söndag 11 november 2018

Kvinnor som överanalyserar sina egna tankar


Jag läser Maria Ernestams nyaste bok och försöker, försöker, FÖRSÖKER verkligen att sugas in i den och känna att den är precis så fantastisk som jag trodde att den skulle vara.

Jag har slukat allt hon skrivit, gillat precis allt - och så kom förra boken, den som hette något om en pianist, och den var så sjukt tråkig så jag klarade inte av att läsa ut den. Men det kan omöjligt att ha varit författarens fel, det måste ha varit något fel på mig just då. Jag har höga tankar om Ernestams författarskap.

Märkligt nog så gillar jag inte den här boken något vidare heller. Vad är det som har hänt?! I båda böckerna är det medelålders kvinnor med risiga äktenskap och struliga relationer som flyr långt bort och sedan sitter och har analytiska samtal med sig själva, funderar över varenda liten tanke och varje liten känsla. De reagerar så himla starkt för småsaker, grubblar över petitesser, bleknar över svar på ställda frågor, tar åt sig av varje menande blick.

 Jag kanske är en iskall robot men jag skulle aldrig orka gå genom livet och hela tiden fundera på varför jag funderar på något, eller hela tiden grubbla över vad allt kan betyda egentligen. "Men bara SLÄPP DET!" har jag lust att skrika till de här överanalyserande kvinnorna.

Jag förstår inte vad som hänt, det känns som två helt olika författarskap. Nyfiken på om någon annan läst "Innanför murarna" och den där romanen om pianisten och tycker att de skiljer sig markant från de tidigare böckerna.

onsdag 7 november 2018

Folkhemmet personifierat


Nu har jag läst klart "Sveas son" till bokklubben - avvaktar med recension tills vi haft vår träff nästa fredag - där Lena Andersson skriver om folkhemmet.

"Ragnar ser den (staten, min anm.) som människans bättre jag. Han dyrkar staten som idé därför att den saknar människans godtycke. Den kan bestämma sig för att göra det rättfärdiga, sanna och goda, och sedan hålla sig till det. Människan däremot faller hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter" har Lena Andersson tydligen sagt.

Har dessutom bokat in att lyssna på författaren när hon pratar om sin bok på ett biblioteksevent; det ska bli spännande att höra hur hon presenterar Ragnar och hans förhållande till sin åldriga mor (en kvarleva från bondesamhället) och sin unga dotter (en för honom obegripligt självcentrerad person). Är det fler här som läst boken?

tisdag 6 november 2018

Ett tusen inlägg!


Men, va?! Ett tusen inlägg, hur kan det vara möjligt? Kollade statistiken för en gångs skull och såg till min förvåning att jag nu har publicerat 1.000 inlägg.
Det är värt att fira. Allt som KAN firas, BÖR firas! En mugg limoncello-glögg tror jag det får bli.

lördag 3 november 2018

Art matters


Bokens titel: Art matters - because your imagination can change the world
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Headline, 2018
Antal sidor: 97 (om jag räknat rätt)

Neil Gaiman hör till mina favoritförfattare och hans vapendragare Chris Riddell hör till de bästa illustratörerna jag vet.

Här är nu en liten bok med den för mig attraktiva titeln "Art matters" om att vara frilansare inom ett konstnärligt yrke, skriven och illustrerad av dessa båda. Klart jag köpte den! Men ärligt talat blev jag rätt besviken.

Först och främst är den SKRIVEN I VERSALER RAKT IGENOM, vilket är rätt tröttande att läsa. I synnerhet som det är handskrivet i en lite slarvig stil.

Sedan har jag invändningar mot kapitlet om hur viktiga bibliotek är och hur betydelsefullt det är med läsning för barn och ungdomar och vilken samhällsinsats bibliotekarier gör. Fint, jättefint, men det intresserar mig inte det minsta.

Det är som att sparka in en öppen dörr. Klart jag tycker barn ska lära sig läsa och att vi ska ha bibliotek - jag älskar ju böcker! - men nu köpte jag faktiskt den här lilla godbiten för att läsa om konsten att skriva, teckna, fotografera, skapa.

Inte förrän jag läst halva boken kommer jag till kapitlet "Make art" och där är det jag letat efter. Varför det är viktigt att följa sina drömmar, varför konst betyder något, vad som gör just min konst unik och hur den kan få plats i en värld som svämmar över av filmer, foton, texter, illustrationer och mäktigt hantverk.

Mitt omdöme: "Neil´s words are some of the wisest I´ve found" skriver Chris Riddell i inledningen. Nja, det håller jag inte med om. Mycket av det här är självklarheter som hade passat som inlägg på sociala medier eller i en morgontidnings söndagsbilaga. Då hade jag gillat dem, helt klart! Men en hel bok, njäe. Den tillförde inte mitt liv något särskilt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

fredag 2 november 2018

Familjen jag hade


Bokens titel: Familjen jag hade
Författare: Bill Clegg
Originalets titel: Did you ever have a family
Översättare: Manni Kössler
Förlag: Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 269

Det finns ingenting att avslöja om den här boken, ingen spoiler alls. Redan i de första styckena får vi veta att den unga Lolly och hennes fästman Will dör i en eldsvåda natten innan de ska hålla sitt bröllop. De är inkvarterade hos Lollys mamma June i hennes stora vackra hus i ett litet samhälle i Connecticut; June överlever men det gör varken hennes dotter, blivande svärson, ex-man eller unge älskare. Hela hennes familj försvinner i branden.

Boken är lågmäld och... tja, fundersam skulle jag vilja säga. Som om alla de myllrande berättarrösterna har lagt undan ilskan och bara sorgset grubblar över hur det här kunde hända.

Att huset brunnit ner till grunden och tagit hela Junes familj är ett faktum och boken säger inte så mycket mer om det - men vilka är de här människorna, hur förhåller de sig till varandra och vad var det egentligen som hände?

June är en välbärgad, medelålders, framgångsrik gallerist med en ex-make och en vuxen dotter. Hon har ett smått komplicerat förhållande med Luke som kunde varit hennes son om man ser till åldern - han är en vacker, vältränad, ömsint och varm ung man. Och han är svart, vilket ställer till med problem...

Lukes mamma Lydia är den andra viktiga personen i romanen, hon är en ömhetstörstande kvinna som kämpat som ensamstående mor i hela sitt vuxna liv och aldrig lyckats riktigt bra, om man ska vara ärlig. Lättlurad, bedragen och baktalad har hon blivit hela sitt liv.

Det är en väldigt fin och berörande bok som jag misstänker kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Den handlar om sorg men är inte särskilt sorglig, snarare visar den på kraften i att vilja leva även när allt är nattsvart. Kapitlen är korta, omväxlande berättade av en mängd människor som påverkats av händelsen eller av Junes familj. Den visar på tröst och hopp mitt i sorgen, att det finns vänskap, kärlek och en vilja att leva vidare.

Min enda invändning är att jag har fruktansvärt svårt att hålla reda på alla personerna i boken! De är säkert femton stycken och ingen av dem presenteras tydligt utan man får bara lugna sig och tänka att "jag begriper nog snart hur han har en koppling till henne". Det kan vara en hushållerska, en gammal klasskamrat, en granne, en älskare, en före detta make. Det är hopplöst att försöka begripa hur alla hänger ihop och jag får alltför många gånger stanna upp och bläddra lite för att reda ut relationerna.

Mitt omdöme: Var inte rädd att den innehåller hemska scener där folk brinner inne eller plågas ihjäl, för det gör den inte. Det handlar om kärlek och längtan, livslång ånger - och den förlamande sorgen när det värsta har hänt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

torsdag 1 november 2018

Våra liv är en droppe som faller i tidernas ström...

Allhelgonahelg. Jag har vid några tillfällen tidigare lagt in dikter här, bland annat då min hund dog. Nu är det dags att tända ljus på gravarna igen, men i år känner jag mig inte helt knäckt. Det här året har jag fått läka lite efter alla sorger som var åren dessförinnan.

Idag besökte jag en kyrkogård tillsammans med en arbetskamrat vars lille barnbarn dog vid födseln; vi stod vid bebisens grav och begrundade livet och döden. Hur lite man vet om vad som väntar, hur lite man egentligen kan planera och förutsätta.


Foto från vårt landställe i somras.

Den här dikten förekommer ibland i dödsannonser och påstås då vara skriven av Nils Ferlin men lite googlande visar att den inte är det, utan plockades upp av ett hårdrockband som sett en anonym dikt i tidningen och använt den i en av sina låtar. Oavsett vem som skrivit den så tycker jag att den är fin. Så kort tid vi lever! Om vi har tur får vi hundra år var, på ett jordklot som levt i miljarder år.

Våra liv är en vindfläkt, en saga, en dröm, en droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut, brister och faller och drömmen är slut.

När jag läste Göran Tunström (jag har ju en idé om att läsa alla Augustpristagare, och det här var en av de böcker jag skulle avverka) så hittade jag de här raderna som man också ofta ser i dödsannonser:

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag:
då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.

Så är det.
Jag vill säga "jag klarar mig bra utan dig" men nej, ibland gör jag faktiskt inte det.

onsdag 24 oktober 2018

En dag ska jag lämna allt det här


Bokens titel: En dag ska jag lämna allt det här
Författare: Katarina Bivald
Förlag: Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 445

Det är svårt att motstå en bok som redan på omslaget signalerar "Vi ska alla dö. Vissa redan i första kapitlet". Ett lite annorlunda upplägg, att låta berättaren vara död men ändå närvarande (som en ande) i nuet.

"Jag hoppas att du ska tycka om min Henny" skrev författaren till mig på bokens insida. Jo, det gör jag. Alla gillar nog Henny; hon är varm, rar och väldigt omtänksam. Jag betvivlar att någon skulle prata om mig så där alltigenom positivt om jag skulle bli krossad av en lastbil idag... Henny är helt enkelt snäppet godare än vad jag själv är och de flesta jag känner.

Bokens riktiga huvudperson är snarare MacKenzie, den tuffa tjejen som varit Hennys allra bästa vän ända sedan första klass. Det är hon som sörjer men inte vågar känna, det är hon som ska stanna kvar på motellet de driver tillsammans och försöka sköta det alldeles själv. Det är också MacKenzie som initierat de protester som splittrat den lilla staden förr om åren och även nu: hon är nämligen homosexuell i en stad där många anser att det är en perversitet som smittar, och hon tänker inte sluta kämpa för sina rättigheter.

Hennys pojkvän den stensamlande geologen Michael är en blek bekantskap, men han verkar trevlig. Likaså hennes buttre pappa som på äkta feelgoodmanér tinar upp under läsningens gång. Motellet ligger lite utanför staden, smått risigt och inte så lönsamt men det kommer att bli en samlingsplats för många udda människor. Till och med lastbilschauffören som körde ihjäl Henny kommer dit...

Jag hade tänkt skriva om Camila också, men det är lätt att trassla in sig. Hon är Camila nu, men innan hon blev vuxen var hon officiellt en pojke och hade ett annat namn. Det stör mig att författaren inte låter oss få se Camila som den pojken ("hon var inte så maskulin" står det någonstans i boken och det blir ju en underlig mening när "hon" vid den tidpunkten var en "han"). Eftersom den pojken flydde staden efter high school, åkte västerut mot mer toleranta delar av landet, blev den Camila han väl alltid varit inuti och återvände till hemstaden som kvinna så hade de där åren borta varit en logisk brytning även för läsaren. Men men.

Boken handlar om vänskap snarare än kärlek, om rätten att få vara sig själv och bli omtyckt för det; i en småstad där man har koll på alla och förväntar sig att samtliga anpassar sig till mönstret. Där ingen får sticka ut och vara annorlunda; där det avvikande motarbetas med namninsamlingar och protester.

Jag ser att en del andra läsare menar att temat kring våra olika sexualiteter (kan man ens säga så?) inte är det viktiga, men det håller jag inte med om. Mycket fokus ligger på de kristna som agerar mobb och vrålar ut sitt hat mot de homo- och transsexuella, utan att ens bry sig om att lära känna dem. Tillbakablickarna på en folkomröstning om HBTQ-personers rättigheter är en fundamental del av berättelsen - och av motellets historia.

Mitt omdöme: Överallt finns Henny med, hon som är kvar som en ande långt efter sin död och kan följa med sina vänner när de börjar sina liv utan henne. Det är inte det minsta sorgligt. I mitt tycke hade man kunnat korta ner sidantalet och jaga på det sega tempot för att få en lite tätare berättelse - men det ligger nog i genren att vara lite sävlig.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till författaren för det fina, långa, handskrivna brevet och förstås för boken!


måndag 22 oktober 2018

Vem ska jag tro på, tro på, tro på när...

...tro på när allt är så här? (nynnar på Tomas di Levas trallvänliga sång).

I reklambranschens tidning Resumé läser jag om en människa - förlåt, en INFLUENCER! - som heter Johanna E Olsson. Någon som vet vem hon är? Nähä. Inte jag heller, har aldrig hört talas om henne förr, men hon har ofattbara 493.000 följare. Nära en halv miljon!

Denna unga kvinna har fejkat sina foton till den milda grad att hon klippt in bilder av sig själv i andras foton för att ge intryck av att hon besökt Paris när hon inte har varit där. Eller rättare sagt: hon var där, men fotona blev inte så bra så hon fixade egna när hon kommit hem igen.


Bild från Resumé som i sin tur tagit dem från Instagram.

Jag jobbar med foton och retuscheringar, jag vet hur mycket som fixas med bilderna innan de går i tryck eller läggs ut på nätet.

Jag gillar vackra foton men det är klart att jag reagerar på att vi inte låter något vara så som det ser ut i verkligheten: allt från kläder och bilar till människokroppar och bostäder stylas och retuscheras stenhårt.

På något vis tycker jag ändå att det är extra märkligt när en privatperson - för jag antar att Johanna E Olsson bara en snygging som genom sitt så kallade varumärke förmodas påverka sina följare att köpa det hon omger sig med - gör såna stora förvanskningar av verkligheten.

Att lägga på ett filter för att inte visa rynkor, att fiffla med fotot så det får tuffa skuggor och glamouröst blänk - tja, det är väl bara att hacka i sig. Så gör visst "alla".

Men att se ut som att man ÄR någonstans där man inte är?

Det mest intressanta i de tre korta reportagen är i mitt tycke detta:
"Jag tycker att det här är lite löjligt, folk blir som galna av detta. (---) Olika magasin vill tala med mig och folk vill flyga in mig så att jag kan tala i tv om mitt "fejk"-resande", kommenterar Johanna Emma Olsson på Instastory på Instagram.
Att Johanna Emma Olsson bryr sig så pass lite visar att autencitetsfaktorn som influencer marketing erbjuder kanske inte är efterfrågat som många tror. 
(De har antagligen glömt ett litet "så" i den sista meningen: "kanske inte är så efterfrågat", min anm.)

Influencern tycker alltså att det här är löjligt, inget att hetsa upp sig över. Vad spelar det för roll att hon använder Photoshop och någon annans bild av Paris för att montera in sin egen kropp?

Många inom reklam- och marknadsföringsbranschen håller med henne. Att både hon och reklamfolket rycker på axlarna och menar att autencitet inte är så viktigt, DET är verkligt spännande!

Jag trodde ärligt talat inte vi var där än. Jag trodde att folk förstod att sociala medier är tillrättalagda och förskönande, men inte att vi förväntas acceptera att det är rena fotomontage och osanningar. I en helsidesannons i ett glassigt magasin, med en dyr produkt och en känd modell hade jag inte reagerat, men ett Instagramkonto?!


Skärmdump från Instagram.

Å andra sidan finns ju aspekten som en av hennes följare påpekar: det här är ett miljövänligt alternativ till att flyga ner till Paris för att plåta några meningslösa modekläder. Jag är benägen att hålla med!

(Funderar på om jag ska retuschera in mig själv och någon nyutkommen bok i ett passande landskap på andra sidan jordklotet. Kanske kan jag bli bokbloggarnas nya stjärna med en halv miljon följare som ivrigt väntar på att få se hur jag tar plats bland köttbullarna i Pettsson och Findus grönsaksland eller i omklädningsrummet inför en quidditch-match...)





torsdag 18 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Pepparkakshuset?


Jag har lärt mig mycket av svaren från er alla - tack! - och bland annat insett att väldigt många har massor att göra men ändå lägger ner mycket tid på sina bokbloggar. Sist (?) av alla är här BOKHYLLAN I PEPPARKAKSHUSET, här är hennes svar:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Det är bara jag som skriver på den här bloggen.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Egentligen vill jag ha ett inlägg varje dag. Men det lyckas jag sällan med. Lördag är av någon orsak en dag då jag har svårt att få till något inlägg, jag vet inte varför egentligen, jag jobbar inte ens lördagar. Kan är det orsaken, på lördag släpper jag allt och bara är...

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Fyller ut, jag vet inte om jag kallar det att fylla ut, jag tycker nämligen själv det är jätteroligt att läsa andras svar på enkäter, olika utmaningar och så vidare, så därför deltar jag också gärna i sånt! Antalet recensioner beror på hur mycket jag hinner läsa.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jo, jag jobbar heltid. Jag har dessutom ett antal andra intressen som tar en del tid.

En sak som kanske ger mig mer tid för min blogg nu jämfört med förr är att mina barn är stora nu och ganska självgående. Jag behöver bara ibland hålla koll på deras tider och agera taxi - båda kör helst moped dit de ska om det är möjligt, och det är rätt sällan det behövs läxhjälp eller så på kvällarna. När någon av dem vill ha hjälp nuförtiden med läxor kan jag nästan känna mig lite nostalgisk.

Men det ÄR svårt att hinna med bloggen ibland, i och för sig så är min blogg ett fritidsintresse och är det så att jag inte hinner så är det inget som direkt står på spel.

--

Så sant, det där sista: vi skriver ju frivilligt, ideellt och för att det är ett intresse. Det kan inte vara hela världen om man skriver sällan. Tack för dina svar, Sara Pepparkaka!