måndag 23 februari 2015

Ro utan åror


Bokens titel: Ro utan åror
Författare: Ulla-Carin Lindquist
Förlag: Panpocket, Norstedts förlag, 2005
Antal sidor: 233

Snart är det elva år sedan Ulla-Carin Lindquist dog i sjukdomen ALS. För alla oss som var vuxna under 1990-talet var hon en av de starkaste symbolerna för Rapport och en av de allra mest uppskattade nyhetsuppläsarna.

Hon var bara 50 år då hon dog och efterlämnade make och fyra unga barn. Fruktansvärt sorgligt på alla vis. Jag köpte hennes bok, "Ro utan åror", men dessförinnan hade jag sett tevedokumentären "Min kamp mot tiden" om hennes sjukdom - den sändes samma kväll som hon dog. Jag minns att jag tyckte det var så fasansfullt med ALS, att man förtvinar och tappar den ena kroppsliga förmågan efter den andra, tills man inte längre kan andas.

Första gången jag hörde talas om ALS var då RFSU-ordföranden Maj Fant drabbades i mitten av 90-talet. Hon hade något sorts pratprogram på teve och man såg hur hon blev sämre och sämre. Hu! Jag minns inte mycket av programmen eller av henne själv, bara hur hemskt jag tyckte det var med ALS, som dittills varit en okänd sjukdom för mig och för väldigt många andra. Maj Fant presenterades som den som gav ALS ett ansikte i Sverige, precis som Sighsten Herrgård var ett ansikte för AIDS.

Förra året, om jag minns rätt, cirkulerade en utmaning på Facebook där kända och okända människor hällde en spann med iskallt vatten över sig själva och utmanade sina vänner att göra detsamma. Syftet var att samla in pengar till forskningen om ALS. Alla som deltog i Ice Bucket Challenge skulle donera en summa.

Jag tänker fortfarande på Ulla-Carin ibland, trots att jag inte alls kände henne och trots att det är mer än ett decennium sedan man såg henne i nyhetssändningarna. Jag är oerhört imponerad av hennes sista tid i livet: att skriva en bok och låta göra en dokumentär om sig själv för att öka medvetenheten om sjukdomen.

Boken kan jag varmt rekommendera. Den är förstås så sorglig så hela ens inre snörps åt medan man läser den, men också mycket saklig och krass. Ulla-Carin skriver om personliga och privata händelser utan att lämna ut sig själv och sin familj i varenda detalj. Eller: på ett sätt skriver hon så fruktansvärt privat och delar med sig av sin vånda, ångest, sorg, glädje och lycka - men hon är noga med att inte blanda in de fyra barnen för mycket eller lämna ut onödigt privata delar som vi andra ändå inte har med att göra. Det är en genomtänkt samling korta stycken, inte en orecenserad dagbok eller blogg.

Jag har läst "Rå utan åror" flera gånger och den griper tag varenda gång. Att behöva ringa sina unga vuxna döttrar och säga att mamma ska dö, hur mäktar man med det? Att behöva sitta med sina små söner och förklara för dem och deras gosedjur att mamma ska dö, hur finner man ens orden och styrkan? Maken Olle är läkare och förstås en klippa i alla bemärkelser. Mängder av vänner, grannar och arbetskamrater stöttar och hjälper under den korta tid som återstår av Ulla-Carins liv. Men i slutänden är det ändå hon som ska dö och måste lämna de andra kvar.

Betyg: Mycket högt betyg till en vacker, läsvärd bok om en kvinnas sista tid i livet.

Rekommenderas till: alla möjliga - verkligen inte bara till dem som har närstående som är döende i en svår sjukdom. Detta angår oss alla!

Snackis: Själv tror jag mer på att läsa och begrunda än att ha en bokdiskussion i detta fall.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.




lördag 21 februari 2015

Smuts


Bokens titel: Smuts
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket i samarbete med Damernas Värld (!), 2008
Antal sidor: 402 + extramaterial

"Det bästa jag läst på länge!" skrev jag i min läsdagbok när jag hade glufsat i mig denna spännande och tankeväckande roman. "Otroligt levande skrivet om en advokat och hans fru, när advokaten går till prostituerade samtidigt som han sitter som expert i en rättegång om koppleri."

Det här var den första boken jag läste av Wennstam, men det är klart att jag hade hört talas om henne tidigare. Läste man kultursidorna i början av detta årtusende så kunde man inte missa uppståndelsen kring hennes dokumentära böcker "Flickan och skulden" (2002) och "En riktig våldtäktsman" (2004) om våldtäkter och mäns våld mot kvinnor.

Sedan kom då "Smuts" ut (2007) och blev en storsäljare. Jag förstår varför, för även om det är fiktion så är den skriven på ett sätt som gör att man närmast får ett intryck att det är maskerad fakta. Som om Katarina Wennstam har intervjuat de inblandade i fallet, bytt namn och titlar på dem, stuvat om litegrann och serverat det som skönlitteratur. Hennes moderna och vardagliga språk bidrar till att boken känns trolig, realistisk.

Efter den boken kom "Dödergök", "Alfahannen", "Svikaren" och "Stenhjärtat" ut - och nu senast "Skuggorna". Jag har beställt Svikaren från årets bokrea, så att jag får en tämligen komplett samling. Skuggorna ska jag väl avvakta med tills den kommer ut i pocket.

Jag har sett i kvällstidningarnas nätupplagor att Wennstam varit med i någon sorts inlåsta-kändisar-pratar-ut-och-gråter-på-slott-program, där hon räknas som deckarförfattare. Deckarförfattare! Men det är väl såna som Camilla Läckberg, Kristina Appelqvist och Carin Gerhardsen? För mig är det här en blandning av spänning och samhällskritik. Om man förväntar sig dysfunktionella kriminalkommissarier, blodanalyser, biljakter och überintelligenta massmördare så blir man nog besviken. Förväntar man sig inlägg i samhällsdebatten, feminism och Uppdrag-granskning-journalistik så blir man nöjd!

(Jag sätter etiketten "Deckare och kriminalromaner" under viss protest, för jag har ingen etikett som bara heter "Spännande samtida samhällskritik"...)

Betyg: En mycket läsvärd bok i en dito serie.

Rekommenderas till: alla som gillar spännande romaner - i synnerhet om våld, hot, övergrepp - som känns helt verklighetstrogna.

Snackis: Perfekt bok att samtala kring.

fredag 20 februari 2015

Flickan från ovan


Bokens titel: Flickan från ovan
Författare: Alice Sebold
Originalets titel: The Lovely Bones
Översättare: Lisbet Holst
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2004

Jag tror faktiskt jag ska ta och läsa om den här boken! Det är sällan jag gör det. En gång och sedan räcker det. Men nu hittade jag "Flickan från ovan" i bokhyllan och blev påmind om att den är långt mycket bättre än vad jag hade föreställt mig. När jag bläddrade lite i den på måfå så slog det mig att den här håller nog för en omläsning; det har gått elva år sedan jag köpte den och även om jag minns stora drag så känner jag mig lockad att läsa den en gång till.

Om man scrollar igenom omdömena på nätet så är det förvånansvärt många som säger "seg", "långrandig" och menar att det var för lågt tempo i handlingen. Men så minns inte jag det alls!


Boken börjar direkt med att fjortonåriga Susie berättar att hon har blivit mördad av sin granne, en vidrig pedofilgubbe som lurar med sig henne hem och våldför sig på henne innan han dödar henne. Det är ingen spoiler - det är helt enkelt inledningen och själva utgångspunkten för hela historien. För därefter får vi följa Susie när hon sitter i någon slags himmel och försöker begripa att hon är död, att hennes liv är oåterkalleligt slut, att hon inte någonsin ska få komma hem till sin familj igen.

Boken är obehaglig på sina ställen och sorglig rakt igenom. Den minner om livets bräcklighet och den tunna gränsen mellan att vara levande och för alltid död. Men det som gjorde "Flickan från ovan" till en sådan megasuccé var väl den försonande tanken och det ljusa sättet att skildra livet efter döden. Det är inte bara tårar, utan även glädje och lust att leva. Mest gripande är att försöka leva sig in i hur det är för Susies familj, som tvingas ta en dag i sänder för att orka med förlusten, och se hur de klarar sig igenom det mest akuta sorgearbetet. Boken utspelar sig under flera år, med början i den dag då Susie dör.

Betyg: En tankeväckande bok om livet och döden.

Rekommenderas till: alla som gillar ovanstående, men som liksom jag själv är allergisk mot änglar, auror, andeväsen, himlar och new-age-flum.

Snackis: Antagligen.

Länk till svindyr pocket på Adlibris: SVENSK POCKET
Länk till ENGELSK STORPOCKET

tisdag 17 februari 2015

Tematrio: Böcker med anknytning till sjukhus

Tematrio: Sjukdomar eller sjukhus hos Lyrans Noblesser denna vecka. Lite extra kul tycker jag, som var en av dem som föreslog det! (Helt utan en tanke på vilka tre jag isåfall skulle välja...) Hoppas Lyran själv mår bra efter akutbesöket på sjukhuset igår!




Ciderhusreglerna av John Irving
Denna underbara roman som är en av mina favoriter! Homer Wells växer upp som oäkting på ett barnhem, där föreståndaren är en läkare som tar emot kvinnor som blivit oönskat gravida. En del förlöser han och ibland behåller han småbarnen, som sedan lämnas bort för adoption. En del utför han abort på. Doktorn lär upp Homer, som blir en skicklig kvinnoläkare. Sedan händer förstås massor av annat, boken är ju inte slut där...

Min recension hittar man HÄR.




Försoning av Ian McEwan
Jag får väl säga det igen: Denna roman är också en av mina favoriter! Det här är så ruskigt och sorgligt, men så vackert beskrivet. Handlingen utspelar sig i England strax innan och under andra världskriget. Huvudpersonen är utbildad sjuksköterska och vårdar soldater i ett sönderbombat London. Mycket, mycket bra bok!

Min recension hittar man HÄR.



Att föda barn - hur det verkligen känns av Karin Ahlborg
Jag har läst så ofantligt många tidningar, faktaskrifter, blogginlägg och böcker om att föda barn (i viss mån vänta barn och uppfostra barn, men mest just föda). Det var som en bottenlös brunn. Jag fick inte nog!
Och av allt som barnmorskor och kvinnoläkare, Vi Föräldrar, mina kompisar, min mamma och andra vällde över mig och allt jag själv köpte och lånade så sticker denna bok ut. Det är den allra bästa bok jag läst om förlossningar.
Det här är alltså en samling autentiska berättelser om hur det är att föda barn.

När jag själv väntade barn hade jag av någon anledning uppfattningen att det skulle vara annorlunda för mig jämfört med svärmor, mamma och mormor. Ja, det är klart att massor ändras vad gäller bedövningar, överlevnadschanser, inställning till mamman, övervakning av fostret osv - men det fundamentala med smärta, dödsångest och livsglädje förändras inte. Jag förstod inte förrän efteråt att jag inte borde fnyst åt folk för att de födde barn på 1940- eller 1970-talet - eller för den delen 1997 - i tron att det skulle vara så annorlunda att föda nu.

Tyvärr finns boken inte kvar i handeln och jag hittar inga bilder på den heller. Mitt eget ex är mycket tummat och läst!
//Joelinda


Öster om bergen


Bokens titel: Öster om bergen
Författare: David Guterson
Originalets titel: East of the Mountains
Översättare: Ia Lind
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts förlag, 2000
Antal sidor: 264

Ben Givens är en äldre doktor som är döende i tjocktarmscancer och nu planerar att ta sitt liv ute i vildmarken. Under sin resa till äppelodlingarna och bergen i det lantliga och karga Washington nära Kanada möter han människor och är med om händelser som får honom att ändra sig (såklart!).

Min man fick den här boken i födelsedagspresent av mig när den kom ut för en herrans massa år sedan och han tyckte den var rätt trälig. Låg länge på hans nattduksbord och dammade. Själv måste jag säga att den är en fin liten bok om livet och döden, utan det givna sentimentalslisket som man skulle kunna förvänta sig. Ett vackert språk och en stillsamhet över berättelsen som tilltalar mig. Men på tok för många beskrivningar av naturen och i synnerhet malört. Det är malört hit och dit tills man knappt vill se ordet igen!

Mitt foto: Det plockas en hel del äpplen i nordvästra USA - och i boken.

Betyg: Helt okej bok, oväntat finstämd om existentiell ångest och livsglädje, vänskap och ensamhet.

Rekommenderas till: alla som vill läsa en bok om meningen med döden och vikten av att leva - och som gillar att läsa om malört...

Snackis: Kanske.


Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD.

torsdag 12 februari 2015

Berättelser från vidderna


Bokens titel: Berättelser från vidderna
Författare: Annie Proulx
Originalets titel: Close Range, Wyoming Stories
Översättare: Lena Fries-Gedin
Förlag: Forum, 2000
Antal sidor: 256

När vi skulle skriva en "tematrio" om berättelser där djur spelar en stor roll, nämnde jag "Close Range" och nu tänkte jag att jag borde recensera boken också.

Det är en underbar samling noveller om cowboys och det hårda livet i den amerikanska vilda västern. Nu verkar den inte finnas på svenska längre - jag har en inbunden, svensk utgåva - men man kan nog hitta boken på bibblan eller antikvariat eller läsa den på engelska istället. 


Många har ju läst "Sjöfartsnytt" (1996) av samma författarinna, men det verkar som om det mesta annat hon skrivit har gått folk förbi. Själv har jag läst "Dragspelsbrott" (1998) också, och förstås denna "Berättelser från vidderna" (2000). 

Men har människan lagt skrivandet på hyllan, eller? Jag kan inte se att hon kommit ut med någon mer bok på på svenska på denna sida om millennieskiftet. Letar lite och hittar på engelska Wikipedia att hon har gett ut ytterligare två novellsamlingar på temat "Wyoming stories", som boken ovan, samt en roman men att det är några år sedan nu. Ser dessutom att hon är född 1935, så man kan ju begripa att hon kanske inte orkar skriva så mycket längre...

"Berättelser från vidderna" är oerhört vacker i sina beskrivningar av Klippiga bergen, de kalla sjöarna, de stora buffelhjordarna, den höga himlen och klara luften, de stora vidderna och stäppen. Det är så man vill åka dit själv och uppleva tystnaden och ensligheten! Men den är karg, torr, krass och hemskt sorglig också. Människor som stänger inne sina känslor, sätter upp en hård yta mot omvärlden, lever sina liv som omgivningen förväntar sig istället för som de själva önskar. 

Jag blev rätt tagen av denna novellsamling, faktiskt. Inte bara av berättelsen som senare filmades och blev den tårdrypande "Brokeback Mountain" med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal om de unga cowboysarna som blir förälskade och inleder ett kärleksförhållande, väl medvetna om omvärldens förakt och fördömande.


Mitt foto: En mycket älskad cowboyhatt av buffelskinn får illustrera boken.

Betyg: Hon skriver ju något alldeles fantastiskt, E. Annie Proulx! Väl värd att läsa.

Rekommenderas till: alla som tycker om berättelser om utsatta människor, ensamhet, prärien, gillar korta noveller, har en dragning åt amerikanska skildringar...

Snackis: Det finns en hel del att prata om i flera av berättelserna.

Obs! Om ni ska leta efter hennes böcker så kom ihåg att hon oftast heter Annie Proulx, men just den boken som hon blev känd i Sverige genom - Sjöfartsnytt - står det E. Annie Proulx på (gäller även en del andra utgåvor). E som i Edna, enligt Wikipedia.

tisdag 10 februari 2015

I mustache you some questions

Jag har blivit taggad av Helen på Midnatts tankar i en lite lustig enkät. Eftersom jag aldrig blivit det förut, så tar jag väl chansen att svara - även om jag inte vet vem jag själv ska tagga. Jag får avvakta tills jag lärt känna några fler bokbloggare!



Fyra saker som folk kallar mig (förutom mitt namn):
1. Fia-Lotta (bara mamma och mormor på hela jordklotet)
2. Mamma (de tre som jag fött)
3. -
4. -
Mitt namn är så himla lätt och enkelt så ingen människa verkar vilja hitta på ett smeknamn, inte ens min man.

Fyra arbeten jag haft:
1. Fotografassistent
2. Korrekturläsare och redigerare
3. Sjukvårdsbiträde i långvården
4. Originalare på reklambyrå

Fyra filmer som jag sett (eller skulle kunna se) mer än en gång:
1. Love actually på julen, massor av duktiga engelska skådespelare och kärlek :-)
2. Kopps, för att den är så sinnessjukt rolig och välspelad så jag skrattar varenda gång


3. Finding Neverland med Johnny Depp för att jag gillar både honom och historien om Peter Pan
4. Shrek för att det är en av de bästa animerade filmer som någonsin gjorts - musiken, historien, rösterna, blinkningarna/referenserna och de makalösa illustrationerna

Fyra böcker jag skulle rekommendera:
1. Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Peissl
2. Hela Harry Potter-serien
3. Den hemliga historien av Donna Tartt
4. Köksgudens hustru av Amy Tan

Fyra ställen där jag bott:
1. Stockholm
2. Lite norr om Stockholm
3. Lite norr om det förra stället norr om Stockholm
4. Norra USA

Fyra ställen jag varit på:
1. Ölhak i Tyskland
2. Rikemanskvarter i Schweiz
3. Rivieran i Frankrike
4. Medeltidsspel i Italien

Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1. Sitta i en snödriva i solen och läsa en god bok?
2. Gå runt i någon fin småstad och fotografera?
3. Ta en härlig hundpromenad vid Rosersbergs slott?
4. -
Jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt liv!!!

Fyra favoriträtter:
1. Räkmacka
2. Laxpasta
3. Rotfruktssoppa
4. Grillade grönsaker

Fyra teveserier som jag följer*:
1. NBC:s Homicide - life on the street (hette Uppdrag: Mord på svenska)
2. HBO:s Six feet under


3. HBO:s Sopranos
4. ABC:s Thirtysomething (hette Livet runt trettio på svenska)
*Eftersom jag inte följer en enda teveserie så drar jag till med de här gamla. Nästan så jag önskar att något liknande "Six feet under" kunde börja visas igen!

Fyra saker jag ser fram emot det här året:
1.
2.
3.
4.
Märkligt, men jag tänker liksom aldrig så... Jag är glad för nästan varje dag och funderar sällan på vad som kommer att hända senare.

Fyra saker jag alltid säger:
1. Men lägg av! (till barnen och maken)
2. Var är min mobil? (den ligger ju aldrig där jag lade den...)
3. Men LÄGG AV! (till hunden)
4. Ju (jag måste lära mig av med ovanan att stoppa in ett "ju" i varenda mening!)

//Joelinda

måndag 9 februari 2015

Tematrio: Historiska romaner (om Stockholm på 1700-talet!)


Årstafruns dolda dagböcker
Jag tyckte verkligen om den här boken, en autentisk samling dagboksutdrag som lärde mig mycket om hur livet kunde se ut i Stockholm på 1700-talet. Lite mastig om man inte är helt historiehysterisk, som jag är, men för mig var den en guldgruva.


Min salig bror Jean Hendrich
Och här är en till bok om Stockholm på 1700-talet, en alldeles fantastisk bok om Johan Henrik Kellgren. En stor favorit!


Stockholm Octavo
Nämen, vågar jag skriva det här? En tredje bok om Stockholm på 1700-talet! Skriven av en amerikanska, till råga på allt. Läs!

Det här är mina tre utvalda i veckans Tematrio: Tre bra historiska romaner, som Lyrans Noblesser initierar varje måndag. Jag kanske verkar lite enkelspårig, men det är ju så himla roligt med historiska romaner och just 1700-talet och i synnerhet att läsa om min egen stads framväxt under den tiden. Så nära och ändå så långt bort!
//Joelinda

Under skalbaggens bo + Det röda skriket


Bokens titel: Under skalbaggens bo
Författare: Mary Willis Walker
Originalets titel: Under the Beetle´s Cellar
Översättare: Hans Lindeberg
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 1998
Antal sidor: 331

Oj, vad tiden går! Det är en halv livstid sedan jag läste denna pocket nu. Kort summering: En tuff brud som är handlingskraftig och orädd måste försöka få ut gisslan levande efter ett kidnappningsdrama. Det är kriminalreportern Molly som kämpar för några skolbarns liv, sedan de blivit bortförda av en religiös sekt. Som vi alla vet, är religiösa sekter bland det värsta man kan råka ut för - näst efter ultrakommunistiska skurkar från det forna Sovjet.

Betyg: Mycket spännande, mycket amerikansk, tämligen seg på sina ställen mot slutet men det går att ha överseende med.

Rekommenderas till: folk som vill läsa en deckare på semestern och som inte bryr sig om de kommer att komma ihåg den ett år senare.

Snackis: Nej.

Länk till boken på Adlibris: LJUDBOK.

-


Bokens titel: Det röda skriket
Författare: Mary Willis Walker
Originalets titel: The Red Scream
Översättare: Hans Lindeberg
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2000
Antal sidor: 340

Det här har helt klart teveskräckispotential! Få se nu om jag kommer ihåg historien:

En man sitter fängslad i väntan på avrättning. Han är dömd till döden för att ha mördat sin första hustru. Nu dör även hans andra hustru! Mördad på ett identiskt vis, men rimligtvis inte av honom eftersom han sitter inlåst. Han börjar bedyra sin oskuld men ingen tror på honom.

Molly, hon den där orädda kriminalreportern från förra boken, har skrivit en bok om det första mordet. Vad ska hon tro? Den där typen är helt klart en vidrig mördare som försöker smita från dödsstraffet nu när det bara återstår några dagar. Men man undrar ju... Kanske är han oskyldig trots allt?

Vem är det som kopierat hans tillvägagångssätt? Vem ville sätta dit honom för det första mordet? Ni kan ju gissa själva. Klassiska nervkittlingar som: reporter som kommer något farligt på spåren, dödsdömd som borde slippa avrättning, klocka som tickar, nedräkning som pågår, mördare som smyger omkring och hånskrattar åt att ha överlistat alla andra...

Betyg: Mycket spännande och rätt fånig men med den viktiga sens moralen att man inte borde ha dödsstraff.

Rekommenderas till: samma som läste den förra boken.

Snackis: Nej.

Länk till boken på Adlibris: CD


Jag kan inte hitta att någon av böckerna finns i pappersform längre. Ingen större förlust... Men om ni hittar dem på loppis så är de värda att ha som mysläsning en regnig sommardag.

lördag 7 februari 2015

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra


Bokens titel: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra
Författare. Pontus Herin
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Frank förlag, 2010
Antal sidor: 334

Nu när det pratas så ovanligt mycket om invandring, flyktingkvoter, rasism och man (jag!) ser med skrämselhicka hur det ena europeiska landet efter det andra väljer in nationalistiska partier i sina styren - nu är det läge att läsa Pontus Herins bok från 2008, om man inte gjort det tidigare.

Vad jag kan förstå, är Pontus Herin välrenommerad ekonomijournalist och numera krönikör och samhällsdebattör. (Något åt det hållet i alla fall.) Han är uppvuxen i fashionabla Djursholm norr om Stockholm, har fin skolgång och säkerligen mängder av användbara kontakter i sitt nätverk. Som ett experiment flyttar han tillsammans med sin fru ut till Tensta, en annan närförort till Stockholm där det i stort sett bara bor invandrare (eller andragenerationens invandrare) nuförtiden - och några få svenskar som stannat kvar och kämpar för sin förort med näbbar och klor.

Jag tror inte att Pontus fru är alltför lycklig över beslutet att flytta till Tensta, men det är temporärt och tidsbestämt och får ses som ett experiment. Hur modigt är inte det, då? Jag tycker att både Pontus och Charlotte är fantastiskt modiga som inte bara tänker tanken utan genomför den.

Kulturkrocken är omedelbar. En hel del saker är positiva med deras nya bostadsort men det finns mycket som är svårt att smälta för någon som bott i villa eller innerstadslägenhet hela sitt liv, bland andra förmögna eller åtminstone medelklassfamiljer av svensk härkomst.

Det här är en riktigt bra bok, som överraskade mig eftersom jag trodde att en ekonomijournalist skulle skriva ökentorrt och tråkigt. Tvärtom känner jag med Pontus, Charlotte och deras lilla barn. De gör en seriös satsning på att lära sig om den värld som många av oss inte ens har satt sin fot i.

Jag blev mycket inspirerad, måste jag erkänna. Eftersom jag själv bor så nära de här områdena är det rent pinsamt hur sällan jag är där och hur lite jag vet om de människor som bor där. Några kilometer åt ena hållet så hamnar man i de fina kommunerna med lyxkåkar i stora trädgårdar, några kilometer åt andra hållet så är man i dessa segregerade förorter där det är mer grå betong än grönska.

Bland de mest minnesvärda sakerna i boken är - för min del - att familjen Herins släkt och vänner inte kommer och besöker dem lika ofta när de bor utmed blå tunnelbanelinjen som när de bodde inne i stan. Vågar de inte?

Likaså den här insikten att även invandrare rangordnar varann, det var jag inte medveten om: att de greker och turkar som varit här länge är lite förmer än kosovoalbanerna, ex-jugoslaverna, araberna som kom senare och att dessa i sin tur räknar sig som bättre än somalierna som ofta är nyanlända, analfabeter och utfattiga.

Men det som mest ruskade om mig var ändå insikten att jag inte är ett dugg bättre än många av de andra infödda svenskarna i boken. Jag känner många invandrare, men de är helt assimilerade och pratar svenska och har jobb - däremot är jag så gott som aldrig i Tensta, Rinkeby, Kista, Akalla eller i västerort, trots att det ligger så nära mitt eget boende. Vi bor i två skilda världar!

Betyg: En otroligt öppenhjärtlig och ärlig skildring av såväl överklassuppväxt i tjusiga Djursholm och medelklasstillvaro i innerstaden som det nya livet i den betydligt sjaskigare förorten Tensta.

Rekommenderas till: såväl unga som vuxna, en bra ögonöppnare för gymnasieungdomar och en tankeställare för vita svenskar med bekväma, trygga medelklassliv.

Snackis: Mycket bra att samtala kring - en perfekt bokcirkelbok.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

fredag 6 februari 2015

Jag och extra allt


Bokens titel: Jag och extra allt
Författare: Morgan Spurlock
Originalets titel: Don´t eat this book
Översättare: Stefan Lindgren
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2006
Antal sidor: 283 + ca 30 sidor bilagor

Nu var det rätt många år sedan jag läste denna bok, men den gjorde ett stort intryck på mig och jag satte den genast i händerna på min man som också uppskattade den. Det är litegrann av amerikanska antihjälten Michael Moore över det hela, varvat med en lättsmält version av DN:s eminente Maciej Zaremba.

Morgan Spurlock utforskar den amerikanska snabbmatsindustrin och fetmaepidemin. Han analyserar dagens slafsiga jätteportioner proppfulla med fett, salt och socker - vem bär ansvaret för den dåliga maten och för fetmaepidemin?

Det är faktaspäckat men mycket lättläst - och man ska väl ha i åtanke att "fakta" alltid kan diskuteras, det finns säkert mängder av osanningar, halvsanningar och tveksamheter i materialet även om jag personligen inte är kapabel att säga vad som är sant och inte.

Det är nog säkrast att förhålla sig lite källkritisk men genuint intresserad av frågan, så får man ut mycket av att läsa denna bok. Mat är en extremt känslig fråga, har jag insett de senaste åren: uttrycker man sig det minsta frågande om någon väns kosthållning så kan man åka på en smocka eller sura miner under lång tid. Man kan tydligen omöjligt äta LCHF utan att bli missionär, leva efter 5:2-regeln utan att behöva blogga om det, äta kalorisnål Viktväktarmat utan att kommentera points för varenda maträtt, vara vegan utan att vara stridslysten. Alla måste försvara sitt val av mat och dieter! En bok som kritiserar snabbmat kommer tveklöst att bli kritiserad i sin tur, för alltid finns det någon som menar att det är nyttigt med hamburgare, pommes frites och läsk.

Läs med fördel Erik Schlossers bok "Snabbmatslandet" samtidigt, för de två är snarlika och kompletterar varann på ett bra sätt.

Mitt foto: Jag hade helst velat köpa en sån där frigolitförpackning med en kebab och massor av pommes frites (och lägga boken mitt i allt) men eftersom jag inte äter kött själv så kändes det lite slösigt bara för ett foto. Några micropizzor fick duga!

Betyg: Intressant, oerhört lättläst och tankeväckande.

Rekommenderas till: alla med visst intresse av folkhälsa.

Snackis: En bra snackis! Gärna tillsammans med några hamburgare och pommes frites...

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK - verkar inte finnas på svenska längre.

torsdag 5 februari 2015

Tio tusen sorger


Bokens titel: Tio tusen sorger - Ett koreanskt adoptivbarns levnadsöde
Författare: Elisabeth Kim
Originalets titel: Ten Thousand Sorrows - The Extraordinary Journey of a Korean War Orphan
Översättare: Kate Kalmström och Sigge Kalmström
Förlag: B. Wahlströms, 2000
Antal sidor: 224

Det är en mycket passande titel: "Tio tusen sorger", för vad huvudpersonen utsätts för i den här boken är så rakt igenom sorgligt så man tror knappt det är sant.

Elizabeth Kim är en oäkting, en horunge, en blandras, en utstött. Hon är en icke-människa i sin konfucianska by i Sydkorea, en honhyol. Det här utspelar sig i slutet av Koreakriget (bör ha varit kring 1953). Hennes mor har slitit sig loss ur det extremt inrutade och patriarkala bysamhället, flytt till Seoul och velat starta en karriär som sångerska istället för att slita på risfälten och ständigt foga sig i byns många hårda regler.

Hon träffar en amerikansk man, en soldat som berättar för henne om vapenstilleståndet som hon själv inte kände till. De blir kära och snart är hon gravid. Såklart lämnar soldaten henne och far hem till USA. Ensam kvar står den unga kvinnan som inte ser någon annan möjlighet än att åka tillbaka till byn och föda sin oäkta blandrasunge. Föraktet i den meningen är inte mitt, utan så som hon bemöttes vid återkomsten.

Hennes familj förskjuter henne, vill att hon säljer sitt barn som slav för att på något vis kompensera för att hon fött ett vitt barn, utom äktenskapet dessutom. Hon vägrar. För det får hon plikta med sitt liv, och lilla Elizabeth (som då inte har något namn) ser på när mamman dödas. Inledningen till boken är helt horribel, något annat går inte att säga.

Flickan är ju inte alldeles liten, hon beskriver själv sin mor och sin hembygd samt minns människorna där och hon vet att hon når sin mor upp till midjan. Hon kommer ihåg att ingen någonsin tilltalar henne, mer än den utstötta mamman. Byborna kastar sten på dem varje dag när de går till risfälten.

Men den lilla koreanska flickans lidande är inte slut med mordet på mamman. Hon hamnar på ett barnhem och därifrån adopteras hon av en amerikansk familj. Den engelska titeln är "The extraordinary journey of a Korean war orphan", vilket säger lite mer än den svenska översättningen. Man får komma ihåg att USA var delaktiga i Koreakriget och förlorade hundratusentals soldater där.

Att komma som "blandrasbarn" till USA var inte lätt, men livet i Sydkorea var långt värre. Flickan var inte bara av kvinnligt kön, född utom äktenskapet och avlad av en vit amerikan utan minst lika illa var att hon inte hade ett födelsedatum eller ett eget namn. Detta är så skamfyllt i Korea (enligt författaren) att man lika gärna kan dö - man är värd mindre än ett djur.

Tror ni eländet tar slut i USA? Nehej. Såklart är adoptivföräldrarna rena fundamentalisterna, djupt kristna och så känslokalla att man baxnar. Elizabeth får det inte lätt som ung vuxen heller, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Misshandel och elakheter är hennes lott i livet.

Det är ändå på något sjukt vis intressant, fast jag nästan äcklas av mig själv över att jag vill läsa mera. Boken är lättläst och välskriven, men rent fasansfull.

Betyg: Böcker om misshandlade barn brukar sällan ha några litterära kvaliteter, men denna är faktiskt välskriven. Och jag vet inte på vilket sätt jag kan använda mig av all information jag får eller vad den tjänar till, men det är intressant och gripande.

Rekommenderas till: folk som klarar av en mycket fint skriven bok om självupplevda fasor.

Snackis: Jag vet inte om jag skulle mäkta med det.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET, boken verkar inte finnas på svenska längre.


onsdag 4 februari 2015

Anonym eller känd för alla?

Till Sanna som var nyfiken på hunden:


Det är inte lätt det här med att vara anonym. Jag valde ju att ha ett alias på min bokblogg för att kunna skriva helt fritt och utan att ägna en tanke åt att det finns kunder, leverantörer, grannar, bekanta och andra som läser bloggen.

En möjlighet för mig att uttrycka mig utan fundera på om de som läser är genuint intresserade av böckerna eller om de vill kolla lite på mig och vad jag skriver, för att de lätt kan hitta mig via sökmotorerna.

Men mina bokklubbsväninnor vet förstås vem jag är och säkerligen finns det fler som gissat rätt när de sett mina foton. Förlagen och författarna som mejlar till mig vet ju. Ändå tycker jag att det känns rätt skönt att få hoppa in här som Joelinda, och skriva helt öppenhjärtligt om böcker - och helt strunta i den andra delen av mitt liv, där jag är egenföretagare och ska vara representativ och professionell.

I många fall är min yrkesroll en där jag är svalt neutral i fråga om allt annat än just grafisk formgivning. Kunderna behöver inte veta mina tankar om genusfrågor, yoga, invandring och flyktingmottagande, örtmediciner och helande kristaller, Förbifart Stockholm, halalslakt, dagispedagogik, omskärelse, Björklunds senaste utspel, kungahusets vara eller icke vara, vargjakt, vindkraftverk, lagstiftningen kring aborter eller hur jag ställer mig till konflikten i Syrien.

Det är mycket annat jag delar med mig av, även personliga saker, till mina kunder men jag brukar lyda rådet från min mentor att undvika politik, religion och ekonomi som samtalsämnen med uppdragsgivarna.

Härinne är en fristad. Här ska det bara handla om böcker. Det är möjligt att jag ändrar mig senare, men som det känns nu så får mitt privatliv stanna utanför bloggen - och mitt riktiga jag komma till tals i mina recensioner.
//Joelinda

måndag 2 februari 2015

Tematrio: Djur

Veckans tematrio hos Lyrans Noblesser är denna vecka "djur"; berätta om tre böcker där djur spelar en stor roll eller är huvudkaraktären!

Ja, det absolut första och mest självklara valet (för mig!) är ju Djungelboken. Fler huvudpersoner som är djur kan man väl inte tänka sig? En alldeles underbar bok. Jag har recenserat den tidigare: om ni ska köpa Djungelboken så välj den nya utgåvan med Ingpens illustrationer.


Panter, tiger, djungelbjörn, orm, vargar och apor: Djungelboken 
Rudyard Kipling skrev "Djungelboken" om pojken Mowgli som växer upp i en vargflock inne i Indiens djungler och lär sig leva i harmoni med naturen och djuren - men som slutligen närmar sig människobyn ändå. Försök att bortse från Disney och läs den ursprungliga äventyrsberättelsen istället! Vissa av berättelserna är i ärlighetens namn rätt träliga, medan andra är väldigt bra.



Häst: Close Range (Wyoming stories)
Annie Proulx har skrivit en fin novellsamling om Wyomings slätter, där det än idag finns cowboys och där både boskap och hästar har en avgörande roll för folket som bor där. I samlingen finns bland annat "Brokeback Mountain" som väl fler än jag har gråtit floder till... Mycket läsvärd!



Fiskmås: Jonathan Livingstone Seagull (a story)
En av de böcker som betytt mest för mig i hela mitt liv. Den utkom i början av 1970-talet och mina föräldrar köpte den och gav även mig ett ex. Richard Bachs lilla fotobok om Jonathan Livingstone Seagull och hans första fladdrande vingslag mot andligheten är en modern klassiker. Jag har läst den om och om igen...


Det känns som jag skulle kunna fortsätta med fler!
//Joelinda


Sargassohavet


Bokens titel: Sargassohavet
Författare: Jean Rhys (pseudonym)
Originalets titel: Wide Sargasso Sea
Översättare: Ingegärd Martinell
Förlag: Modernista, 2011
Antal sidor: 151, varav 5 är ett förord av Carin Franzén

Alldeles underbar! Läs den! Om inte annat, så bara för att världens alla recensenter faktiskt har rätt: det här är ett mästerverk. Och har du någon gång läst "Jane Eyre" så är det ett måste att läsa "Sargassohavet". Men om du aldrig har läst eller sett en filmatisering av den klassikern, så klarar denna lilla roman att stå för sig själv.

Jean Rhys hette egentligen Ella Gwendolen Rees Williams. Hon föddes i Karibien 1890 och jag tror hon dog i England 1979. Boken "Wide Sargasso Sea" skrevs 1966 och berättar om Charlotte Brontës klassiker "Jane Eyre" från 1847, men börjar innan den boken (trots att den skrevs 119 år senare).

Jag kan inte minnas hela klassikern "Jane Eyre" såhär i detta nu, men de stora dragen kommer jag ihåg:
Det är berättelsen om Jane Eyre som har en rätt hemsk uppväxt, lite som Askungen. Senare arbetar hon i Thornfield Hall i norra England, ett gods som ägs av den förmögne herr Edward Rochester. Tycke uppstår och Rochester friar till Jane, som svarar ja. Under vigselceremonin får hon veta att hennes tillkommande redan är gift - hans hustru Bertha är i själva verket den spritt språngande galna kvinna som Jane sett irra omkring inne i det stora huset vid några tillfällen - och därför kan inte Jane och Edward gifta sig.

Det kan väl inte räknas som en spoiler när man avslöjar slutet på en bok som är nästan tvåhundra år gammal? Nej, jag tror inte det. För i slutet av "Jane Eyre" tänder den galna första hustrun Bertha eld på Thornfield Hall och begår självmord, jag tror hon kastar sig ut från taket eller något sånt. Praktiskt - för nu slipper Edward sin tokiga hustru och kan gifta om sig.

I "Sargassohavet" får vi veta upprinnelsen till det hela. Helt lysande ihoptråcklat, där det tydligt framkommer - precis som i originalet - att Rochester har lurats av sin far att gifta sig med västindiska Antoinette (med andranamnet Bertha) eftersom hon är mycket rik. Hustrun drivs till vansinne och fraktas hem till England, där hon låses in och göms undan.

Alltså, ni måste läsa den här boken! Den är bara på 151 sidor, ser ut som en novell men rymmer lika mycket som en fullmatad roman. Beskrivningarna av de kreolska familjerna, de "vita negrerna", slavägarna, plantageägarna, det svarta tjänstefolket på de förtrollande öarna i Karibien. Naturen, den fuktiga värmen, de starka färgerna, de praktfulla blommorna - det är som att själv befinna sig där.

Det är dramatiskt, hemskt och sorgligt om vartannat. Världen är närmast magisk, dofterna tunga, här flödar rom och frodas ockultism, vegetationen lever sitt eget liv och det känns som att vi tillsammans med den gråbleke Edward Rochester har seglat till det färggranna och farliga Västindien för att möta den vackra och bräckliga Antoinette som ska ska komma att bli hans galna unga hustru...

Omslag / mitt foto: Otroligt fantasilöst, blekt och trist omslag - med ett svårläst typsnitt dessutom. Mina bananer fick i uppgift att liva upp och ge lite karibisk känsla till boken.

Betyg: En ny favorit, så fantastiska beskrivningar av en värld jag knappt känner till!

Rekommenderas till: fans av systrarna Brontë, Austen och c:o - samt alla som tycker om en kort och oerhört gripande bok om klasskamp, rasmotsättningar och skeva genusperspektiv.

Snackis: En snackis med stort "S".

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

söndag 1 februari 2015

Tidsresenärens hustru


Bokens titel: Tidsresenärens hustru
Författare: Audrey Niffenegger
Originalets titel: The Time Traveler´s Wife
Översättare: Sven Christer Swan
Förlag: Bra Böcker, 2005
Antal sidor: 463

Om du och din älskade bara kunde mötas ibland, eftersom han resten av tiden försvann, så skulle det säkert vara rätt påfrestande för ert förhållande. I synnerhet om han dessutom inte, som du själv, blev en dag äldre för varje dag som gick mellan era möten - utan lika gärna kunde vara tjugo år äldre för att sedan bli tio år yngre...

Jag hade höga förväntningar på boken. Dels för att jag hört så många säga att den var fantastisk, och dels för att själva tanken på att resa i tiden lockade mig. Tyvärr blev jag inte fullt så begeistrad som många andra. Romanen är tämligen krånglig, men ändå både läsvärd och minnesvärd. Det är lätt att bli förvirrad och undra vem som är berättar-jag och vilken ålder denne har och vad som har hänt sedan förra kapitlet...

Boken ska "få läsaren att förundras över livets rikedom och sällsamhet", men nej, så djupt griper den inte tag i mig. Det är förvånansvärt mycket sex, många tidsangivelser att hålla reda på och påfallande ytligt med tanke på budskapet.

Historien handlar alltså om ett par som möts i dåtid, nutid och framtid eftersom mannen är tidsresenär. Kvinnan däremot lever som alla andra. Clares och Henrys förhållande är begränsat till de perioder i livet då de har möjlighet att vara på samma ställe och i samma tid. Kärlekshistorien är vackert berättad och på många vis gripande. Resandet i tiden är dessutom hemligt, vilket gör att paret måste smussla och ljuga.

Förvirrad intrig och viss ytlighet till trots, så lämnar ändå boken en känsla av värme och "fånga dagen", "lev i nuet" och att man ska ta vara på kärleken.

Betyg: Klart läsvärd men förvänta er inte en livsomvälvande upplevelse.

Rekommenderas till: alla som vill läsa något lite feel-good-artat med ett stråk av vemod.

Snackis: inte vad mig anbelangar, i alla fall.

Länk till boken på Adlibris: POCKET. Jag läste den inbundna boken, men nu verkar den bara finnas i pocket.