fredag 20 maj 2022

En ensam plats


Bokens titel: En ensam plats
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2021
Antal sidor: 389

Det har gått mer än en månad sedan jag läste "En ensam plats", men jag tänker ofta på den än. Något i den bet sig fast och kröp in under skinnet. 

Jag har läst att andra menar att den har för stort fokus på cancern, och att Kristina Sandberg grottar ner sig i självömkan samt är för detaljerad i sin skildring av sjukdomen - som om det rimligen skulle intressera andra att läsa om mediciner, biverkningar och behandlingar?

Jag fattar inte alls den kritiken. Det är ju det hela boken handlar om: hur totalt ens liv förändras vid ett svårt cancerbesked. Skulle det vara mer passande om hon bara skrev om existentiella funderingar? Skulle det vara finare med grubblerier kring hennes egen lust och längtan att få finnas lite till?

För mig var det här precis så brutalt vardagsnära skildrat att jag kunde förstå (om än inte vidden av det hela så ändå) hur det är att drabbas av en sjukdom som hotar att ta ens liv. Det är en fantastisk bok, i sin ärliga skildring av allt det fula och oglamourösa och rasande svarta i att vara så svårt sjuk. 

Familjens semesterresa blir av, trots att den där oroande knölen i Kristinas bröst inte blivit ordentligt undersökt och nu pockar på uppmärksamhet. Hon störtar runt och håller föredrag om sina Augustprisbelönade böcker, kör slut på sig själv i sin strävan efter att finnas till för alla. För den krävande svärmodern. För den alkoholiserade pappan som oväntat dör och lämnar efter sig en stor släktgård i fullständig oreda. För förlag, bibliotek, bokhandlare och läsare. För maken och döttrarna, för deras skola och fritidsintressen. För sina egna väninnor.

Jag uppskattar skildringarna av släktingar som tycker att hon ska se positivt på livet, inte bara tänka på sig själv, typ "lite cancer har ingen dött av". Väninnorna som säger att "alla får ju bröstcancer nuförtiden",  kompisarna som inte orkar lyssna på vad just Kristina drabbats av utan envist klumpar ihop alla bröstcancerpatienter de någonsin känt. Släktingarna som inte gör skillnad på små tumörer hos en 70-åring och aggressiva tumörer hos en 40-åring. 

Det kan verka utlämnande, men sådär är folk - och sådär är vi alla till mans mot andra, liksom vi också själva råkar ut för det. Att lyssna och leva sig in i en annan människas liv är inte alltid lätt.

Faktiskt är det just den saken Kristina Sandberg skildrar så utomordentligt fint: hur ensamma vi alla är i grund och botten. 

Vi har nära vänner, vi har familj - men vi är också solitära, ensamma varelser. Det är drabbande att läsa om hennes utsatthet och förtvivlan under den långa tid hon behandlas mot cancern, men där finns givetvis även hos Kristina brister när det gäller att lyssna. Då pappan dör och hans (och farmoderns) vackra gård i norr ska röjas är det Kristina som inte lyssnar på släkten och knappt på sig själv heller. 

Jag har lärt mig en hel del jag inte visste tidigare - och som jag önskar jag hade haft kunskap om då en närstående släkting drabbades av just aggressiv bröstcancer i 40-årsåldern och genomled allt detta utan att jag begrep hälften av vad hon tvingades vara med. 

Läsning som lever kvar i mig. 



onsdag 18 maj 2022

Bokklubbsmordet


Bokens titel: Bokklubbsmordet
Författare: Lena Lundgren och Lisbet Wikner
Uppläsare: Anna Maria Käll
Förlag: Lind & c:o, 2022
Antal minuter: 7 tim 25 min

Någon som minns SvD Helgs artikel för några år sedan, som blev så hånad för sin text om teppanyaki-hällen? Tja, det här är som en roman byggd på Svenskans överklassläsare. När man knappt tror att det kan bli värre, så blir det just det. 

Vi får följa åtta kvinnor - samtliga är svenska och har fint klingande efternamn, samtliga är lyckade och framgångsrika inom sina gebit, samtliga bor i Stockholms innerstad och har mycket gott om pengar - då de bildar en bokklubb som ska diskutera Maria Langs författarskap och deckare. 

Louise Malmgren och Anna Creutz verkar ha hängt ihop länge. De bjuder tre kvinnliga bekanta var till sin nystartade bokklubb och tror att inte de andra känner varann, men jisses vad de bedrar sig! (Ska inte avslöja något här, men det finns alla möjliga kopplingar mellan dessa åtta - samt deras partners, inte minst...)

När bokklubbsvänninorna träffas utanför sina prestigefyllda, kulturstinna, berikande och välavlönade jobb så går de på teater, fikar på dyraste caféet, lunchar på finaste restaurangen, shoppar kläder till sig själva i chica boutiquer eller bebisplagg på NK till det väntade barnbarnet. 

De är i 50-årsålern, driftiga, kompetenta, erfarna. Det upplägget tilltalade mig - men jag storknade snabbt på all "name-dropping" där vi får höra om verkliga restauranger, affärer, paradgator, skådespelare och kändisar. Visst skapar det en känsla av "Stockholm här och nu", men också det utanförskap som artiklar om teppanyaki-hällar ger. 

Det här är inte jag och inte mina väninnor. Det här är gräddan och de fattar inte själva hur bra de har det.

Men människor är otrogna, svekfulla och lögnaktiga även inom kultureliten och överklassen - så en medlem i bokklubben utsätts för ett mordförsök (knuffas mot Maria Langs stenstaty i Nora) och en annan mördas verkligen. (Tror vi. Inte säkert. Död, hur som helst.)

Det lockade mig att lyssna på den här ljudboken, om en grupp kvinnor som startar en bokklubb och plöjer Maria Lang-deckare samtidigt som en hel del av deckarna utspelar sig i deras egna liv. Charmigt feelgoodmysigt men med en oerhört stolpig och onaturlig dialog (har författarna ens provat att läsa sina repliker högt?!). 

Det händer just ingenting i den, om jag ska vara ärlig, och någon spännande mordintrig har den inte heller. Men vi får ju följa med till lyxiga takvåningar med stuckatur, designmöbler, färska snittblommor och take-away från finaste kvarterskrogarna (tillsammans med noggrant specat vin...) och lyssna på medelålders storstadskvinnor med makt och pengar som planerar att ligga med sin kompis man eller sin plastikkirurg eller den mörke, stilige kulturmannen de träffat på jobbet...

Lite lättare liv?


Fem veckor sedan senaste inlägget. Det är ju inte det att jag läser, det är att jag inte hinner blogga längre. Det har varit tufft i flera år - extremt mycket jobb och jag orkar inte gå in på varför jag inte bara jobbar mindre. 

Spyr på nästa människa som säger att vissa koketterar med att de har mycket att göra, för det är verkligen inte min mening. 

Det finns ingenting kul i det här, det är rent tvång: jag MÅSTE jobba så här mycket för att ha råd att existera (i nuvarande form, men det är klart att jag skulle kunna bara hiva allt över kanten och flytta härifrån och bo spartanskt resten av livet och TRO MIG, tanken har föresvävat mig tusentals gånger).

Men nu ser saker ut att ändras. Kanske kan jag andas lite lättare? Kanske kan jag sova om nätterna? Kanske får jag inte tillbaka magsåret? Kanske kan även JAG unna mig att ta ledigt efter middagsmaten, istället för att skynda tillbaka till kontoret en sväng på kvällen - och faktiskt lata mig på helgerna?!

Jag hoppas få återkomma med boktips. Det är tveksamt om jag har några läsare kvar efter att i åratal ha varit allt mindre aktiv, men det här startade ju ändå som en läsdagbok och får så förbli.

söndag 10 april 2022

Peril on the Page


Bokens titel: Peril on the Page
Författare: Margaret Loudon, pseudonym för Meg London, som är en pseudonym för Peg Cochran
Uppläsare: Marnye Young
Förlag: Tantor Audio, 2022
Antal minuter: 6 tim 50 min.

Oftast kommer Storytel med jättedåliga förslag på böcker de tror att jag skulle gilla. En massa feelgood och romantik, trots att jag nästan aldrig läser eller lyssnar till sånt. Men så föreslog de att jag skulle lyssna på "Peril on the Page" och jag fastnade för något med den. 

Kanske att den var så behagligt kort, knappt sju timmar? 
Kanske för den underbara inledningen "A murder in her quaint British bookshop drops American Gothic novelist Penelope Parish into her deadliest caper yet." 

På många vis är boken helt fantastisk: En supermysig engelsk bokhandel där man ständigt bjuder på te och kakor, har bokcirklar och vernissage och skrivarträffar. Handgjorda träskyltar med affärernas namn. Pubar, pajer, ölkvällar med frågesport. Mossiga farbröder och fnissiga tanter. En tjusig ung grevinna som väntar barn.

Den unga, amerikanska skräckförfattaren Penelope bor i en liten lägenhet i den här charmiga småstaden - Upper Chumley-on-Stoke - tillsammans med sin egensinniga katt. Och så dejtar hon stadens gulligaste polisman, såklart. Javisst ja, hon jobbar lite i bokhandeln, men även på en fin privatskola strax utanför staden, där hon undervisar i just litteratur.

Under ett litet evenemang i bokhandeln blir en lokal kändis mördad. Hoppsan! (Nästan barnvänligt, inget äckligt.) Penelope är genast där och rotar i detaljer kring dödsfallet, hittar skumma kopplingar, frågar ut den dödas arbetskamrater (som råkar vara på Penelopes egna på skolan...) och utreder mordet så gott hon kan. Hon berättar inte för polisen om vad hon misstänker och vad hon fått veta. Nej, hela hon är som om Lasse-Majas detektivbyrå skulle placeras i England och skrivas om för vuxna. Möjligen är Lasse och Maja smartare och mer väluppfostrade än den här oborstade amerikanskan...

En släng av "Morden i Midsomer" kanske - beroende på säsong - men nja, den är både vuxnare, blodigare och har långt fler svåra relationer i sig. Det här är en gullig mordhistoria som gång på gång får mig att tänka på sällskapsspelet Cluedo, ni vet med överste Senap som blivit mördad i biblioteket och professor Plommon som slagits ihjäl i köket. Penelope går igenom en massa tänkbara mördare, undersöker deras eventuella motiv, misstänker halva stan och hittar sedan en tänkbar förövare.

Uppläsaren pratar så t-y-d-l-i-g engelska att jag nästan undrar om detta är en språkintroduktion för ny-engelsmän. Det är lätt att begripa och historien är simpel. Nu låter det som om jag klagar, men det gör jag inte. Det här var feelgood fast med mord och elakingar, jättetrevlig lyssning och helt underbara miljöer. Toppen för den som vill ha mysig historia med mycket te, kakor, snokande deckarförfattare och kopiösa mängder skvaller.

lördag 9 april 2022

Rodham


Bokens titel: Rodham - a novel
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Penguin Random House / Black Swan, 2020 
(Blir galen på hur de i engelska böcker anger vem som äger rättigheter nu och ägde dem förr och vem som tryckte första upplagan eller gav ut den tjugoelfte och vilket förlag som är uppköpt av vilket annat men ingår i en tredje koncern. Det är en pingvin på framsidan, det räcker för mig)
Antal sidor: 417

Det här borde vara fantastiskt bra. Jag gillar det mesta av författaren Curtis Sittenfeld, inklusive hennes roman om presidenthustrun Laura Bush, så nog borde jag gilla romanen om Hillary Clinton, där hon aldrig blir en Clinton? 

Det är ett väldigt roligt upplägg! Bill Clinton och Hillary Rodham möts på universitetet och blir förälskade. De är ett par under några år men bryter sedan upp och går åt varsitt håll. Båda kandiderar till president, precis som i verkligheten, och deras kontakt under årtiondena är inte särskilt stor.

Det fiktiva paret gör sånt som det verkliga paret gjorde och i boken nämns riktiga politiker, domare, skådespelare, nyhetsankare vid namn. Politikern Bill Clinton och politikern Hillary Clinton har gjort just sånt som deras kopior i boken också gör. Det här ställer till det för mig, för jag känner igen mycket som sanna händelser eller åtminstone förvrängningar av inträffade händelser, med verkliga personer eller med fiktiva. Ibland är det däremot uppdiktat, påhittat, helt utan verklighetsgrund. Hur vet man vad som är vad?

För mig blir det svårt att skilja den verkliga, levande Hillary Clinton från författarens förvrängda men ändå väldigt verklighetsnära Hillary Rodham. Det är ytterst problematiskt, för jag inser att hjärnan är så beskaffad att man till slut lägger ner allt i samma fack: saker som har hänt.

Vi vet alla vad president Clinton utsatte en ung praktikant för - jag mår illa bara jag tänker på hur hon fått lida av detta i hela sitt vuxna liv och hur hennes namn i flera decennier har förknippas med något som de flesta tycker är småsnuskigt, komiskt och sexuellt snaskigt. Som om man kan bortse från att hon var just ung, oerfaren och i underläge! Som om man kan negligera detta att han var charmig, karismatisk, äldre, utöver att han var den fria världens starkaste makthavare - och hennes chef. 

När jag i Curtis Sittenfelds roman läser om en massa andra, liknande saker som författaren säger att Bill Clinton har gjort, så sväljer jag det helt. Tänker "ingen rök utan eld" - trots att det är ett förskräckligt förhållningssätt till faktauppgifter som man inte kontrollerat. Tänker "kunde han göra så mot den unga praktikanten, så gjorde han nog så mot andra". Plötsligt har det i min skalle planterats ett bestämd åsikt om att han förgrep sig på och sexuellt utnyttjade ett antal unga kvinnor som kom i kontakt med honom. Jag ogillar skarpt att bli manipulerad på det viset.

Likaså det sätt varpå Hillary beskrivs i boken: hon är ful, oattraktiv, osexig, ingen begriper varför Bill väljer just henne. Utseendefixeringen är enorm. Jag tänker "jaha, i USA är det tydligen allmänt accepterat att Hillary Clinton är en ganska ful kvinna". Trots att jag egentligen tänker på Hillary Rodham, den semi-fiktiva. Å, vad det stör mig!

Det här är helt enkelt alldeles för nära sanningen för att det ska bli riktigt läsbart, det känns... spekulativt, utlämnande, manipulativt. Dessutom är det olidligt tråkigt och segt att läsa om alla valkampanjer och underliga val som de ägnar sig åt i USA och där bokens senator Rodham ställer upp.

Det är dock väldigt spännande att se hur amerikanska politiker hela tiden måste tänka flera steg i förväg. Hur de ska klä sig rätt, ses på rätt ställen med rätt människor och alltid har perfekta svar på allting - och hur de ändå blir felciterade eller får fokus på något bagatellartat. Sinnessjukt mycket pengar och starka kontakter måste de också ha, det räcker inte att ha en vision om en bättre värld. 

Det måste krävas en exceptionell läggning för att klara av att vara presidentkandidat i USA.

fredag 8 april 2022

1959


Bokens titel: 1959 Ingrid och Georg, en kärlekshistoria
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2022
Antal sidor: 436

Ingrid har vuxit upp i Småland, men känner sig kvävd där och vill bort. Se något annat, träffa spännande människor, komma upp sig i den lite finare världen. Andra världskriget är över, Europa byggs upp på nytt, nu ska nya tider råda! 

Den mystiske, mörke Istvan kommer in i hennes liv - en 14 år äldre ungrare som först gör henne till sin hustru och sedan till ung mor innan han tragiskt omkommer i en bilolycka. Ingrid är nu ensam kvar i Stockholm, en änka på kanske 25 år, som på egen hand måste försörja sig och sin lille son Tom. Hon ordnar det genom att ta anställning som lärarinna på en flickskola. Och hon stortrivs! Hon och barnet bor i en minimal kokvrå och de äger inte mycket, men de har varann och Ingrid är nöjd med sitt nya, fria liv där hon bestämmer helt över sig själv.

Genom bästa väninnan Britt och hennes man, den framgångsrike filmregissören Ingvar, möter Ingrid skådespelare, hemmafruar - och journalisten Georg som hon blir förälskad i. Han är inte alls lika imponerad av sekelskiftesvåningar i innerstan, rika bekanta, fina kläder. Nej, han vill vara den moderne mannen som delar lika med sin hustru, bor i en bekväm förort, tar del i sina barns uppväxt och inte fjäskar för överklassen. Men först måste Ingrid lova hon trohet, gifta sig, säga upp sin anställning och flytta ihop med honom...

Det blir en hel del krockar när det unga paret ska försöka leva ihop, och här är nog berättelsen som bäst: i skildringarna av hur man presenterar varandra för sina respektive familjer och vänner, i det gemensamma vardagslivet och i drömmarna om framtiden.

I ett av kapitlen stoppar Ingrid i vredesmod ner handen i kakburken och äter upp den ena hallongrottan efter den andra, trots att hon bakat för att det ska räcka i några veckor. Hon glufsar i sig så många kakor  hon vill och det blir så tydligt: man kan inte båda ha kakan och äta upp den, men nog är det just vad Ingrid önskar (och jag med, rätt ofta).

Jag har läst varenda en av Helena von Zweigbergks böcker och tycker att hon är skicklig på att föra fram åsikter från båda sidor - många gånger handlar ju hennes böcker om havererade äktenskap eller uttjatade parförhållanden. Man kan lätt sympatisera med båda sidor och se förhållandet ur flera vinklar. Det uppskattar jag. Skulle jag och min man berätta om vårt äktenskap för någon utomstående så skulle vi garanterat lyfta fram helt olika sidor och inte alls ha samma syn på varför saker blivit som de blivit (eller vems fel det är...).

Mitt omdöme: En roman som många kommer att kunna igen sig och sina familjer i. Välskrivet och spännande trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Tyckte mycket om denna.

Tack för recensions-exet, en glad överraskning!


--
--
--

För den som orkar läsa lite till, mer privat:

Mina egna föräldrar var för unga 1959 för att kunna vara Ingrid och Georg. Mina mor-, far- och svärföräldrar däremot: år 1959 var de en bra bit äldre än bokens huvudpersoner men levde säkerligen med deras erfarenheter och värderingar. 

Jag känner igen en hel del och ryser åt det. Det hårdhänta sättet mot barnen, de arga greppen runt ens smala överarm, de ilskna blickarna. Ingrid gör det mot Tom; hon knuffar undan, hon bänder loss fingrar, hon är brysk, hon svarar inte på hans frågor, hon mutar honom att hålla tyst, hon tröstar inte utan tänker att han måste härdas. Georgs föräldrar är ännu värre, men tyvärr är de inte bara en författares påhitt, utan såna vuxna fanns det gott om... 

Det konstanta hånandet har även jag tidiga minnen av från den äldre generationen. Det var nog inte meningen som hån, utan som en rak uppmaning som skulle ge en god karaktär och fin uppfostran, men jag minns hur hånfullt det kändes när jag var liten, rädd, arg, ledsen, förtvivlad eller bara inte begrep att jag återigen hade gjort fel. "Sluta lipa, vad gnäller du för? Upp och hoppa, du är väl inget småbarn heller? Tyst med dig, nu får du låta mig vara ifred, sluta kläng, sådär gör man inte. Du är stor flicka nu! Gå ordentligt, dra inte i mig, hälsa fint på tanten! Sitt ordentligt, ät ordentligt, sparka inte med skorna! Har du sagt tack? Sluta med det där genast, var inte så besvärlig, låt maten tysta mun." Vad jag önskar att de bara kunde ha trott att jag skulle bli en bra människa även utan alla dessa gliringar och förmaningar. 

Jag var väldigt mycket hos min farmor och farfar och hos min mormor och morfar när jag var liten. Det fanns mycket som var bra med det, men det dåliga var just känslan av att man måste passa sig hela tiden. Akta sig för att göra fel. 

Och morfars vrål om man störde nyheterna på P1 eller sjöväderrapporten, herregud. Helena von Zweigbergk kanske har haft en sån morfar hon också, för i boken är det Georg som blir tokig om han inte får höra radionyheterna i tystnad, vilket gör att Ingrid och Tom tvingas tassa tyst och knappt andas förrän sändningen är över.

Jag har svårt att tro att min mormor eller farmor själva gjorde en abort, men däremot måste de rimligen ha känt flera unga kvinnor som gjorde det. Jag önskar jag hade fått veta mer om sånt, men det var svårt att prata med den generationen om sex, graviditeter, kärlek - annat än det sagoskimrande romantiska. När jag väntade mitt första barn tyckte min farmor att jag visade upp magen i för åtsmitande kläder (på 1990-talet), nu kunde ju alla se att jag var havande och därmed begripa vad jag hade gjort... Hon var tydlig med att hon tyckte att det var närmast genant att se på mig. 

Då är det inte så lätt att prata om djupt privata saker som om människor gifter sig av kärlek eller konvention, om de är glada för sina barn eller önskar att de sluppit dem, att de arbetar med det de vill eller får ge upp sina drömmar.

I "1959" ser jag drag av många av mina släktingar. Tänk att vi gärna föreställer oss att vi är unika, när vi i själva verket delar så ofantligt många erfarenheter. Någon annans berättelse kan kännas som en variant på ens egen släkthistoria. Visst är det fascinerande?


torsdag 7 april 2022

Spring eller dö


Bokens titel: Spring eller dö
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 375

Kriminalinspektören Karen är nu höggravid och ska snart föda sitt andra barn. Hon är närmare femtio och har blivit med barn helt på naturlig väg och högst oplanerat. (Detta känns osannolikt, men det kanske händer att 49-åringar blir gravida utan att ens försöka, vad vet jag? Hade varit lättare att smälta om hon varit 44, inte snart 50, tycker jag.) Genom hela boken verkar Karen knappt tänka på förlossningen eller barnet, annat än i korta stunder som då säkerhetsbältet knappt går runt magen eller då arbetskamraterna kommenterar hennes föräldraledighet. Eller då hennes irriterande familj envisas med att barnanpassa hemmet...

Några grubblerier kring bebisen förekommer knappt, men dels skulle det ju inte bli så mycket av en deckare då, dels har Karen mycket i bagaget som antagligen gör att det känns riktigt jobbigt att tänka på barnet. Hennes första son dog ju i en hemsk olycka.

Den som tror att "Spring eller dö" handlar mer om Karen, hennes uteliggare till man och deras gemensamma, ofödda barn har alltså fel. Det är en kriminalroman och beskrivningarna av Karens privatliv är korta och tillför bara mer "kött på benen".

Jag är ju stormförtjust i Doggerland och dess seder, språk och små egenheter. Inte heller denna gång blir jag besviken. Doggerland ska ha sin första pride-parad, helgen innan Oistra (den stora årliga ostronfesten). Det är strålande sol och kanske sista lediga dagen man kan sitta ute på hösten, innan stormarna och regnen kommer. Massor av folk är samlade i städerna, sitter ute i parker och på uteserveringar eller strosar runt på gatorna. 

Mitt i den sköna höstsolen, strax innan paraden, skjuter en gärningsman upprepade gånger rakt in i folkmassan. Där sitter även Karen, med sex veckor kvar till förlossningen, och ser hur offren faller till marken.

Det jag gillar med den här boken är väl främst att Maria Adolfsson inte upprepar sig, inte tjatar ut ett framgångsrecept, inte kör samma historia om och om igen för att den var lyckad. Hon förnyar sig. 

Min enda invändning är att premisserna för några av de grövsta brotten i boken (utan att säga vilka), bottnar i en förlegad syn på vad som är passande. Något som man kunde vänta sig av 1950-talet, men varken idag eller under 1990-talet som en kort del av boken handlar om. Det känns väldigt omodernt med de fördömanden och den bestraffning som några personer utsätts för på grund av hur de lever, vad de gör eller vilken situation de hamnar i.

Men jag gillar boken, såklart. Ingen tvekan!

Del 1 Felsteg
Del 2 Stormvarning
Del 3 Mellan djävulen och havet
Del 4 Spring eller dö
Del 5 Fallvind

söndag 20 mars 2022

Parmiddagen



Bokens titel: Parmiddagen
Författare: Martin Österdahl
Förlag: Bookmark förlag, 2022
Antal sidor:

Ett suveränt upplägg för en spänningsroman: tonårsdotter med föräldrar ska fira nyår tillsammans med pojkvän och hans föräldrar, i en tjusig villa i fina kvarter i Stockholm. När det plingar på dörren och de båda föräldraparen ska träffas för allra första gången, får flickans mamma en chock - gästerna är ungefär de sista människorna hon vill träffa på jordklotet. En katastrofal kväll väntar, med trerättersmiddag och dramatik ända fram till tolvslaget.

Gillar idén och tycker författaren lyckas över förväntan med genomförandet. De vuxna är komplexa varelser, de unga är trovärdiga skildrade, dialogen är helt naturlig och hur skruvad historien än blir så är allt runt omkring så vardagligt att det är helt verkligt.

Förutom en riktigt bra story är det mängder av små luriga stickspår på vägen, sånt som gör att spänningen håller i sig till sista sidan. En del gissade jag i förväg men ännu fler saker trodde jag mig ha listat ut och fick sedan inse sedan att jag hade fel. 

Precis som i Mattias Edwardssons otroligt bra böcker om skuld, moral och svåra brott så kretsar den här täta historien kring några få personer som verkar vettiga och välanpassade, men som är tämligen dysfunktionella eller åtminstone har en massa svårigheter i sina liv. Sånt som inte syns eller märks till en början. Sedan är det en gnutta "Rosemarys baby" och lite av den där holländska (?) Herman Kochs "Middagen" också. Underbart att slippa övernaturligheter och trams. Det här är ingen kriminalroman, vi slipper helt polisarbetet trots att det redan på första sidan konstateras att några har dött...

"Parmiddagen" är en riktigt bra bok att bli helt uppslukad av!

tisdag 15 mars 2022

Mina längsta böcker

"De längsta böcker jag har läst" är utmaningen i Tisdagstrion hos Ugglan denna vecka. Jag misstänker att vi kommer att få se en hel del av samma böcker bland bloggarna idag, för det är ju ändå inte så vanligt att man läser väldigt tjocka böcker.


Mina tjockaste böcker står nog på landstället, för det är där jag orkar ta itu med tegelstenar. En snabb blick i bokhyllan här hemma - den med skönlitteratur, jag inkluderar inte fackböcker nu - visar att de tjockaste är:

Harry Potter och Fenixorden av J. K. Rowling: 1.001 sidor 
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: 813 sidor
Trägudars land (inkl. Gryningsfolket och Offerrök) av Jan Fridegård: 789 sidor

Sedan kommer "Det straff hon förtjänar" av Elizabeth George: 675 sidor och "Wolf Hall" av Hilary Mantel: 648 sidor. Den bok jag dock allra helst skulle vilja läsa just nu men inte orkar ägna mig åt, är en riktigt tjock roman som jag längtat efter i ett helt år eller två (tappar räkningen nu med pandemin...). Det är den avslutande delen om Wolf Hall, "Spegeln och ljuset". 877 sidor.