Djävulens advokat

Bokens titel: Djävulens advokat

Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 364

Alexandra är en ny bekantskap i den här (numera långa) bokserien, men det visar sig att den unga journalisten inte är vem som helst utan dotter till åklagaren Madeleine som vi känner sedan förut. Det gör också att Alexandra har en stor insyn i hur rättsväsendet fungerar, och hur jurister resonerar kring straff och bevisbörda.

"Djävulens advokat" handlar om ett styckmord där förövaren Thomas bara döms för brott mot griftefriden då han påstår att hans sambo Annika "ramlat och slagit huvudet i ett bord". Och det vet ju alla, att om ens älskade olyckligtvis dör av att slå sönder huvudet mot ett bord, så får man ta fram sågen och dela liket i tio bitar och slänga ut dessa i skogen.

Många år senare möts den unga journalisten slash åklagardottern Alexandra och Annikas nu vuxna dotter Matilda på en privat fest. Det har varit svårt för Matilda att tackla mammans ouppklarade död samtidigt som hon skulle växa upp med en pappa som kanske var mördare. När nu ytterligare en kvinna försvinner, som har koppling till pappan, är det många som blir oroliga för att historien upprepar sig.

Det är mycket tydligt att detta snarast är ett brandtal från Katarina Wennstam, om idiotin med de ålderdomliga lagarna kring griftefrid. Hon skriver även detta i efterordet - men det hade hon inte behövt, för det lyser igenom så starkt ändå. 

På många vis tycker jag att det här är en av de svagaste böckerna i serien om kriminalkommissarie Charlotta Lugn och advokaten Shirin Nouri. Den är lite platt och oengagerad själva berättandet, även om ämnet är ytterst angeläget. Däremot har jag alltid tyckt att det är intressant att, som Wennstam gör, lyfta en specifik samhällsfråga eller propagera för något som är orättvist eller diskriminerande. 

För mig är den här elfte boken en av de mindre drabbande, även om jag uppskattar själva intentionen.