Kabal

Bokens titel: Kabal
Författare: Theodore Bergqvist
Förlag: RiotMinds Förlag, 2013
Antal sidor: 326

Theodore Bergqvist har dedicerat denna bok till sina döttrar, men jag får väl hoppas att de väntar med att läsa den - för det här är i snaskigaste laget om man inte är vuxen. Uppsprättade bukar och folk som misshandlas sönder och samman förekommer i vartenda kapitel.

Jag fick detta recensions-ex ungefär samtidigt som jag fick "Stockholm Octavo". De har onekligen en hel del likheter! Båda böckerna utspelar sig i Stockholm på 1700-talet, båda beskriver varsin sammansvärjning mot kungen, båda har en ung manlig huvudperson.

"Kabal" är tidsbestämd till 1747 då landet styrdes av kung Fredrik I som jag inte minns att jag någonsin lärt mig något om i skolan - och det har nog sin förklaring i att han var en tysk greve som gifte in sig i kungahuset, inte gjorde en vettig grej mer än retade upp adeln, förlustade sig, hade älskarinnor och levde ett allmänt dekadent liv alltmedan han aldrig lärde sig tala svenska. "Stockholm Octavo" utspelar sig 1791 och handlar om uppviglingarna som ledde till kung Gustav III:s död.

Båda böckerna beskriver Stockholm som ofattbart smutsigt, fattigt och farligt. Det tycks finnas fler horor och tiggare än hederliga människor. Folk kan döda för en brödbit. Barn dör som flugor, folk är konstant sjuka och svältande, trasiga och lever i armod. Kontrasten är i båda böckerna mycket skarp till den överklass som frotterar sig med kungahuset; här finns sidenprasslande klänningar, vackra dräkter, dyrbara solfjädrar, musköter av silver, dignande matbord, droskor dragna av fina hästar.

Jag hade lite svårt för att man aldrig riktigt lärde känna huvudpersonen i "Stockholm Octavo" och tyvärr gäller detsamma för Johan Hjortenberg som virrar runt i "Kabal". Visst får man veta en del om honom, men man kommer honom aldrig nära och hans livsval tycks obegripliga. Han är groteskt elak mot sin hustru Lina, bedrar henne medan hon är långsamt döende i en sjukdom och säger de hemskaste saker till henne. Han tycks endast ha två vänner, förutom sin bror, och han verkar inte vårda dem särskilt väl.

Inte är han sympatisk heller. Jag har svårt att känna med eller för honom! Johan är rätt platt som romanfigur betraktat men fyller sin funktion - lite av en Tintin, tänker jag när jag ser honom framför mig men med sorg, hat, smärta och svartsyn i sig. Han är dock äventyrlig och handlingskraftig, det får man ge honom.

Kring Johan Hjortenberg finns bara död, död, död. Utan att säga för mycket så kan man konstatera att författaren inte låter Johan behålla särskilt många närstående i livet...

När jag ska recensera boken inser jag att intrigen är tämligen tunn och konstlad, människoödena ganska så kulissartade. Bryr jag mig om ifall Johan kommer att hitta den eftertraktade boken han söker efter, den som han riskerar livet för? Bryr jag mig om ifall kungen dör? Bryr jag överhuvudtaget mig om ifall Mästaren lyckas hitta ett dussin unga flickor att döda och våldta och använda i sina magiska riter? Egentligen inte. Men boken är mycket mustigt skriven, har ett bra språk, högt tempo, stort driv och är spännande. Theodore Bergquist verkar påläst, insatt i historia, har ett rikt ordförråd och en god förmåga att beskriva miljöer. Jag läser sida upp och sida ner, trots att jag tänker att det är en ganska tunn berättelse.

Det här är action i en synnerligen rå 1700-talsmiljö. Det är grabbigt så det förslår, med hemliga sällskap och mystiska riter och vackra älskarinnor och det hejdlösa supandet på Stockholms otaliga små ölstugor. Det är (i min smak) onödigt många hängda män, uppsprättade män, sönderslagna män - toppade med några ceremoniellt offrade tonårsflickor. Dolkarna glimmar i skenet av talgdanksljusen, blodet droppar från knivseggen, skriken ekar över kullerstenstorgen. Om det hade varit en actionfilm så skulle hästarna ha galopperat med fladdrande manar och gruset stänkande kring hovarna, som en variant på James Bonds sportbilar.

Det förekommer några solfjädrar och en hel del vackra kläder, nogsamt beskrivna, men det är ingenting mot vad "Stockholm Octavo" innehöll. Jag föredrar det här.

Betyg: Spännande skrivet med ett språk jag tycker mycket om!

Rekommenderas till: den som gillar action à la Steven Seagal och Jean-Claude Van Damme blandat med en smutsig dåtid, historiska referenser, ockultism, adelsmän, dekadens och våldsamheter.

Snackis: Nej, detta är underhållning.

Länk till boken på Adlibris: HÄR.
Tack för recensions-exet, RiotMinds!