Hummelhonung

Bokens titel: Hummelhonung
Författare: Torgny Lindgren
Förlag: Norstedts, 2010
Antal sidor: 167

Men vad ÄR det här?!

Jag valde att läsa Hummelhonung eftersom Torgny Lindgren räknas som en av Sveriges stora författare och jag har fram tills nu inte läst något av honom. Tyvärr måste jag inleda med att säga: Det här är en groteskt äcklig och obegriplig bok som jag inte kan rekommendera till någon.

Jag hade läst på nätbokhandlarnas sidor att boken handlar om två gamla bröder som bor i varsitt hus på samma gård, ensligt beläget på landet. Dit kommer en kvinna och hon blir på något vis förlösande för den konflikt som bröderna har sinsemellan. De är båda döende men vägrar ge upp förrän brodern har dött först. Kanske kan den främmande kvinnan föra dem samman igen?

Såg framför mig två kufar som ångrade ovänskapen nu när de skulle dö. Såg framför mig hur den vänliga kvinnan kunde ändra sakernas tillstånd, hur hon gick mellan de båda husen och lyckades få bröderna att sluta fred.

Inte förrän jag hade läst klart den, såg jag att många bokbloggare runtom i Sverige tycker att boken är underbar. Inte heller visste jag att den fått Augustpriset 1995. Jag vet inte vad de ser som går mig förbi.

Så här är det:
En ofattbart tråkig medelålders kvinna reser landet runt och håller ofattbart tråkiga föreläsningar (som ingen orkar bevista) om några ofattbart tråkiga gamla helgon. Efter ett sövande föredrag på ett bibliotek i Västerbotten får hon nattlogi hos en märklig gammal man bland åhörarna.

Redan här har jag kommit på kant med boken. Mannen, som heter Hadar, säger när de ska ta sig till hans hus:
-Du ska köra.
Och den namnlösa kvinnan gör faktiskt det. Utan att ifrågasätta något.

Nästa sak jag stör mig på är hur huvudpersonerna pratar. Kanske pratar man så här i Västerbotten - vad vet jag? - men jag betvivlar det. Du skall icke hava begär till din nästas hustru - sånt språk finns bara i bibeln och i Torgny Lindgrens bok.  För Hadar säger hela tiden "Du skall hava", "Han skall taga" och "Man må icke". Han säger "huru" istället för "hur" och pratar så gammaldags så jag helt tappar flytet när jag försöker läsa. Jag bara väntar på att det ska dyka upp ett "gingo" istället för "gick"!

Snart urartar berättelsen fullkomligt. Vår hjältinna är så motbjudande så jag nästan kräks. Hon i sin tur mår illa av Hadar och hans äcklige bror Olof. Första kvällen känner hon Hadars stank och han förklarar att han haft samma kläder i flera år (man sliter på textilierna om de kommer i kontakt med vatten, enligt honom). Hon kokar vatten på spisen och tvingar honom att klä av sig naken. Vilket han gör, bara det är märkligt. Efter fem sköljningar är vattnet inte längre slemmigt utan bara grått. Jo, ni läste rätt. Här höll jag på att slänga boken i golvet. Fy vad vidrigt! Vem vill läsa om en gammal gubbes snuskiga smutstvätt? Och varför i hela friden åtar sig den namnlösa hjältinnan/författarinnan/mesproppen att skölja upp hans kläder (när han dessutom inte tackar henne utan bara gnäller.)

Jag läser vidare några sidor och hamnar i en ännu vidrigare historia om hur Hadar tvingas ner i badbaljan, där den goda samariten skrubbar hans vedervärdiga kropp ren från åratals ingrodd smuts - bland annat skrapar hon loss skorpor av smuts i hans armhålor. Det räcker med att jag skriver den här recensionen så mår jag illa.

Inte blir det bättre heller. Tack och lov att boken är kort, annars hade jag inte mäktat med att läsa ut den.

När jag hade läst klart fann jag en recension som jag gärna länkar vidare till. Mycket bra skrivet om det där med att man som recensent får ge svidande kritik men som bokbloggare ska man hålla sig snäll eller hålla tyst. Länk till Linnea på Bokblomma som skrivit precis så som jag känner:

"Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig  heller..".

Jag säger som Linnea: vad VILL författaren egentligen? Vad symboliserar bröderna och den barmhärtiga samariten?

Omslaget: En söt humla känns fel, när det kunde varit en bajsfylld potta istället - eller en tvättbalja full med grått vatten.

Mitt foto: Efter att ha övervägt smustiga kalsonger, grått diskvatten eller plastbajskorvar valde jag råsockerbitar med anledning av att Olof livnär sig på socker - bokstavligt talat.

Betyg: Språkligt skickligt. Väl uppbyggt. I övrigt lägsta tänkbara betyg.

Rekommenderas: till dem som gillar totalt bisarra, perversa, äckliga eller underliga berättelser.

Snackis: Man kan ju tro att en så udda bok är perfekt att prata om, men själv skulle jag ju föredra att prata om nästan vad som helst utom Hummelhonung.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.