söndag 21 november 2021

Inte död än


Bokens titel: Inte död än
Författare: Johan Ehn
Förlag: Romanus & Selling, 2021
Antal minuter: 7 tim 58 min

Det är en häftig känsla att hugga in på en bok som man inte har en aning om vad den handlar om, där man inte läst baksidestexten eller recensioner i förväg och har noll koll på författaren - men fastnar för det grymt snygga omslaget i flödet bland andra bokkonton på Instagram. Och så visar det sig vara en så underbar bok som man knappt kan lägga ner förrän man läst ut den!

Om jag börjar med omslaget: ruggigt snygg formgivning av Per Åhlander. Det första jag lägger märke till är Katarinahissen, där vår huvudperson blir avtackad på Gondolen efter ett helt yrkesliv som ingenjör och fackligt ombud på Televerket. Sedan ser jag den gamla Televerket-loggan, långt mycket bättre än den urvattnade Telia-logotypen. Och den speciella trumpeten som han fick i present av sin mor och far och som är den finaste gåva han någonsin fått. En basfiol och ett piano är symboler för jazzmusiken han avnjöt på Nalen, där han och vännerna gick för att lyssna på sina idoler och dansa med söta tjejer. 

Omslagets fina mönster och färger minner om 1950-talet. För Elis, som det här handlar om, är född under andra världskriget och är nu över 80 år. Hans barndom var trasslig med en kall mamma som aldrig berättade att hon tyckte om honom och som placerade honom i ett fosterhem under en stor del av hans tidiga år. Som vuxen ville nog Elis själv ge sitt barn all den kärlek han inte fick, men lyckades inte riktigt: han ägnade så mycket tid och kraft åt arbetet, folkhemsbygget, kampen för rättvisa och sociala skyddsnät. Familjen kom i andra hand. 

Ende sonen Jan är nu i 50-årsåldern och själv både farfar och morfar. Men hans relation till den åldrige Elis är inte bra - de säger just aldrig något innerligt till varann utan håller sig till det ytliga. Ofta med syrliga gliringar från Elis och sorgsen tystnad från Jan. 

Allt brakar samman redan i bokens första kapitel, då Elis firar julafton hemma hos Jan och sonhustrun Åsa. Det serveras ingen julmat ("alla är väl ändå trötta på det!") och det är gapigt, högljutt och stojigt när släktens yngsta medlemmar rusar omkring. Elis svettas och längtar hem, vill mest lyssna på en jazzskiva i ensamhet och slippa de ouppfostrade barnbarnsbarnen, den inställsamma sonhustrun, den mesige sonen som samlar på whiskey och...

...pang, så rasar han ihop i en hjärtinfarkt. I ilfart förs han till sjukhus, Stockholms skrytbygge Nya Karolinska, där rummen är så isolerade att man inte hör ett knäpp från de andra som ligger inne. Elis vaknar fjättrad till en sjuksäng, med värk och kolossal trötthet. 

Där börjar hans resor tillbaka i tiden; inte nostalgiska tankar på vad som varit, utan mer som tidsresor där han ser sig själv och sina närmaste i de situationer som varit avgörande för hans liv. 

Med dessa drömliknande resor får Elis en helt annan förståelse för hur han uppfattats av människorna runt honom, varför saker blev som de blev, vad som tvingade fram svåra beslut eller orsakade de sorger han burit med sig hela sin levnad. Det är oerhört gripande att se hur Elis får upp ögonen för både hur han själv betett sig och varför hans närmaste i sin tur har agerat som de gjort. När han ligger för döden är det inte som att livet passerar revy, utan mer som att dörrar öppnas och visar på anledningar och upphov till det som varit viktigt i hans liv - och vilken del han själv har i det hela. 

En central del i boken spelar den underbart empatiske sjuksköterskan Tony, som visar stor humor och värme mot den borttynande Elis under dessa sista veckor.

Mitt omdöme: Jag lyssnade till ljudboken, mycket fint inläst av författaren själv. "Inte död än" berörde mig djupt. Jag känner nog både en och flera "Elis" och det här grep verkligen tag i mig. Vilken fin och känslosam liten bok!

2 kommentarer:

  1. Ja, jättesnygg! Låter en smula som en parallel till "Sveas son" - det där med folkhemsmän som blir upphunna av tiden...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt rätt, det ÄR verkligen samma känsla och stämning i det där med hur man kring andra världskriget och under efterkrigstiden såg ett bygge av en helt ny välfärdsstat med andra ideal - och hur det sedan har skiftat ytterligare under de senaste decennierna, mot mer individualism och mindre kollektivtänk.
      Det är en verkligt fin berättelse om att tänka tillbaka på sitt liv, utan att det alls blir någon "Tisdagarna med Morrie" (en bok jag inte alls klarar av, men som många älskar för sina positivitetsfloskler).

      Radera