måndag 17 januari 2022

Augustas kokbok anno 1898


Bokens titel: Augustas kokbok anno 1898
Författare: Mats Lundqvist
Förlag: Whip Media, 2021
Antal sidor: 165

Detta är en trevlig, inbunden bok med en familjs gamla släktrecept från förra sekelskiftet, varvat med berättelser av hur de drev en restaurang vid järnvägen. Eftersom jag är så intresserad av historia och själv har foton, receptböcker, många gamla brev och minnessaker sparade, blev jag nyfiken på den här kokboken. 

Det var en helt annan sak att laga mat för hundra år sedan än vad det är idag; spisarna eldades med ved och blev säkert både varmare och kallare än vad man tänkt - jag försöker föreställa mig att göra en sockerkaka i en ugn som inte håller 200 jämna grader i en halvtimme, utan kanske 150 och sedan 230 grader beroende på hur jag lyckas elda... 

Tänk att koka grytor och soppor på en stor järnspis som man inte snabbt kunde slå på och av. Eller gröt! Nog måste maten ganska ofta ha blivit bränd? Köttet kanske inte blev genomstekt och potatisen inte färdigkokt just i tid som du planerat - och inte heller samtidigt? En bedrift att på de premisserna servera festliga middagar för många.

För att inte tala om vad knepigt det var att förvara råvarorna, då man saknade kyl och frys. Min mormor (född 1914) har berättat en hel del om isstackar som höll kallt en bit in i sommaren men som man inte kunde lita på. Och konserverade ägg, inlagda grönsaker, saltat kött och torkad fisk. 

Matlagning i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då Augusta levde och verkade, det var en helt annan sak än dagens syssla. Inga diskmaskiner, inte microvågsugnar, inga frysboxar, inga helkonserver, inga digitala kött-termometrar eller effektiva spisfläktar... 


Boken är fylld av fina svart-vita bilder från förr, nytagna färgbilder av Augustas vackert nedskrivna recept, intressanta faktasidor med allt från servettvikning och omvandlingstabeller för gamla måttenheter till kuriosa kring serviser eller vedspisar. Vi får läsa om Augustas familj - författaren är hennes barnbarns barn - och släkt och vänner som arbetade tillsammans med henne på restaurangen.

På det hela taget är den en trevlig, lärorik, underhållande och personligt skriven bok som jag blev mycket glad för (tack förlaget för recensions-exet!). 

Det enda jag har att anmärka på, är att formgivaren gått lös på väldigt många typsnitt; Bickley Script i många av rubrikerna är inte alldeles lättläst, små rubriker har en annan stil, underrubriker en tredje. Brödtexten tycks vara Times - ibland! - och en tunn, kondenserad sans serif i andra fall, varvat med kursivering och fetstil lite hur som helst. Gillar inte.

Fotona av maträtterna ska anspela på att restaurangen låg vid järnvägsstationen. Fotografen har placerat varenda tallrik på oaptitliga grå sprängstenar, av det onaturligt kantiga slag som man hittar vid järnvägar. Några tallrikar är istället utplacerade på syllar (mums, kreosot!) eller dekorerade med järnhård räl. Uppslagen med maten är det sämsta med boken - en layout som är överlastad och bilder som är tagna i stark belysning eller med hård blixt.


Men det är en bok i min smak, det vill jag avslutningsvis påpeka, då den skapar förståelse för tidigare  generationer och kännedom om maten vi svenskar åt innan pizza, kebab och Oumpf-filéer. Jag minns att vi en gång i åttan fick laga mat från antiken på vår historielektion. Undrar om inte dagens ungar skulle ha nöje av att laga Augustas mat på någon av sina?

tisdag 11 januari 2022

Hjälp, jag blir mördad av min kompis, min fru, min mormor!

Ni vet, de där Scream-filmerna där den übervackra tonårstjejen smyger in i ett upplyst, öde hus trots att det går en mördare lös i trakten - och hör hur ytterdörren stängs och låses bakom henne? 

Så känner jag med en del romaner, att vad tusan är det för fel på de huvudpersoner som vi läsare förväntas engagera oss i? Hur osmart och ologisk får man vara? Det är inte sällan jag tänker att de får skylla sig själva om de blir mördade - normala människor utsätter sig inte för såna risker, klantar sig inte sådär ofta, pratar inte alltid med fel personer. De flesta av oss rusar heller inte ut i en virvlande iskall snöstorm utan att ha klätt på oss bra... men det gör man väldigt ofta i spänningsromaner.

De fyra böcker jag tyckte var sämst förra året var dels "Det straff hon förtjänar" av Elizabeth George, en extremt urvattnad del i serien om Lynley och Havers. Den kan vi lägga åt sidan, den är dålig för att den är snackig och ordrik utan substans - inte för att storyn är värdelös. Men så var det också tre till:



Svenska Camilla Stens roman "Arvtagaren" är skrattretande. Ung kvinna som heter typ samma som sin mamma, moster och mormor är ett klart psykfall men ute på fri fot ändå - och åker med sin pojkvän till en ödemark som knappt finns på kartan. Där ligger det händelsevis en vacker herrgård som hon ärvt, men aldrig förr hört talas om. Sedan visar det sig att ingen i hennes släkt är den hon trodde (och krångligt nog har de alla bytt förnamn under sina liv!). De har även gömt dagböcker, gamla brev och ett lik (!) lite här och där i herrgården. Såklart måste det inträffa en förskräcklig snöstorm mitt i allt. Då fattar man ju att någon på den insnöade herrgården är mördare...


Shari Lapena är kanadensiska. Jag vet inte om det kryllar av hemmafruar i Kanada, eller om Lapena (född 1960) bara anser att det är rimligt med kontorsarbetande män och hemmavarande kvinnor, men för mig känns det omodernt. Hennes roman "En främling i mitt hus" är riktigt billig.

Här går den rika hustrun omkring i ett hus där det lämnas avtryck i den välbäddade sängen efter någon som legat där - lite som Guldlock och de tre björnarna fast för vuxna. Hon märker att någon är i hennes hus men fattar inte vem eller varför. 

I bokens inledning uppdagas det att hon varit i stadens farliga kvarter och skjutit ihjäl en skum typ på någon bakgata, men nu fejkar en minnesförlust. Herregud. Du läste rätt: minnesförlust! Hennes korkade man begriper ingenting. Läsaren ska bli "överraskad" och tycka att det är "spännande" samt glatt nicka åt att slutet bjuder på "en twist". Men om man inte listar ut i första kapitlet hur allt ligger till så har man inte läst många spänningsromaner. Minnesförlust!!!




B.A. Paris (pseudonym) är fransk-brittiska eller brittisk-fransyska eller vad det kan heta. Född i England, med en fransk och en engelsk förälder, flyttade som vuxen till Frankrike. Hon är snäppet äldre än Shari Lapena, född 1958. 

Hennes bok "Terapeuten" hör till de mest utseendefixerade jag läst. Här beskrivs i detalj hur alla är klädda, hur deras hår är friserat, vilken ögonfärg de har, hur de har möblerat sina hem, hur vackra de är. Det är som att placeras i ett dockskåp fyllt av Barbiesar. 

Faktum är att "Terapeuten" är lite så: ett inhägnat överklassområde i London där man bor i tjusiga townhouses tätt intill varann, alla dessa vackra, rika och lyckade par (knappt några jobbiga ungar, de skulle väl komplicera intrigen!). Garanterat ingen som någonsin går runt i mjukisbyxor, har flottigt hår, ställer smutsiga tallrikar på diskbänken över natten, petar sig i näsan eller pruttar. Det här är artificiellt så man baxnar. 

Jamen gissa: tror ni att någon har borrat hål i husväggarna och kan kika in på grannen? Klippt upp häckbuskarna lite så man kan smyga in i grannens trädgård? Sneakar in på partyn dit man inte är bjuden? Utger sig för att vara journalist/detektiv/kompis/förre husägaren - bara för att få snoka hemma hos huvudpersonen? Lämnar en lösfläta just i det rum där någon med långt hår i samma färg hängde sig?! Just det. Rimligt va? Du är mördare - eller har tvingat någon att begå självmord - och du återvänder till brottsplatsen och lägger ut rosenblad, en lösfläta och en flaska bubbel. Herregud.



Vågar jag säga vad jag lyssnar på nu? "Nyårsfesten", som visat sig vara ett hopkok av allt ovan. Ofattbart vackra och rika engelska människor fastnar på tjusig herrgård i ödemarken när århundradets snöstorm drar in just över nyårshelgen - och en av dem hittas såklart genast död...  

fredag 7 januari 2022

Julrevy i Jonseryd



Bokens titel: Julrevy i Jonseryd och andra berättelser
Författare: Klas Östergren
Förlag: Bokförlaget Polaris, 2021
Antal sidor i pappersboken: 263, Antal minuter i ljudboken: 8 tim 17 min. Jag läste e-boken.

"Jul med helig ande" - en skum och lite skrämmande historia om ingenjörsfamiljen som bott i Afrika och vars mamma varje år bjöd in grannarna till storslagna julbord. Men en julafton är det tyst och öde när grannarna knackar på, finklädda i tron att allt ska vara som vanligt...

"Med blottat huvud" är en liten novell om den vuxne sonen som åker till Paris och där ska köpa med sig en basker som present till sin döende far, men hamnar i en hattbutik hos en elak blind man som låser in honom.

"Röd jul" är en helt fantastisk novell om mannen som extraknäcker som julgransförsäljare vid Nybrokajen (?) och säljer en stor gran till en sorgsen överklasskvinna som vill ha den hemburen till Riddargatan, där mannen sedan hjälper henne med både det ena och det andra.

"Uppståndelse i sportstuga" är nästan lite mysrysare á la Vecko-Revyn på 1960-talet: ett vuxet syskonpar åker ut till faderns sunkiga sportstuga, för att röja inför försäljningen sedan pappan nyligen dött. De är inte överdrivet sams, men åtminstone överens om att sälja stugan. Men mäklaren som kommer dit för att inspektera, tja, han ställer till det!

Övriga noveller i denna julsamling heter "White Trash Christmas", "Ge mig lite sodavatten", "Vinternattens frusna leende" och så den avslutande "Julrevy i Jonseryd". Flera av dem har tydligen tryckts i böcker eller tidningar tidigare. Jag tyckte väldigt mycket om dem - utom den nyskrivna, sista novellen som är lika lång som alla de andra tillsammans. Det är mer av en kortroman, och den är för spretig för min smak; jag orkar inte riktigt engagera mig i den. 

Östergren är otrolig på att göra en scen levande med sina väl valda ord. Jag ska nog försöka hugga in på något längre än bara hans noveller.

onsdag 5 januari 2022

Veckans kulturfråga: Ny favorit

"Vilken för dig ny favoritförfattare upptäckte du 2021?"  lyder Veckans Kulturfråga v. 1 hos bokbloggaren Enligt O

Jag skulle nog säga Sara Lövestam. Av någon anledning har jag inte läst en enda bok av henne tidigare, men nu när jag väl gjorde det så inser jag hur otroligt bra hon skriver.


tisdag 4 januari 2022

The Wonderful Story of Henry Sugar


Bokens titel: The Wonderful Story of Henry Sugar and six more
Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2017
Antal sidor: 213

Förlaget Puffin Books är det kända Penguin Books "imprint" (inte ett ord som jag gärna använder, men ni fattar: någon sorts dotterbolag/underavdelning). Här ger man tydligen ut böcker för barn och ungdomar. Även Adlibris sätter den här novellsamlingen i kategorin 12-15 år. Nog för att jag tror att unga tonåringar klarar texterna utmärkt, men det måste sägas att varenda en av novellerna är väldigt obehaglig, skrämmande eller sorglig.

Den inledande "The Boy Who Talked with Animals" är ruskig och rätt konstig: om en pojke som försöker rädda en jättesköldpadda från att bli soppa på en turist-ö. 

"The Swan" är bland det läskigaste jag har läst sedan Stephen Kings novell som sedan blev filmen "Stand by me". Jag drömde mardrömmar på natten efter att ha läst den hemska berättelsen om pluggisen som råkar ut för två av skolans huliganer. Våldet eskalerar snabbt och efter diverse elakheter beslutar de sig för att döda den väluppfostrade, intelligenta och ensamma pojken. Misstänker att jag aldrig kommer att glömma den här hemska historien...

Flera av novellerna är sånt som vi som läst Roald Dahls memoarer redan känner till. Fruktansvärda scener ur internatskolorna där han gick som barn och ung. Jag blir fysiskt illamående av att läsa om hur rektorn piskar pojkarna så att blodet stänker. Det är vidrigt. Vidrigt! 

Och likaså berättelserna från Dahl liv som stridspilot i Afrika och södra Europa under andra världskriget, där han och en kamrat till var de enda som överlevde kriget av en flygarklass på 20 (väldigt) unga män. Sorgligt är bara förnamnet.

En av novellerna är en tidningsartikel som ledde till Dahls fortsatta karriär som författare. En faktatext om fyndet av Mildenhall-skatten (en enorm romersk silverskatt gömd i engelsk jord) som han dramatiserat på ett förtjänstfullt sätt: mycket spännande och intressant, men inte en novell egentligen.

Sammantaget är det här en ojämn novellsamling med personliga minnen, tidningsartiklar och skrämmande noveller. Boken utkom första gången 1977. 

söndag 2 januari 2022

Matrix


Bokens titel: Matrix
Författare: Lauren Groff
Originalets titel: Matrix
Översättare: Bogg Johanna Karlsson
Förlag: Bookmark förlag, 2021
Antal sidor: 281

En internationell storsäljare, som förlaget levererade tillsammans med en uppsättning diskussionsfrågor för bokcirklar. Mängder av betydande kulturskribenter och fina dagstidningar har lovordat romanen (och författaren). Själv är jag lite ambivalent.

Handlingen utspelar sig under medeltiden och tar sin början år 1158. Den unga Marie, som är en oäkting i kungafamiljen, har vuxit upp i Frankrike med sin mor och hennes sex systrar - ett gäng amasoner, bländande vackra och skickliga krigare - men är numera föräldra- och mosterlös. 

Hon bor i drottningens slott och umgås enbart med hovdamer och kungligheter, tills den dag det bestäms att hon ska föras till ett kloster. Hon är nämligen för ful för att ha några chanser att giftas bort. Marie är stor; lång, muskulös, rejäl, med starka armar och stadiga fötter och huvudet högre än de flesta män. Hon är också djupt förälskad i självaste drottning Eleanor, som är den som beslutat att kasta ut Marie från hovet. 

När Marie kommer till klostret i England (jag tog för givet att det var i Frankrike men efter ett tag begrep jag att vi tydligen var på slottet i Westminster och senare i ett lantligt kloster) är hon inte ens troende. Det kommer dock att ändras: hon stiger i graderna och blir till slut den abbedissa som leder klostret från svält, sjukdomar och svår fattigdom till ett lugnt liv i lyx. 

Eleonora av Aqvitanien har verkligen funnits, och kanske har även Marie det - och säkerligen mycket annat i boken - men det är ändå en uppdiktad roman om livet i ett kloster. Vi får följa nunnorna i deras vardag med bön, bön och ännu mera bön, men även djurhållning, handarbete, studier, matlagning och lantbruk. Marie skapar sitt eget lilla kungarike, skulle man kunna säga, där hon bestämmer över nunnorna, fattar alla beslut och är den som omvärlden ska förhålla sig till.

Detta är en mycket välskriven bok och jag sträckläste den för att få veta vad som skulle hända. Att den utspelar sig under medeltiden gjorde det hela extra intressant. 

Jag har alltid haft lite svårt för skildringar av nunneliv. Jo, jag har läst ett stort antal sådana eftersom jag älskar historiska romaner; det är förvånansvärt ofta som författare slänger in sina huvudpersoner i ett kloster! För att inte tala om pilgrimsfärder, men det slapp man i den här boken... 

För mig är det helt enkelt inte tillräckligt intressant att läsa om Maries hela liv - från tonåring till död i hög ålder - i detta kloster. Visst är det ett sätt att fly undan män och skapa en kvinnodominerad, trygg värld. Visst är det en smart sak att luta sig mot Gud och låta ortsbefolkningen förstå att nunnorna är utvalda och måste skyddas. Men så ohyggligt enformigt och meningslöst, ändå. Att sova, be, äta, be, jobba, be, äta, be, läsa, be, sova... 

För mig är det komplett obegripligt - men jag accepterar att Marie just inte hade något val och att det här antagligen var det bästa för henne: här finns kamratskap, kärlek och sex bland alla nunnesystrarna och såklart en känsla av tillhörighet, sammanhang och mening.

Vackert, välskrivet, men kanske lite av "jaha?" i de avslutande kapitlen.

--

Tack till Bookmark för recensions-exemplaret, uppskattar det mycket!

lördag 1 januari 2022

Vinterhjärta


Bokens titel: Vinterhjärta
Författare: Anna Jansson
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Tiden, 2021
Antal minuter: 1 tim 58 min

Jag har inte läst Anna Janssons serie om Maria Wern, men jag uppskattar i alla fall hennes inlästa noveller om just polisen på Gotland. Det här sägs vara del 17 i serien, men att jag inte känner till personerna sedan tidigare spelar ingen roll. Det är lätt att hänga med ändå.

Detta är en deckarnovell som jag varmt kan rekommendera! Marie Richardson är helt fenomenal som uppläsare, jag skulle kunna lyssna mycket längre på henne. Historien är också underfundig och trivsam, och inte helt osannolik (vilket annars spänningsromaners intriger tenderar att vara).

Här är det den gamla Gertrud, 88 år, som försvinner från sin lägenhet i Visby - i snöoväder, kyla och med endast två dagar kvar till jul. Hon har nyligen blivit änka och lever nu ensam. Hemtjänsten besöker henne varje dag, och det händer att hon får besök av en ung släkting. Några påstår att Gertrud blivit smått dement på äldre dar, andra säger att hon är lite förvirrad av sorgen efter den bortgångne maken, ytterligare andra menar att hon är kristallklar i huvudet. 

Ett tidningsbud har sett Gertrud utomhus mitt i natten - men sedan tar alla spår slut. Polisen letar efter henne och i sitt sökande stöter de på alternativa teorier till den gamla kvinnans försvinnande. Kanske är hon dement, kanske är hon det inte; men faktum är att hon själv tycks ha trott att någon är ute efter att döda henne.

Riktigt mysig och välskriven deckarnovell! Lyssna gärna på den, om du har en ljudboksprenumeration.


onsdag 29 december 2021

Mina bästa läsupplevelser i år


Bäst och sämst och topp-tio och allt sånt där som brukar översvämma bokbloggarna de sista dagarna varje år. Har jag ens något att komma med, jag som läst alldeles osedvanligt lite under 2021? Tveksamt.

Här är i alla fall en kort sammanfattning om det möjligen tjänar som inspiration för någon annan:

Svårt att välja vad jag gillar bäst - måste man ens kora en vinnare? - men här är det gångna årets bästa skönlitterära romaner. Obs att det inte finns någon rangordning mellan dem.

En lärorik, spännande men lite tradig fackbok, roman, självbiografi blandat med en gnutta påhitt:

Fyra fantastiska fackböcker:

Tre ljuvliga böcker i en serie för äldre barn:

Ska jag ändå välja en enda bok som gjort enormt stort intryck på mig, så måste det bli de närmare 40 timmar som jag lyssnade på Ingrid Carlbergs Augustprisbelönade "Det står ett rum här och väntar på dig". En alldeles fantastiskt välskriven fackbok!

Absolut sämst är fyra böcker som har det gemensamt att de försöker vara kluriga och läskiga spänningsromaner med smygande skräck och gamla mord och fiender förklädda till älskare. Helt otroligt dåliga, förutsägbara, löjliga, overkliga och fåniga:

tisdag 28 december 2021

Mordnatt råder


Bokens titel: Mordnatt råder, tyst det är i husen
Författare: Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström
Uppläsare: Fredde Granberg
Förlag: Lind & c:o, 2021
Antal minuter: orkar inte räkna, men sisådär 25-45 minuter per dag

Varje dag under december månad har jag lyssnat på en ljudboksadventskalender från Lind & c:o på Storytel: "Mordnatt råder, tyst det är i husen". Avsnitten var lagom långa och höll högt tempo, så det blev aldrig tråkigt!

Superbra uppläst av Fredde Granberg som talar lugnt, varmt, exceptionellt tydligt - och liksom med ett litet flin i mungipan. Väldigt bra! Fattar inte hur han lyckas växla mellan norrländsk dialekt, någon sorts rikssvenska och en (lite svajig) finsk touch i dialogerna, men det gör han.

Berättelsen handlar om den nyligen pensionerade polisen Rolf som bor i Arvidsträsk och som har en charmig samling smågalna grannar där ute i obygden. Allt från en 104-årig gubbstrutt som envisas med att klara sig själv, en ensam gammal barnmorska som är snäsig mot vuxna men rar mot barn, och en avskydd skogsägare som ingen har något gott att säga om, till ett puttenuttigt vindruvsodlande och surdegsbakande gay-par, en plasthatande miljökämparpappa ihop med en jaktälskande mamma och deras speedade ungar.

Rolf har under decennier försökt få klarhet i en mordhistoria, men aldrig lyckats lösa gåtan. Nu när byn ska ha julmys tillsammans flyttar en känd deckarförfattarinna in vänder upp-och-ner på Rolfs liv. I samma veva hittas även en hotfull lapp som ser ut att vara skriven av "mordnatt-råder-mördaren" som härjade i byn på 1980-talet. Kanske kan Rolf förstå vem som är mördaren? Frågan är också, om man alls vågar vara kvar i byn eller om mördaren tänker ta livet av dem...

Språket är simpelt och extremt förutsägbart, här paras alla kända kombinationer ihop utan något nytänk alls. Det är lite väl mycket veckotidningsnovell eller skoluppsats över ordvalen, kan jag tycka. Men äsch, vad spelar det för roll? Det här är ju underhållande, mysigt, roligt, lite spännande. Kalendern fyller helt klart sin funktion: jag lyssnade ju på vartenda avsnitt 24 dagar i rad och det är väl ett gott betyg om något!