Midsommarbrud

Bokens titel: Midsommarbrud
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 315

En av de bättre böckerna i denna mycket varierande serie om en ring som ärvs från mor till dotter i generationer genom Sveriges historia. Jag har följt hela serien, från järnåldern till Gustav Vasa, och detta är alltså del 10. 

Den unga Karin på Ransta är djurälskare av rang, hon och hennes far föder upp hundar och hästar med mycket lyckat resultat. 

Karin är förälskad i Folke, grannpojken, som även är kär i henne. Men det här är en roman och då måste det givetvis blandas in dramatik och olycklig kärlek. Alltså får Karin se sig bortgift med en bergsman, då hennes far vill åt gruvans rikedomar. 

Inte så himla kul att komma till den rike bergsmannens hus som 17-åring och inse att ens nye man - som man inte vill ha - redan har en frilla, som hatar en över allt annat på jorden!

Karin och hennes Engelbrekt spelar en mycket viktig del i Sveriges historia, och det är sympatiskt att läsa om hur även ett arrangerat äktenskap på många vis kan vara lyckligt och givande. 

Men det finns stora sorger i Karins liv: att hon inte fick Folke och att hon aldrig födde ett levande barn. Jag kommer på mig själv med att tänka: men det här går ju inte, hur ska då romanserien kunna fortsätta? Ge Karin en dotter!

Sammanfattningsvis: välskriven, bra fortsättning i serien. 

Liten reflektion utanför recensionen: 

Och om jag hade varit någon sorts övergripande redaktör på Historiska Media så hade jag skrivit ner en tydlig beskrivning av det förbannade arvegodset en gång för alla. Är så trött på hur författarna ändrar hit och dit lite hur de vill. 

Silver och lite lätt magisk, så långt verkar de överens. Men ibland har ringen underliga tecken, svårtydda runor, märkliga mönster på sig - ibland nämns inget sånt alls. Den har en bärnsten infattad, det vet jag, men det verkar en del författare inte känna till utan tycks tro att den är slät. Några hävdar att den pulserar, blir varm, dunkar, glöder. Andra säger att den blir iskall. Många påstår att den tar fram superkrafter i bäraren. Andra att den inte passar förrän den är "rätt". 

Alltså, vad är det här?! Rimligen skulle någon ha bestämt innan bok ett: det här är vad som gäller. Fabulera inte så vilt kring själva ringen.

Men men, jag sväljer det. Ringen har i denna bok hunnit fram till 1400-talets början. Undrar om de ännu har hittat en författare till de kommande böckerna eller om jag skulle kunna få skriva fortsättningen - det vore kul!