Bokens titel: Tillbaka till livet
Författare: Marianne Thamm
Originalets titel: I have life - Raped, stabbed and left for dead
Översättare: Eva Mazetti-Nissen
Förlag: N. W. Damm & Son AB
Antal sidor: 286
Faktabok om en våldtäkt som slutade i ett mordförsök. En ruggig historia, sann dessutom, som utspelar sig i Sydafrika - men tyvärr är den rätt tradig, full med livsfilosofi och goda råd om hur man ska leva sitt liv. Ganska dåligt skriven, ärligt talat.
Marianne Thamm, en sydafrikansk författare, fick förtroendet att skriva ner Alisons berättelse om den fruktansvärda kväll då hon blir kidnappad, knivskuren och nästan dödad efter utdragna plågor, tortyr och våldtäkter. Hon har blivit så svårt misshandlad och knivhuggen att läkarna inte kan räkna alla skador på hennes kropp. Det är inte många milliliter blod som skiljer mellan död och liv när hon väl kommer in på sjukhuset, tack vare en man som hittar henne på den ensliga plats där hon dumpats.
Boken är förvånansvärt positiv, livsbejakande och uppåt med tanke på det hemska Alison utsätts för. Men jag har svårt för den sortens klämkäcka läsning. Behållningen är äckligt nog att läsa om brottet och om hur alla inblandade återberättar vad de gjorde: offret själv, poliser, läkare, mannen som hittade henne. Klart man förfasas över vad kvinnan utsätts för, men man kan inte annat än heja på henne mentalt och skicka telepatiska "Kom igen, Alison, du fixar det här!".
Jag läste denna bok 2006 och har verkligen inte glömt Alison och hennes historia - men minns samtidigt alltför tydligt att jag tyckte att boken var rätt medelmåttig. När jag nu scrollar igenom diverse bokbloggar och amatörrecensioner ser jag att merparten säger samma sak.
Marianne Thamm, en sydafrikansk författare, fick förtroendet att skriva ner Alisons berättelse om den fruktansvärda kväll då hon blir kidnappad, knivskuren och nästan dödad efter utdragna plågor, tortyr och våldtäkter. Hon har blivit så svårt misshandlad och knivhuggen att läkarna inte kan räkna alla skador på hennes kropp. Det är inte många milliliter blod som skiljer mellan död och liv när hon väl kommer in på sjukhuset, tack vare en man som hittar henne på den ensliga plats där hon dumpats.
Boken är förvånansvärt positiv, livsbejakande och uppåt med tanke på det hemska Alison utsätts för. Men jag har svårt för den sortens klämkäcka läsning. Behållningen är äckligt nog att läsa om brottet och om hur alla inblandade återberättar vad de gjorde: offret själv, poliser, läkare, mannen som hittade henne. Klart man förfasas över vad kvinnan utsätts för, men man kan inte annat än heja på henne mentalt och skicka telepatiska "Kom igen, Alison, du fixar det här!".
Jag läste denna bok 2006 och har verkligen inte glömt Alison och hennes historia - men minns samtidigt alltför tydligt att jag tyckte att boken var rätt medelmåttig. När jag nu scrollar igenom diverse bokbloggar och amatörrecensioner ser jag att merparten säger samma sak.
Betyg: Kan man sätta betyg på en bok om någon som blir plågad? Alison är fantastisk, men boken är faktiskt inte särskilt välskriven.
Rekommenderas: till dem som gillar s.k. True Story eller True Crime.
Snackis: Ja, det skulle det kunna vara.
Boken är slutsåld på förlaget, men finns på engelska och danska samt förstås på biblioteken.
Boken är slutsåld på förlaget, men finns på engelska och danska samt förstås på biblioteken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar