unga människor med antingen för mycket pengar, för mycket ledig tid eller alldeles fantastiska förutsättningar (i form av kontakter med rätt människor - eller "rätt" efternamn).

Micael Dahlén återkommer senare till just det där med Hollywoodkändisar och andra som faktiskt har möjligheten att få all hjälp att bli tjocka, smala, vackra, fula - vad man nu vill uppnå - nästan på beställning. Skönt att han klargjorde det; att livet faktiskt ser annorlunda ut för de flesta av oss.

Under en timme berättar han inspirerande om många små knep till att få sju minuters träning, eller tjugosju eller fyrtiosju - men aldrig en timme, för varför envisas vi med att mäta tiden i just timmar? Och han säger inte bara det där vi redan hört (ta trapporna istället för rulltrappan, gå av en hållplats tidigare när du kliver av bussen... suck) utan har andra småtokiga knep på hur man kan hitta träningstillfällen i vardagen.

Gillade den här! Och jag slutade reta mig på ljudkvaliteten redan efter några minuter, eftersom ämnet var intressant, så det var inte så farligt med det heller.

torsdag 9 januari 2020

Helgfrågan - om bloggens namn



Mias fråga denna vecka är: Hur kom ditt bloggnamn till? 
Jag kan inte svara på det. Jag har en märklig förmåga att leka med ord och uttryck. Kanske inte så mycket i tal som i skrift. Jag har hittat på både mitt eget företagsnamn och flera andra, för att inte tala om fyndiga slogans och djurnamn. Men jag vet sällan hur det går till, det bara dyker upp och känns rätt.

Boktanken är lite av "tankar om böcker" och lite av "baktanke". Det skulle vara enkelt, lättläst och på svenska - och finnas ledigt på Blogspot.

Bonusfrågan i Mias "Helgfråga" är vilka planer vi har för 2020. Vad gäller läsningen så tänker jag att jag ska läsa fler Augustpristagare, för det var målet med bloggen när jag startade. Får se hur det går med det, jag har halkat efter rätt rejält.

Rent privat har jag inte så många planer för året, mer än anteckningar om ställen jag skulle vilja besöka, utflykter jag vill göra, saker jag vill se.

tisdag 7 januari 2020

Drömmen runt hörnet


Bokens titel: Drömmen runt hörnet
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: Where the light gets in
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2019
Antal sidor: 425

Åter till småstaden Longhampton, där den som läst Dillons tidigare böcker redan känner till hyggligt många i befolkningen. Nu är vi dock mitt inne i den charmiga stadskärnan, i ett galleri på en av huvudgatorna.

Lorna köper konstgalleriet och flyttar in i den stora lägenheten på övervåningen. Hon har vuxit upp i staden men bott i London i många år - nu är hon tillbaka för att förverkliga sin dröm om en kreativ samlingspunkt för konstnärligt skapande.

Som vanligt figurerar hundar i huvudrollerna: Lorna får en liten tax på halsen och snart är hon även hundrastare åt en gammal dams livliga borderterrier. Hon har nyss fyllt trettio men har ingen livskamrat och inledningsvis njuter hon av att ha det stora huset helt för sig själv. Galleriet går väl inte lysande - snarare hankar hon sig fram på gamla sparpengar - men genom konsten får hon många nya vänner och vågar hoppas att hon hittat sin plats i livet.

Egentligen är det en rätt intetsägande bok, men jag gillade den ändå. Fokus ligger på den fina vänskapen mellan unga Lorna och den åldrade konstnären Joyce och jag tycker verkligen om att läsa om deras konstprojekt, trots att boken är rätt långsam och inte har någon märkvärdig handling. Det är en fin liten historia om trogen vänskap, gulliga hundar, lojala systrar, svåra förluster, knepiga ungdomsförälskelser och att våga lita på att man klarar mer än man kanske först tror.

Mitt omdöme: Kärleksrelationer får stå tillbaka i denna bok, istället har Dillon fokuserat på huvudpersonens vänner: den jämnåriga tjejkompisen, den tonåriga systerdottern, den åttioåriga konstnärinnan och flera andra. Bra, tycker jag.

onsdag 1 januari 2020

Nyårslöften vs bucket list


Jag ger inga nyårslöften. Jag tänker sällan på tiden som om den vore avgränsad, knuten till ett år eller en vecka, med en början och ett slut, A och O, måndag till söndag, januari till december.
Visst har jag föresatser om mitt liv och hur jag vill leva det, men jag kan inte påminna mig att jag bestämt mig för att något visst ska inträffa den första januari och infrias innan den sista december samma år.

Många gånger har jag tänkt "Jag ska lära mig..." om något särskilt jag önskar bli bättre på - men sedan kommer verklighetens realiteter emellan och det är svårt att avsätta tid för eget lärande när betalda uppdrag pockar på att bli prioriterade. Jag är nöjd med att jag ändå stjäl mig egentid för att i det lilla både lära mig nytt och utveckla de saker jag redan är bra på.

Många gånger har jag tänkt hälsosamma saker som att jag borde gå ner i vikt, motionera mer, börja äta något särskilt eller sluta äta något annat.
Men sedan blir det liksom inte så, för vanans makt är stor. Inköpen i affären går av bara farten, maten lagas som alltid förut. Vanor är svåra att rubba och jag försöker istället intala mig att det nog duger bra att fortsätta som jag gör nu, på det hela taget.

Många gånger har jag tänkt att jag ska resa någon särskild stans, träffa en särskild människa, uppleva något jag längtat efter. Den biten brukar jag vara bättre på, men även där finns utrymme för förbättringar.

Alla saker jag vill göra! Tänk så kort livet är och så mycket jag vill hinna med.

Det är ändå det allt handlar om: att jag älskar att leva och att jag har miljoner saker jag ännu vill vara med om. Man får väl vara glad och tacksam för den tid man får och göra det mesta man kan av den.

Några nyårslöften om att jag ska läsa ett visst antal böcker tänker jag alltså inte avlägga. Inga andra löften heller. Men jag ser fram emot ett nytt år och ett sprillans nytt årtionde. Jag försöker att inte tänka på att jag har fler decennier bakom mig nu än vad jag rimligen har framför mig.

Jag tänker fortsätta utmana mig själv att våga prova nya grejer. En bucket list tilltalar mig mer än nyårslöften. Att leva livet till fullo behöver inte vara att resa jorden runt eller göra bländande karriär, det kan vara små, små saker som ser obetydliga ut för andra men som jag själv längtat efter och sett fram emot.

tisdag 31 december 2019

Innan ni tog oss


Bokens titel: Innan ni tog oss
Författare: Lisa Wingate
Originalets titel: Before We Were Yours
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Lavender Lit, 2019

Min svägerska sa att detta är den bästa boken hon läst i år. Fler bokbloggare än jag kan räkna till sa att det här är en roman man måste läsa. I slutet av året stod det klart att det är den bäst säljande pocketboken på Adlibris i år. Den låg under julgranen till fler än en person i vår släkt den här julen.

Nu har jag också läst berättelsen om det barnhem i Memphis, USA som under flera decennier tog hand om barn och adopterade bort dem - men som också på fula sätt (bland annat ren kidnappning och fräcka överlåtelseavtal) fick tag på småbarn som de kunde sälja till adoptivföräldrar för hiskeliga summor.

Själva bakgrundshistorien är helt sann, och detta har alltså skett under 1930-1950-talen i USA, men Lisa Wingate har skrivit en uppdiktad roman om händelserna.

Till viss del kan man väl förklara hemskheterna med att folk dåförtiden uppfattade att barnen blev räddade från sina fattiga föräldrar eller dysfunktionella familjer. Säkerligen var det så i vissa fall också, där vanvårdade barn fick en ljusare framtid i en annan familj.

Det är dock svårt att ta in att man betedde sig så omänskligt mot barnen: misshandel, svält och såna undermåliga förhållanden på barnhemmen att många hundra barn dog. Ja, dog. Helt vidrigt.

I "Innan ni tog oss" handlar det om ett väldigt ungt föräldrapar som lever med sina fem barn i en risig båt på floden. Äldsta dottern Rill är 12, sedan följer ytterligare tre döttrar och en liten son - och ett ofött tvillingpar. Den natten som mamman får värkar och barnmorskan inser att det är två barn i magen - och att de ligger fel - får man brått att ta sig till sjukhus för att rädda livet på både mor och barn. Kvarlämnade på flodbåten är de fem syskonen. Det dröjer inte många timmar innan några män kommer och letar efter dem.

Det här är en fruktansvärd berättelse om hur barnen stjäls, placeras i barnhem och säljs till rika familjer som önskar ett litet barn: beställningsvaror med blå ögon och blonda korkskruvslockar.

Parallellt med historien från 30-talet löper en nutida berättelse om en senators vuxna dotter som börjar rota i gamla dokument och upptäcker kopplingar till sin egen familjs historia. Det är den gulligaste och mest förutsägbara delen av boken, men den behövs för att väga upp mot misären.

Mitt omdöme: Jag är inte helt förtjust i översättningen, men i övrigt är detta en riktig sträckläsningsroman som griper tag och är hoppfull i allt elände. Som upplagt för filmatisering!

lördag 28 december 2019

Stormvarning


Bokens titel: Stormvarning
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2019
Antal sidor: 423

Jag älskar Doggerland, det gör jag verkligen! Den där ögruppen ute i Nordsjön, belägen mellan Skandinavien och Storbritannien, inte alltför långt från Nederländerna. Språket som är en salig blandning av fornnordiska och "breton", med lite gliringar åt holländska. Sederna som liknar våra men ändå inte. Det är helt underbart och jag önskar så att jag kunde åka till Doggerland men det är ju tyvärr omöjligt.

Nu är det juletid och vi får följa kriminalkommissarien Karen Eiken Hornby som vilar upp sig hemma efter de skador hon ådrog sig i slutet av förra boken. Julen firas lite annorlunda på de här öarna, det verkar som att julafton och nyårsafton är stora högtider men att "trekunga" är den stora grejen - jag förmodar att det är trettonhelgen då vi även firar de tre vise männen - med presentutdelning, god mat och trekungaaftonsfirande med släkten.

Det där att saker är så snarlika vårt liv men att Maria Adolfsson klämmer in påhittade företeelser mitt i allt, gör ju att man lätt sväljer hela berättelsen som om den vore sann. Exempelvis att man i Doggerland klär en en istället för en gran. Att de äldre invånarna reflexmässigt bugar för den stora enen ute på kyrkogården, då de passerar den - av respekt för trädets påstådda helande krafter. Att man serverar sockertång, svartbröd, mängder av fisk och lamm låter helt rimligt för en ö-nation, och att man sköljer ner det hela med öl och enbärsdricka.

Trots sjukskrivningen blir Karen tvungen att ta sig upp till blåsiga, karga Noorö för att lösa ett tänkbart mord. Halva hennes släkt bor kvar där och de är smått kriminella och därmed måttligt förtjusta i att kusinen kommer på besök. Mordoffren - ja, de blir flera! - har trassliga släktband till varandra och varenda annan noorö-bo, alla tycks vara släkt på något intrikat vis. Därmed finns också många lojaliteter att ta hänsyn till, arv att beakta och förbindelser som hålls hemliga.

En gammal gubbe ramlar nerför ett stup, ett whiskeydestilleri vill expandera trots att det hotar en tusenårig skeppsättning, ett motorcykelgäng håller på med något fuffens, arbetslösheten är stor sedan kolgruvan lades ner och mitt i allt detta vill den rikaste familjen marknadsföra en golfbana med utsikt över havet. Karen får fullt upp under julhelgen, kan man lugnt säga.

Den här boken är minst lika spännande och välskriven som den första, "Felsteg". Möjligen tycker jag ännu bättre om denna! Nog för att båda romanerna innehåller rafflande slutscener med biljakter, slagsmål à la actionfilm och en klocka som tickar men fram till de sista kapitlen är de ytterst sansade, oglamourösa och lite långsamma.

Mitt omdöme: Gillar skarpt.

Mitt foto: Enar är viktiga för befolkningen på Noorö, så en enekvist får vara med som dekoration.

fredag 27 december 2019

Tävlingsmänniskan


En låt som jag lyssnat mycket på under hösten är "Tävlingsmänniskan" av och med Ayla. Här är ett utdrag ur texten:

Tävlingsmänniskan vill prestera varje dag,
accepterar inga nedslag,
har svårt att chilla ner helt och hållet på en helgdag.

Kliar i fingrarna, man kollar siffrorna.
Resultat, resultat, ja, jag når det snart,
allt måste bara bli klart.

För ingenting kan vara halvfärdigt, halvdant eller gå på halvfart:
allt eller inget, får inte tappa stinget
släppa lös tigern i mig annars blir det inget
av alla planer och alla krav.

Det känns som att mitt huvud går på Redbull varje dag.
Min kropp den hänger inte med, nej den vill inte se
hur oprioriterad och trött den är.

Tagga ner, tagga ner, tagga ner
ta en paus pusta ut lite grann.
Tagga ner, tagga ner, tagga ner
ge kroppen en chans att vila ut sig ibland.

Det är fullt i huvudet, ont i kroppen
kanske har jag redan spottat ut den sista droppen
av min motivation, inspiration.
Vad hände med den?
Vad hände min vän?

Ayla Schatz

torsdag 26 december 2019

Mellan himmel och hav


Bokens titel: Mellan himmel och hav
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med bokförlaget Forum, 2019
Antal sidor: 353

Jag har alltid gillar Anna Fredrikssons böcker, för att de behandlar relationer på ett sätt jag kan känna igen mig i: alla är inte så gulliga, omtänksamma och kärleksfulla. Även inom en familj kan det gro en hel del missnöje och missunnsamhet. Man kan ha hemligheter. Och framför allt har inte alla så lätt att prata med varann öppet och respektfullt.

"Mellan himmel och hav" är mer av feelgood. Jag hade nog önskat mig mer svärta och lite djupare relationer, men är ändå nöjd med läsningen. Huvudpersonen är en kvinna i min egen ålder, en 52-åring som lever ensam sedan hennes unga vuxna dotter flyttat till Österlen med sin kärlek och blivit självförsörjande lantbrukare. Mor och dotter har ingen kontakt alls sedan några år tillbaka, just på grund av svårigheter att prata öppet och ärligt om det de känner.

För att komplicera saker litegrann har författaren slängt in några problematiska kärleksaffärer, men det är uppenbart planterat för att inte boken ska bli för söt (vilket den ändå är, kan jag tycka). Kärnfrågan är: varför tar vi inte bättre hand om varann, när vi i grund och botten älskar varann?

Mamman reser från lägenheten i Stockholm ner till sin släktgård på Österlen för att närvara vid en farbrors begravning och för att hon är hans enda arvinge. Nu är det tvunget att hon och dottern gör upp och pratar ut.

Kruxet är bara, att den unga dottern har letat reda på sin mormor - en bohemisk kvinna som i långa perioder också bor alldeles intill släktgården. Mormorn är en konstnärlig och egensinnig person i 70-årsåldern. Hon övergav sin dotter en gång för snart femtio år sedan och har aldrig återsett henne sedan dess. Nu har hon fin kontakt med sin nyfunna dotterdotter men varken den gamla kvinnan eller den unga vill avslöja för vår huvudperson att de hittat varann.

I tron att hon ska gå på begravning och konfronteras med sin dotter, åker den medelålders kvinnan ner till Österlen och får sitt livs chock: hennes mamma är där! Att hon ens lever?! Ett helt livs saknad. En mamma som aldrig funnits annat än i fantasin...

Mitt omdöme: Lite väl söt och rar på sina ställen, men jag gillar persongalleriet och miljöbeskrivningarna. En bra bok!

Mitt foto: Österlen, äppelpajer och ett projekt kring ett pensionat som ska heta Pomona - såklart var jag tvungen att ha några Ingrid Marie med på bilden!