Skärvornas drottning

Bokens titel: Skärvornas drottning
Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Historiska Media, 2020
Antal sidor: 284

Som jag skrivit förr: den här serien är väldigt ojämn. Det är förstås charmen med den - att samla ett dussin författare och be dem skriva en romanserie i stafettform. 

En del kommer att grotta in sig i våld, andra i kärlek. En del har ett språk jag knappt klarar av medan andra skrivit otroligt vackert. De flesta diktar ihop oerhört starka kvinnor. Alltid i svåra tider - det var aldrig någonsin enkelt att leva som en av våra anmödrar! - och mycket sorg och längtan. Vissa författare har gjort enormt mycket research innan, medan andra broderar ut en historisk händelse med fantasin. 

Jag har läst allt och gillat mycket. Men den här boken? Den platsar liksom inte i serien. Den känns så markant avvikande att jag upplever mig lite lurad. Det bisarra är: den är välkomponerad, vacker, poetisk, nästan filosofisk i sina resonemang. 

Men stilen bryter så kapitalt mot de tio tidigare böckerna att jag har svårt att ge ett vettigt omdöme om "Skärvornas drottning": är den genialisk eller helt obegriplig? Medan de tidigare romanerna har fokuserat på kvinnornas faktiska liv: deras giftermål och kärleksliv, deras korståg och flykter, deras barnafödslar och bekymmer, deras vardagsslit och drömmar, handlar den här boken mest om Hedvigs konstiga själsliv. 

Hon blir brutalt våldtagen av en grupp män (varav en aspirerar på att gifta sig med henne) och flyr därefter hemmet för att slippa leva i dessa mäns närhet. De första kapitlen fattar jag knappt alls: vem är hon, vilken är hennes plats i släktträdet, och vems röst flikas in i händelserna? Jag läser på i förhoppningen att jag ska fatta mer och även om det klarnar så kommer man aldrig nära vare sig Hedvig eller hennes dotter som ska överta ringen. 

Tyvärr har huvudpersonen en av de egenskaper jag tröttnar på mest i litteraturen: hon är kär i en enda man och endast honom. Hela sitt liv. Hon har träffat honom några få dygn och sedan finns ingen annan för henne. Suck.

Jag är inte överförtjust i hur 1500-talets första årtionden gestaltas här. Hedvig är så nedbruten och konstig, hallucinerar, irrar omkring, blir fruktansvärt utnyttjad, kommer aldrig till ro, lever ett hårt liv med vanföreställningar. (Och varför i hela fridens namn är hennes mamma förståndshandikappad, utvecklingsstörd, funktionsvarierad eller vad det kan tänkas kallas?! Vad är det för en man som skaffar fyra barn med en kvinna som inte kan prata, inte förstår vad andra säger, bara lever i sin egen värld?)

Det har gått ett bra tag sedan denna roman kom ut i pocket och det borde redan funnits en ny bok i serien - men inte ens på förlagets hemsida annonseras om detta. Orkar de inte fullfölja projektet?