Hemligheternas skafferi

Bokens titel: Hemligheternas skafferi

Författare: Caroline Säfstrand
Uppläsare: My Holmsten
Förlag: Massolit förlag, 2017

Antal timmar: 11 tim 20 min

Tyvärr, detta är olyssningsbart. Tänk er tjejen i GPS:en som säger "Om tvåhundra meter, ta första avfarten till vänster" får i uppdrag att läsa en roman. I elva långa timmar. Nej, det funkar bara inte. Så stelt, och kantigt har jag sällan hört någon läsa. Alla huvudpersonerna låter onaturliga, inte avslappnade och vardagliga - men det blir också extra tydligt att författarens starka sida inte är dialoger. Figurerna tillåts inte ha ett (rimligt) talspråk, det är möjligen repliker på Dramatens stora scen. 

Jag ger upp efter halva tiden och det är främst uppläsarens förtjänst, inte författarens. Boken har fått  fem stjärnor av fem på Adlibris. Jättepoppis på Storytel. Fina omdömen, snälla ord - inte som mina här. Säfstrand har gett ut många böcker efter denna och det skulle hon rimligen inte ha fått göra om hon inte var väldigt uppskattad. Till och med en bok om hur man skriver feelgood, och då får hon väl anses vara expert. Alltså ska ni inte läsa den här recensionen så noga.

Handling: Dödssjuk mitt-i-livet-kvinna vägrar berätta för andra att hon är döende, tja, faktiskt ens sjuk. Beter sig överhuvudtaget egocentriskt och svårbegripligt. Det är nästan omöjligt att tycka om henne. Hon har givetvis en osannolik bakgrund som ingen känner till, knappt ens hon själv. Konstruerar ett korsord istället (det är ju så mycket bättre för hennes änkeman att senare tvingas lösa det för att begripa vad hans döda hustru dolde, än att sitta ner tillsammans och prata...). Reser till sin barndoms gård och rotar i det förflutna och försöker trixa ihop det med nuet. Dör. Lämnar åt alla andra att hantera chocken bäst de kan och förmår.

Den här sortens "jag dör och lämnar efter mig handskrivna lappar, intrikata brev, en röd kappa, ett knepigt korsord och tusen frågor - men jag kan inte säga att jag älskar er och är rädd för att dö", det är inget för mig. Men det är nog mig det är fel på, jag är en alltför krass och jordnära människa som borde hålla tassarna borta från feelgood.