En av vännerna kontrade med att nästan allt hon läste gav henne en sån där wow-känsla. Jag har funderat på det där. Har jag blivit mer kräsen? När jag läste "Wolf Hall" blev jag knockad. Hela Harry Potter-serien också. Åtskilliga av Kerstin Ekmans böcker - jag har haft svårt att släppa dem - i synnerhet "Händelser vid vatten" och "Grand Final i skojarbranschen". Carina Burmans "Min salige bror Jean Hendrich" var en härlig överraskning.
I somras verkade romanen "Rök" vara en sån bok jag verkligen skulle älska - men den höll inte hela vägen, sjabblade bort mystiken, blev för mycket, tog i så den sprack. Däremot tyckte jag att den lilla "Flugfällan" var genialisk, mycket beroende på författarens intelligenta formuleringar.
Och så finns det böcker som berör mig enormt, men som jag ändå har ett starkt behov av att lämna ifrån mig med en brasklapp. Någon sorts "Ja, du ska veta att det här är en fantastisk bok - men!".
Fråga mig inte varför. "Björnstad" är en sån bok, jag har påbörjat recensionen fyrtioelva gånger men blir inte klar, för jag måste på något vis lyckas förmedla hur oerhört mycket jag tycker om den samtidigt som jag blir lätt galen på det repetitiva copywriterspråket som passar så mycket bättre i en krönika än i en 500-sidorsroman. Men hur förklarar man en sån känsla när boken är läsarfavorit hos resten av svenska folket?
Man kanske inte kan förvänta sig den där läsupplevelsen som nästan knockar en, inte var och varannan bok i alla fall. Inte fullt på det sättet som första gången man läste "Tordyveln flyger i skymningen" och sedan har fortsatt att älska den i fyrtio år?
En god bok kan vara lättsam underhållning att bara försvinna in i, där språket flyter på helt obehindrat och en annan värld öppnar sig. Det behöver inte vara något som förändrar mitt liv. Det kan duga gott med att först läsa Jane Austens "Pride and Prejudice" och strax därefter Curtis Sittenfeldts nutida bearbetning av samma text, "Eligible", och bara njuta.
Huvudet på spiken. Böcker är så mycket mer komplicerade än bara jättebra/jättedåligt - jag kan nästan alltid hitta något bra i det mesta jag läser (eftersom jag väljer att aldrig mer öppna en David Grossman eller Camilla Häckfärg) men det är bara ett fåtal böcker som är WOW rakt igenom - ofta finns det också något man stör sig lite på. Kanske är det humörrelaterat också, att man i vissa perioder har mer kritiska glasögon på? (Och om Backmans språk: ja. Det är ett problem. Någon borde skicka honom på kurs så hans rara små berättelser blir mer läsbara. Nu kommer jag få onda ögat av halva befolkningen).
SvaraRaderaOnda ögat är bara förnamnet.
RaderaJag har knåpat ihop ett inlägg med proffsrecensenternas tyckanden - kommer snart! Det är fler än du och jag som tycker att Backmans språk kunde redigerats hårdare. Som en recensent skrev i en av de stora morgontidningarna "Det räcker nu Fredrik! Bromsa."
Jag har också funderat lite, om det har ändrats sedan jag började läsa mycket mer såsom jag gör nu och gjort ett tag, samtidigt är jag ibland rädd att böcker inte går hem hos mig för att jag råkar plockar upp och läser dem vid fel tillfälle. Men jag har också undrat om och hur lässmaken kan vara annorlunda jämfört med de personer som läser någon bok om året eller två, jag har liiiite svårt att sätta in mig i hur det skulle vara ;)
SvaraRaderaTror säkert att det spelar in en hel del vilket humör man är på! Ibland orkar jag inte alltför intellektuella böcker, ibland blir jag tvärtom frustrerad om romanen känns för simpel. Det är nog dagsformen, ofta. Så, ja, jag tror du har rätt i att det spelar roll om man läser vid "fel" tillfälle.
RaderaHall väntar tålmodigt i hyllan, såg tv-serien
SvaraRadera