Försvunnen

Bokens titel: Försvunnen - Handbok i att hitta en medmänniska

Författare: Åsa Erlandsson
Illustrationer: Martin Thelander
Förlag: Bokförlaget Max Ström, 2021
Antal sidor: 141

Som ledare inom Friluftsfrämjandet har jag en god utbildning i Hitta Vilse, förstahjälpen för både barn och vuxna, krishantering, riskkalkylerande och friluftsliv. Jag försöker också läsa på själv, för att vara maximalt förberedd om det skulle hända mig eller "mina" barn något. 

Förutom att jag alltid bär med mig förbandsväska, fulladdad mobil med SOS-appen nedladdad, reflexer, pannlampor, förstärkningsplagg, mat, dryck, ved, redskap och väldigt mycket annat så känns det bra att ha KUNSKAPEN om hur jag räddar mig själv och andra om vi råkar ut för olyckor eller kriser av skiftande slag.

Största skräcken är att ett barn skulle försvinna i skogen. Därför köpte jag boken "Försvunnen" av Åsa Erlandsson - och jag kan härmed meddela att den blev en omedelbar favorit! 

Jag har redan läst den två gånger och i söndags drillade jag barnen i en del av innehållet. Bland annat gick vi skallgång eftersom vår maskot hade flugit i förväg (han är en kråka!) och nu kunde ingen av oss hitta honom.

Det här är en fantastiskt bra bok: lättläst, perfekt indelad i logiska kapitel, spännande (jo, faktiskt!) och med massor av matnyttig fakta om hur det går till när man själv går vilse eller om någon annan försvinner. Fina och informativa illustrationer av Martin Thelander. 

Jag misstänker att en del av boken lär vara inaktuellt om bara några år, när det gäller procentsatser och arbetssätt. Själva grejen med att överleva när man inte hittar hem, den är nog densamma även om tio år.
Här finns all fakta man kan behöva om polisens arbete, frivilligorganisationernas (stor tyngdpunkt på Missing People genom hela boken), sjö- och fjällräddningen samt hemvärnet. Vi får veta exakt hur allt går till från att larmet kommer in till hur försvinnande prioriteras och hur man arbetar under timmar och dagar därefter. Mycket intressant! Rekommenderas starkt till alla och envar. 

Jag lär läsa min tills den ramlar i småbitar!

Hur ser man djur?

Bokens titel: Hur ser man djur? En upptäckarbok för nyfikna
Författare: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren, 2022
Antal sidor: 36

Det här är en helt fantastisk bok i alla bemärkelser! Nu tänker jag strö superlativ över den och jag vill betona att jag har inte fått den av förlaget, känner inte författaren och har ingen som helst vinning av det hela. Men vilken bok, alltså! 

Som mullefröken har jag en ansenlig samling djur- och naturböcker i min bokhylla. Brukar försöka ladda upp med bra barnböcker när det är bokrea. Bland favoriterna finns Lars Klinting och Sarah Sheppard och nu har de fått en konkurrent: Björn Bergenholtz. 

Vem ÄR han, egentligen? Jag har aldrig hört talas om honom men han har gett ut sisådär fyrtio barnböcker! Hur kan jag ha missat honom? Ger han aldrig intervjuer? Är han aldrig med på författaraftnar/förlagsfrukostar/mingel/galor? Han verkar inte finnas på sociala medier, så han lär missa mitt översvallande beröm. Och jag har nog missat honom för att hans böcker kom efter att mina egna ungar blivit lite för stora.

Han har gett ut en serie om tio böcker som heter "Känn igen 25..." fiskar/fåglar/småkryp/blommor osv men jag har inte ens lockats att bläddra i dem. Jag vill veta roliga fakta, inte lära mig känna igen en gräsand eller gullviva. Ungefär så har jag tänkt. Korkat! Jag borde åtminstone ha öppnat någon av böckerna så hade jag förstått hur bra de är.

Men "Hur ser man djur?" är inte en sån faktabok. Den är ännu bättre! 

Illustrationerna är helt magiska. Jag älskar dem! Realistiska men gulliga, och tar inte upp all yta. Läsaren får tips om exempelvis hur man kan få syn på grodor och insjöfiskar - vilken tid dagen ska man gå ut, vilka redskap behöver man? Och kommentarer som att "...greppa kräftan över ryggen. Akta dig för klorna! Kräftor kan nypas riktigt ordentligt." Perfekt för barn, med en blandning av fakta och smarta tips kombinerat med underbara illustrationer. Inte löjligt korta texter heller, utan en matig bok!

"Visste du att (---) många fler sniglar och snäckor hasar omkring på natten än på dagen." Haha, så skönt citat! Och "Slemmet gör (---) så att de inte får skrapsår på magen." Jag är lite frälst på den här boken nu, som ni hör.

En bok för alla som gillar att gå på utflykt i vår underbara natur och inte bara kuta genom skogen eller över stranden utan faktiskt ta sig tid att stanna upp, njuta - och leta efter djur!

Nödvändigt ont

Bokens titel: Nödvändigt ont
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2023
Antal sidor: 349

Den nyaste boken om kriminalarna i Doggerland håller ett högre tempo än den förra och är dessutom förlagd till en rolig miljö. Polisen kallas till en rik konstnärs överdådiga herrgård med figurklippta buxbomhäckar (i form av stora bröst och penisar), där målarens första hustru för tillfället bor med deras gemensamma son och hans andra hustru bor permanent med deras tweenie-dotter trots att paret är skilda och hans tredje kvinna, en ung nakenmodell, bor trots att hon inte är populär hos någon av de andra. 

Konstnären själv är som uppslukad av jorden. Mördad? Knappast. Allt tyder på att han begått självmord. Karen misstänker dock att han kanske bara fejkat allt och flytt från det galna huset där hans tre kvinnor käbblar och tjafsar dagarna i ända. 

Eftersom den nye polischefen, maktgalen och gravt otrevlig, är kompis med konstnären får försvinnandet högre prioritet än vad som är brukligt. Men när Karen hittar skumma ledtrådar tvingas hon backa ner och sluta rota i sånt hon inte har att göra med.

Man vet att man lever sig in alldeles för mycket i en vanlig deckare om man blir tårögd och snyftig av en sån här passage om midvinterfirandet (trots att vi inte ens har något sånt i Sverige):

"...de samlar ihop sina jackor, filtar, cigarettpaket och glas och reser sig. Utanför är luften klar och kall. Glöden under lammet skickar små flagor i den milda brisen, elden under den snart tomma gjutjärnskitteln sprakar fortfarande och ett tiotal eldkorgar lyser upp resten av gårdsplanen. De ställer sig (--- )och blickar ut över Forsetebukten, alla med varsitt glas i handen, alla med en blandning av förväntan och allvar.

-Säkert att du inte fryser? säger han och just som hon ska protestera hörs det första slaget av en kläpp mot en kyrkklocka någonstans. Bara sekunder senare kommer ljudet emot dem från alla håll, färdas över vattnet och tycks omsluta hela udden (---) Alla ringer för att vägleda trötta fiskare hem och för de själar som blivit kvar där ute."

Gulp. Den doggerska traditionen att servera slarvgryta ur stora kittlar, skåla i bubbel, äta helstekt lamm och stå i det kompakta midvintermörkret och lyssna när ögruppens alla kyrkklockor ringer verkar väldigt fin.

Tack för recensions-exet! Förlaget begrep antagligen att det här är en bok jag skulle bli väldigt glad över.

Fallvind

Bokens titel: Fallvind
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 398

I den femte boken om kriminalinspektör Karen Eiken Hornby vid Rannsakningsavdelningen på Doggerlands kriminalpoliti får vi veta hur det går till när hon plötsligt - mitt under pandemin, innan vaccinen kom, med alla rådande restriktioner - går tillbaka till jobbet efter åtta månaders föräldraledighet. 

Hennes liv är lite stökigt eftersom mamman och hennes "pojkvän" räknas som äldre och måste aktas - de bör inte träffa Karen eller hennes lilla dotter, åtminstone inte inomhus. Det stora projektet med restaurang, bar, musikscen och annat kul som Karens sambo Leo dragit igång med deras tidigare inneboende Astrid riskerar att helt haverera nu när inga folksamlingar får förekomma och alla är rädda för smittan. En hastigt påkommen flytt gör ju inte det hela bättre.

Och så får Karen ett privat telefonsamtal från en kvinna som har omvälvande nyheter, något som skakar om hela Karens värld.

Lite mord hinner vi med också! Ett par ungdomar som dör precis innan de fyller 20 år - en av dem är mördad, en annan är det lite oklart med, men det skulle kunna finnas ett samband och hur som helst måste dödsfallet utredas. Kruxet är att föräldrar till omkomna tonåringar har aldrig en endaste dålig sak att säga om sina barn, och Karen kan inte lita på att de båda döda 19-åringarna var så himla trevliga som deras familjer utmålar dem...

Det var mindre fokus på det doggerska i denna bok och själva mordhistorien var inte särskilt actionfylld utan tvärtom corona-seg, just så som mycket var under de hemska pandemiåren. Det bästa i just denna roman är relationerna - i synnerhet den mellan poliserna.

"Än blommar visserligen inte något överdåd av stockrosor och klätterrosor mellan korsvirkeshus med halmtak och blyinfattade fönster. Men en tung doft letar sig in genom den nerrullade sidorutan när de passerar ett av de otaliga bagerierna som stoltserar med de lokala specialiteterna "sandekakor", flottyrkokta platta kakor vända i drivor med florsocker..." 

Mmm tänker jag, dit skulle jag vilja åka! Och det låter ju lite som krabbelurer, som jag gör med mullebarnen? Sedan kommer jag på att jag inte alls kan åka till Frisel... den sydligaste av de doggerska öarna. Suck.

En bok om året har utkommit och jag har förstås läst allihop:
Felsteg (2018)
Stormvarning (2019)
Mellan djävulen och havet (2020)
Spring eller dö (2021)
Fallvind (2022)
Nödvändigt ont (2023)

Höstlöv över Jönköping

Bokens titel: Höstlöv över Jönköping

Författare: Gabriella P. Kjeilen
Förlag: Seraf förlag, 2022
Antal sidor: 175

Det här är en kort roman med ett varmt och kärleksfullt tema. En feelgod-romance-bok om rätt okomplicerad kärlek där det mesta löser sig. Både mannen och kvinnan i boken sägs ha saker som spökar i bakgrunden och riskerar att förstöra deras förhållande: för kvinnans del en utmattningsdiagnos, för mannens ett abnorm behov av att inte göra sitt barn ledset vid något enda tillfälle, men alla läsare begriper att det inte är något som de inte kan lösa.

Boken inleds väldigt konstigt: Alina springer så fort hon bara kan genom en äppellund. Trädens grenar smeker hennes kinder (har ni som jag sprungit genom en äppellund så vet ni att trädens grenar är oflexibla, knotiga, hårda och faktiskt gör ont att få i ansiktet). Varför springer hon, är hon jagad? Är det här en historisk roman och nu kommer kungens riddare för att ta henne?! Nej, det hela utspelar sig i nutid och Alina bara gillar att kuta bland äppelträd. Sedan bromsar hon in. (Har hon motor? Kan hon inte bara sakta in och stanna?) 

Efter den allra första sidan hittar jag dock inget mer som verkar underligt. Tvärtom är det en söt berättelse om Alina som bor i Jönköping och jobbar på en exklusiv liten chokladfabrik efter att ha kämpat med utmattning i flera år. Johannes är en (snygg) ensamstående pappa i full färd med att öppna en lokal butik i Tändsticksområdet. Han ska sälja choklad, såklart. Frågan är om de här två passar ihop? Vad tror vi om det?

Jag fick boken i julklapp och tyckte det var väldigt roligt att läsa den, för jag har sett Gabriella P. Kjeilen i flera år men ännu inte läst något hon skrivit. Storyn är bra, språket är rätt enkelt, boken är av det snabbslukade slaget. 

När jag var liten läste jag min farmors Allers och andra veckotidningar; där var alltid långa noveller med kärlekshistorier just av det här slaget - kärlek med förhinder, sött, lättsmält, som mjukt ludd i ens inre när man behöver koppla bort tankar från annat. Gott så.

Min bild: En chokladbomb som innehåller mini-marshmallows.

Djävulspakten

Bokens titel: Djävulspakten
Författare: Max Seeck
Originalets titel: Kauna (tror jag, efter detektivarbete)
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2023
Antal sidor: 458

Max Seeck är Finlands utmärkta svar på svenska Kepler, skulle man nog kunna säga, korsat med Dan Brown. Han skriver actionfyllt, spännande, alltid med högt tempo, i korta kapitel som avslutas med cliffhangers. 

Miljöerna är mycket bra beskrivna, medan persongalleriet är tämligen stereotypt: bitchig lesbisk chef, sunkig och svettig datanörd, vackra unga kvinnor med långt hår och stiliga unga män, muskulösa mördare, fåordiga vakter och såklart snabbtänkta kriminalare. 

De två tidigare böckerna i serien - "Den trogne läsaren" och "Ondskans nätverk" - hade en osannolikt hög andel seriemördare, ritualmord, sekter och mystiska ordenssällskap i sig... Kanske inte mitt favorittema direkt, så just därför uppskattar jag denna tredje bok allra mest. Här är det en klassisk mordgåta med förgreningar decennier bakåt i tiden. Riktigt spännande deckare, där jag uppskattar att vi slipper de hemliga sällskapen och där kommissarie Jessica Niemi tonas ner rejält till förmån för sin kollega Jusuf. Bra drag av författaren att skifta fokus!

I "Djävulspakten" mördas en av Finlands mest inflytelserika företagsledare, just den kväll då koncernen ska fira ett stort jubileum. Företaget är mitt i ett generationsskifte och det är lite oklart vem som ska ta över, samtidigt som man varslat några tusen anställda efter ett beslut om nedläggning av en lokal fabrik. Men det är inte bara dagsaktuella händelser som gör att folk önskar livet ur den stenrike VD:n, det finns många i hans närmaste omgivning som har minnen av oförrätter och hemska händelser flera decennier tillbaka...

Den som gillar Da Vinci-koden och egentligen skulle gilla Kepler om det inte var så sinnessjukt mycket blod, våld och tortyr i de böckerna, den ska absolut läsa Max Seeck! Helst dock i ordning, för även om böckerna är fristående så vinner de på att man lär känna Helsingfors kriminalare.

Min bild: Vem gillar inte gröna marmeladkulor?! (Hade inte något mer finskt än detta hemma.)

Tack till förlaget för recensions-exet! 

Fasader

Bokens titel: Fasader
Författare: Viktoria Höglund
Förlag: Southside Stories, 2023
Antal sidor: 381

Jag har alltid varit fascinerad av "Sliding Doors", ni vet, den där känslan av att om jag går ner i tunnelbanan och väljer ett tåg framför ett annat - ett plötsligt infall - så leder det mig obönhörligen mot ett annat livsöde än om jag hade gjort det motsatta valet. 

Jag tänker ofta på det, kanske varje dag faktiskt. Att det är så betydelsefullt vilka val vi gör. När någon dör så är det lätt att tänka "om han hade slutat röka....", "om hon hade sökt vård tidigare". Ännu värre om det är en riktigt traumatisk och oväntad händelse: "vi skulle aldrig gett oss ut på isen om vi vetat..." eller "varför gick han så nära kanten - om han bara stått fem centimeter längre bak så hade det aldrig hänt".

Viktoria Höglunds nya bok är inte en deckare som de tidigare, utan en roman med stark känsla av just detta att vi dagligen gör val som formar vårt liv. Våra omtalade "ryggsäckar" är fullpackade med erfarenheter som andra kanske inte vet något om. 

Vi tror oss veta något om en person bara genom det vi ser framför oss. Jag säger inte att ytan är dålig per automatik, vi kan ju inte gå runt och spilla ut vårt innersta för varenda människa vi möter; det krävs en barriär för att vi ska klara våra vardagsliv - men förhoppningsvis har vi människor vi kan vara helt avskalade inför. 

Jag tyckte mycket om den här boken, även om den är förutsägbar. De saker som döljs bakom fasaderna kan vi lätt känna igen oss i: stress, prestationsångest, kärlekssorg, skuld, längtan och en känsla av att inte duga eller räcka till.

Handlingen är i korthet att ett extremt framgångsrikt konsultföretag åker på gemensam "konferens" i södra Europa för att under en långhelg umgås och få lite extra guldkant på tillvaron. Alla konsulterna får ta med sina familjer. I bungalows och sviter väller de in med dyra kläder, smycken, klockor, parfymer och ett världsvant sätt. De flesta av dem är både förmögna och framgångsrika. 

Resan är ett överdåd i lyx för människor som redan har en ekonomi långt bättre än de flesta andras. Ändå brakar de ihop, en efter en, men försöker dölja det till varje pris. Det är så mycket de inte vet om varandra och inte heller tänker berätta.

Höglund skriver med sånt flyt så det lätt blir en sträckläsningsbok - och när man väl klivit ombord på planet ner mot solen och konflikterna så vill man såklart hänga med på hela resan!

Tack till författaren för recensions-exet!

En hamn i stormen

Bokens titel: En hamn i stormen

Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2022
Antal sidor: 372

Jag vet inte vad som hände här - den här boken har jag läst för länge sedan och TROTT att jag har lagt ut en recension för. Ber om ursäkt till både författaren och förlaget för den tabben.

Jag har tidigare läst "Det enda jag vill är att leva" av Bergin och det roliga med "En hamn i stormen" är att vi får återse en av personerna som figurerade där. Sånt tycker jag är kul: när författaren bygger upp ett eget litet universum och befolkar det. 

Det är såklart ett klassiskt grepp att sätta en grupp människor på en ö (som i denna roman) eller på annat vis isolera dem genom att låta dem bo på en enslig kursgård i snöstorm eller en sommarstuga när elektriciteten slutar funka eller inlåsta i en skola medan någon ondskefull har tillgång till nyckeln. 

"En hamn i stormen" skeppar iväg en ribbåt med vuxna människor - lika delar män och kvinnor - för att tillbringa en hösthelg på en karg klippö på västkusten, där de ska övernatta i den mysiga fyrvaktarbostaden. För att isolera gruppen ännu mer så låter författaren en storm dra in över havet vilket omöjliggör för deltagarna att lämna ön eller för någon annan att ta sig dit.

Man kan tycka att Bergin därmed gör det enkelt för sig, men hon är så duktig på att göra miljön trovärdig och människorna älskansvärda så det är lätt att ha överseende med spänningsboksreceptet. Dialogerna känns rimliga, människornas ageranden likaså (på det stora hela taget). 

Under några dygn vrålar stormen runt fyren och boningshuset, regnet piskar, mörkret ligger tätt när stället blir strömlöst. Människorna hamnar i något sorts krisläge när de inte når omvärlden utan tvingas ta itu med sina egna tankar och sina krånglande relationer. Det är en underhållande roman, välskriven men inte överraskande. Helt enkelt vad jag skulle kalla "en god bok".

Tack till Piratförlaget för recensions-ex och till författaren för vänlig hälsning inuti boken!

Blodspakten

Bokens titel: Blodspakten
Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2022
Antal sidor: 220

Det här är fortsättningen som egentligen inte skulle funnits! Efter tre böcker om den unga barnhemsflickan Mika Månvind och hennes vän den åldrande kommissarien Valdemar Hoff och deras spännande äventyr i Stockholm under 1880-talet skulle serien vara slut. Nu kom ändå en fjärde, efterlängtad bok!

Jag har ruggigt dåligt samvete för den här sena recensionen. Det har varit så himla svårt att skriva den. Jag borde varit klar för ett halvår sedan, allra minst.

Jag älskar de tre första böckerna i serien, men inte den här fjärde, och då blev det plötsligt omöjligt att skriva något om den eftersom jag är rädd att det verkar som att jag isåfall inte uppskattar serien. Men det gör jag! Månvind & Hoff bjuder på en underbar historisk Stockholmsskildring i barnversion med spänningsmoment som duger för vilken vuxen som helst.

I "Blodspakten" åker Mika och Valdemar till ett gods i Uppland. (Det är just det som är mitt problem. Jag vill läsa om den verkliga storstaden, inte om en påhittad herrgård i Maria Gripe-stil.) Det udda paret är på jakt efter Mikas mamma, en person flickan vet ytterst lite om och aldrig känt. Men när de kommer fram stöter de på många problem: Valdemar är dödssjuk och Mika blir inte särskilt väl mottagen. Det fina godset har fått förfalla och de som bor där har många hemligheter som inte får röjas. 

En isolerad herrgård med stor prakt, skumma godsherrar, dyrbara pärlhalsband och frasande siden, alléer med döda träd, grå åkrar och leriga vägar ute i en gudsförgäten obygd. För mycket saga, för att jag riktigt ska uppskatta det. Men jag vet att jag skulle älskat det när jag var 10-11 år. Antagligen skulle jag läst boken flera gånger om! 

Så därför ger jag "Blodspakten" högsta betyg ändå, även om den medelålders versionen av mig föredrar de tre första böckerna. 

Jag hoppas Mika och Valdemar återvänder till Stockholm igen, så vi hellre får en barnvariant av Per Anders Fogelström än en saga som Agnes Cecilia. Just nu läser jag den vidrigt läskiga "1795" av Niklas Natt och Dag - och kommer på mig med att hitta delar av det Stockholm som Mika och Valdemar befolkar (även om de kom nästan hundra år senare...) i den skrämmande romanen. Ser fram emot en femte bok!