Om konsten att läsa och skriva

Bokens titel: Om konsten att läsa och skriva
Författare: Olof Lagercrantz
Förlag: Wahlström & Widstrand / Bonnierpocket, 2012
Antal sidor: 109 paginerade sidor, generöst räknat...

(I dessa 109 sidor har man inkluderat sex blanka sidor innan boken ens börjat och därefter lika många sidor till i två komplett ointressanta förord - det ena av Olof Lagercrantz själv och den andra av någon som kallar sig Stefan Jonsson...)

En perfekt bok att ha i en bokcirkel, för att diskutera hur vi egentligen läser. Det var väl så vår bokgrupps värdinna tänkte när hon valde denna lilla bok som är en klassiker (utkom första gången 1985). Man kan lätt sluka boken i sin helhet under en kväll, åtminstone vad gäller omfånget. Själv höll jag på att storkna och därför tog det mig två kvällar.

Först ska sägas att Olof Lagercrantz är (var!) mycket skicklig i sitt sätt att använda det svenska språket, att välja orden och att bygga upp en mening, ett stycke, ett helt kapitel. Texten är lätt att läsa och vacker på samma gång.

Här finns många citat och stycken som jag tycker verkligt mycket om, men också massor som får mig att gäspa. Jag strök under följande:
"Joseph Conrad, den polsk-engelske diktaren, skrev till en vän, som han satte mycket högt: 
- Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om." Och just så är det, som Conrad säger, att läsupplevelsen formas ju i lika hög grad av läsaren som av författaren.

Här finns också en fin beskrivning av vad en omläsning betyder för läsupplevelsen och vari skillnaden ligger mellan att läsa något för första gången eller om igen. Det är dock inte Lagercrantz som har tänkt till; denna gång är det idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Mycket intressant!

Lagercrantz skriver också "En levande text är ej endast ett mål utan också ett medel. Naturskildringar och berättelser om drömmar är ofta tråkiga - många läsare tar för vana att hoppa över dem - därför att författaren låser in oss i sin naturtavla eller sin dröm. Det är likadant med samlagsskildringar." Det var lite kul att läsa, tycker jag, för själv läser jag såväl drömmar som naturbeskrivningar men hoppar över detaljerade beskrivningar av vapen och strider (Kom till saken, säg om han dog eller inte?!) och jag hoppar definitivt över en del av Olof Lagercrantz mässande eftersom jag struntar fullkomligt i vilka gamla författare han beundrat och varför. Det är mig helt egalt. Av det kan jag sluta mig till att det tydligen inte stör mig att "bli inlåst i någons naturtavla" men däremot att bli uttråkad.

Efter halva boken byts temat från läsning till skrivande, och där finns det bra många roligare böcker i ämnet än denna.

Omslaget: Det bästa med hela boken! Briljant, Lina Bodén som gjort den underbara illustrationen på omslaget. Jag skulle kunna tänka mig att ha omslaget som tavla.

Betyg: Man vågar väl inte säga annat än att detta är lysande? Fast jag tycker inte alls det. Lite småtråkigt varvat med roliga iakttagelser, bra citat och träiga utläggningar om en älskarinna i Finland. Och inte får jag några nya kunskaper i läsandets konst heller...

Rekommenderas till: tja, litteraturstudenter med en fäbless för döda svenska författare kanske?

Snackis: Vi hade som vanligt en fantastisk bokträff och pratade i timtal om denna bok - men jag noterade att vi gång på gång halkade in på skrivandet snarare än läsandet. Det är helt enkelt lättare att prata om hur man skriver än om hur man läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET