En ensam plats

Bokens titel: En ensam plats
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2021
Antal sidor: 389

Det har gått mer än en månad sedan jag läste "En ensam plats", men jag tänker ofta på den än. Något i den bet sig fast och kröp in under skinnet. 

Jag har läst att andra menar att den har för stort fokus på cancern, och att Kristina Sandberg grottar ner sig i självömkan samt är för detaljerad i sin skildring av sjukdomen - som om det rimligen skulle intressera andra att läsa om mediciner, biverkningar och behandlingar?

Jag fattar inte alls den kritiken. Det är ju det hela boken handlar om: hur totalt ens liv förändras vid ett svårt cancerbesked. Skulle det vara mer passande om hon bara skrev om existentiella funderingar? Skulle det vara finare med grubblerier kring hennes egen lust och längtan att få finnas lite till?

För mig var det här precis så brutalt vardagsnära skildrat att jag kunde förstå (om än inte vidden av det hela så ändå) hur det är att drabbas av en sjukdom som hotar att ta ens liv. Det är en fantastisk bok, i sin ärliga skildring av allt det fula och oglamourösa och rasande svarta i att vara så svårt sjuk. 

Familjens semesterresa blir av, trots att den där oroande knölen i Kristinas bröst inte blivit ordentligt undersökt och nu pockar på uppmärksamhet. Hon störtar runt och håller föredrag om sina Augustprisbelönade böcker, kör slut på sig själv i sin strävan efter att finnas till för alla. För den krävande svärmodern. För den alkoholiserade pappan som oväntat dör och lämnar efter sig en stor släktgård i fullständig oreda. För förlag, bibliotek, bokhandlare och läsare. För maken och döttrarna, för deras skola och fritidsintressen. För sina egna väninnor.

Jag uppskattar skildringarna av släktingar som tycker att hon ska se positivt på livet, inte bara tänka på sig själv, typ "lite cancer har ingen dött av". Väninnorna som säger att "alla får ju bröstcancer nuförtiden",  kompisarna som inte orkar lyssna på vad just Kristina drabbats av utan envist klumpar ihop alla bröstcancerpatienter de någonsin känt. Släktingarna som inte gör skillnad på små tumörer hos en 70-åring och aggressiva tumörer hos en 40-åring. 

Det kan verka utlämnande, men sådär är folk - och sådär är vi alla till mans mot andra, liksom vi också själva råkar ut för det. Att lyssna och leva sig in i en annan människas liv är inte alltid lätt.

Faktiskt är det just den saken Kristina Sandberg skildrar så utomordentligt fint: hur ensamma vi alla är i grund och botten. 

Vi har nära vänner, vi har familj - men vi är också solitära, ensamma varelser. Det är drabbande att läsa om hennes utsatthet och förtvivlan under den långa tid hon behandlas mot cancern, men där finns givetvis även hos Kristina brister när det gäller att lyssna. Då pappan dör och hans (och farmoderns) vackra gård i norr ska röjas är det Kristina som inte lyssnar på släkten och knappt på sig själv heller. 

Jag har lärt mig en hel del jag inte visste tidigare - och som jag önskar jag hade haft kunskap om då en närstående släkting drabbades av just aggressiv bröstcancer i 40-årsåldern och genomled allt detta utan att jag begrep hälften av vad hon tvingades vara med. 

Läsning som lever kvar i mig.