Det tomma boet

Bokens titel: Det tomma boet - om livet när barnen flyttar ut

Författare: Lena Katarina Swanberg
Förlag: Saga Egmont, 2017
Antal minuter: 6 tim 53 min

Tanken med att läsa denna tio år gamla bok (den utkom redan 2012 och känns i ärlighetens namn ännu mycket äldre) var att få ta del av författarens tankar kring just "det tomma boet", vakuumet som uppstår då ens barn är vuxna och flyttar hemifrån.

Jag blev besviken. Dels för att det handlar förhållandevis lite om just detta att återigen bli ett par utan barn; istället avhandlas författarens förhållande till sin dementa mor, till sitt eget åldrande och mycket, mycket mer. Dels för att tonen är... beskäftig. Mästrande. Inte tillräckligt inkännande.

Lena Katarina Swanberg blandar dessutom in små historier i sitt berättande; hela boken är som en samling essäer, men tydligen ska den luckras upp med hjälp av obegripligt löjliga bilder ur vardagslivet, instuckna mitt i texten (utan förvarning, vilket gör det hela komplett obegripligt om man lyssnar på ljudboken). Dessa berättelser handlar om att man inte vill dela säng längre, eller att man oroar sig för att ens barn inte ska vilja komma hem på besök. Fånig ton, jag retar mig enormt på hur personerna pratar i dessa inskjutna texter. 

Jag känner inte igen mig i hennes skildringar och upplever inte heller att jag lärt mig hur andra ställer sig till den fas i livet då man ska leva utan barn efter att ha varit förälder i kanske 20-30 år. 

Författaren gör klart att vi som ej har några döttrar har gått miste om mycket. Det kan aldrig vara samma sak att ha söner, sådetså. För övrigt speglar sig alla döttrar likt Snövit i en spegel som måste visa att dottern är vackrare än modern. (Fråga mig inte vad Swanberg vill ha sagt med detta.)

Den mästrande tonen löper rakt igenom hela boken. Tänk inte si, tänk inte så - det kommer ändå att bli på det här viset. Säg inte det där och inte heller det här, för det är dumt. Grubbla inte över det där, jag vet redan att det ändå slutar på det här viset. Små gliringar: Vilka är de där idiotiska människorna som försöker uppfostra sin partner? Ingen vuxen GÖR väl sånt?! (Jo, jag. Och jättemånga andra jag känner.) 

Vad Lena Katarina tycker om att hennes fem (?) ungar flyttar ut har jag ingen aning om, efter den här boken. Inte heller vad DE tyckte om att flytta hemifrån. Eller vad hennes make tyckte om att behöva umgås hela dagarna med Lena Katarina utan att ungarna fanns där som gemensamt intresse.

Att författaren är jämngammal med min egen mamma gör också att det känns lite märkligt att läsa: är det så här 40-talisterna ser på sin barn, 70-talisterna? Och sina barnbarn, millennieskiftets ungar? Mycket känns förlegat, men visst finns det kvicka formuleringar, igenkänning och tänkvärda fraser här och där.