onsdag 13 juli 2016

Jag heter inte Miriam


Bokens titel: Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 451

Jag hör till den där generationen som fick höra berättelser, se filmer och läsa ofantligt många skolböcker om andra världskriget i skolan - och om förintelsen och judeförföljelserna. Mina tre barn har inte alls läst lika mycket under sin skolgång på 2000-talet och överhuvudtaget har jag ett intryck av att vi som var barn på 1970- och 80-talen matades med oändligt mycket mer information om andra världskrigets fasor under hela vår skolgång. I min klass hade vi även besök av överlevare, minns jag, för på 1980-talet fanns fortfarande många av dem kvar.

Även sedan jag blev vuxen har jag läst mängder av böcker som på något vis anknyter till andra världskriget. Än idag, sjuttio år senare, skrivs så många böcker som handlar om kriget, om förintelsen, om de politiska rörelserna, om de enskilda människornas lidanden och de olika ländernas förluster. Bara den senaste tiden har jag läst bland annat Kate Atkinsons "Life after Life", Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker", bästsäljaren "Ljuset vi inte seroch nu håller jag på med "Plundrarna" om konfiskeringen av konst i nazi-Tyskland.

Med detta sagt skulle man kunna tänka sig att jag är mätt på att läsa om Europa under andra världskriget samt att det i denna strida ström av ögonvittnesskildringar och överlevarberättelser, faktatexter och fiktion inte finns något nyskapande att läsa. Men Majgull Axelsson lyckas överraska mig med att vrida och vända ännu ett varv - och hon har mig helt fast från första sidan till sista.

Vi får möta 85-åriga Miriam som bor i ett vackert gammalt hus i Nässjö tillsammans med sin son och hans hustru. Miriam är judinna, en överlevare som fraktades till Sverige vid krigsslutet efter att ha genomlevt de mest ofattbara fasor. Det är dock inget hon har pratat om - tvärtom har allt sånt knuffats undan - "tänk inte på det, usch, nu pratar vi om något roligt istället!" säger svenskarna klämkäckt och vill inte befatta sig med nazismens grymheter.

Det är midsommarafton och just idag även Miriams födelsedag. Vuxna barnbarnet Camilla kommer på besök med sin lille son. Nu ska familjen fira tillsammans! Miriam uppvaktas på sängen med kaffe och inslaget paket: det innehåller ett vackert silverarmband i traditionell romsk stil. Där och då avslöjar hon för första gången den hemlighet hon levt med sedan tiden i koncentrationslägren: "Jag heter inte Miriam".

Vad hon heter egentligen och varför födelsedagspresenten fick henne att en kort sekund släppa in familjen i det dolda rum som hon hållit stängt inom sig är den berättelse Majgull Axelsson sakta och säkert visar för oss. Vi får inte veta allt direkt, utan pusslet läggs framför våra ögon. Så otroligt skickligt! Jag sträckläste boken och blev djupt tagen av den.

Och som barnbarnet Camilla inser vi läsare att det här har faktiskt hänt på riktigt och inte går att blunda för.

Omdöme: Trots att boken varit så översållad med beröm och trots att jag hade höga förväntningar, blev jag inte det minsta besviken. Tvärtom är det här nog det bästa jag läst i år!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

5 kommentarer:

  1. Så på pricken beskrivet! Så kände jag också när jag läste den.

    SvaraRadera
  2. Riktigt bra bok, hade inte funderat på romer i anslutning till andra världskriget innan...

    SvaraRadera
  3. Miriam är inte judinna... Har du läst boken???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har definitivt läst boken, noga dessutom, och jag valde mina ord med omsorg i recensionen. De som inte läst den behöver inte få allt serverat. Och jag vidhåller att Miriam var judinna och att bokens huvudperson lever på så vis och det är vad hennes son och barnbarn känner till om henne...

      Radera
  4. Miriam är inte judinna... Har du läst boken???

    SvaraRadera