Att rosta bröd

Bokens titel: Att rosta bröd
Författare: Roger Rosenblatt
Originalets titel: Making Toast
Översättare: Katarina Jansson
Förlag: Norstedts, 2011
Antal sidor: 126

Den här hade man ju kunnat vara utan. Vilken pekoral! Så platt och ytlig. På omslaget står "För dig som gillade Tisdagarna med Morrie" och det var ju synd att jag inte såg det innan jag beställde boken, för jag gillade nämligen inte alls Tisdagarna med Morrie.

På omslaget står även "Den kommer visserligen att krossa ditt hjärta, men du kommer troligen att älska den för det." Någon recensent på Helsingborgs Dagblad har klämt ur sig det. Jag är tvungen att kolla upp vem. Conny Palmqvist. Han är publicerad författare och skribent, hoppar in som recensent på HD, leder kurser i skrivande, är copywriter på en reklambyrå och har fått massor av priser och stipendier. Och - inte minst - det är han som har skrivit boken "Hejdå, allihopa" som jag tyckte väldigt mycket om. Jag vet bäst på min egen blogg och det är min åsikt som räknas här, Conny har uppenbarligen alla chanser att göra sig hörd. Han gillar boken, jag gör det inte.

Saken är den, att jag får inte alls mitt hjärta krossat av denna bok. Jag blir inte ens tårögd. Den berör mig inte alls.

Roger Rosenblatt är professor i engelska och undervisar på universitetet i hur man skriver en bok. Det är väl därför han har fått detta publicerat. Han tycks också skriva kolumner i tidskriften Time. Roger och hans fru Ginny har tre vuxna barn och en drös barnbarn. Så plötsligt faller dottern Amy - en läkare tillika trebarnsmor - ihop död på sitt källargolv medan hon konditionstränar. Hennes lille pojke sitter bredvid henne och försöker väcka henne medan hennes lilla dotter rusar upp till sin far - också han är läkare - för att hämta hjälp. Det finns även en bebis i familjen.

Självklart är det hemskt sorgligt att en 38-årig småbarnsmamma dör, mitt framför ögonen på sina barn dessutom. Hon lämnar naturligtvis ett stort vakuum efter sig, en oerhörd sorg och saknad.

Samma dag som hon dör, kommer Roger och Ginny i ilfart hem till hennes familj och där blir de sedan kvar i några år. Mormor och morfar får ta hand om småbarnen och börja leva ett vardagsliv som de egentligen lämnat bakom sig för flera decennier sedan.

För det första får man ingen som helst uppfattning om vem Amys make egentligen är, hur han mår, hur han sörjer och vad han tycker om att hans svärföräldrar bosätter sig i hans källare i några år. För det andra får man bara fragment av vad barnen (Rogers barnbarn) tycker om sitt liv utan mamman. Det lilla man får veta är förvisso gripande.

Och vad tycker Roger och Ginny om att bo inneboende, mista sin frihet, att ta över sin dotters liv? För det är det de gör. De lever sin dotters liv, i hennes ställe. Man får inte riktigt kläm på vad de känner inför det.

Denna essä skulle passat bäst i Amys stora vänkrets - inte utanför den. Här rabblas det upp enorma mängder vänner vid namn och på vilket sätt de har bidragit efter att Amy dog. Kom de med mat, tog de hand om barnen, kramade de författaren, ringde de, skickade de blommor? Hur trist som helst att läsa. Man får veta vilka utflykter som görs och till vilka, samt hur enormt trevliga alla är. Varenda pengainsamling, vartenda kondoleansbrev, varje blomma ska redogöras för. Vem bryr sig, utanför den innersta kretsen?

Och Amy, denna förträffliga människa. Hon dog och fick aldrig se sina fina barn växa upp. Jag tycker det är så sorgligt. Men vem var hon? Hennes pappa påstår att han kände henne så bra som en människa kan känna en annan, men det tror jag inte på. Inte hennes far! Man skulle gärna velat läsa vad hennes bästa väninna och hennes man hade att säga. Boken är en totalt onyanserad hyllning till denna underbara Amy, som hade så många vänner och var sååååå älskad. Den hade passat bättre som ett tack från författaren till alla dem som hjälpte honom och hans dotters familj i deras svåra stund - inte som en bok för oss andra.

Mitt foto: Tja, varför det är en brödrost säger väl sig självt? Men den händelsen som titeln syftar på är väldigt marginell i boken.

Betyg: Små korta fragment av ett sorgearbete, alltför privat för att vara intressant och samtidigt för ytligt för att engagera.

Rekommenderas: till dem som gillade Tisdagarna med Morrie, uppenbarligen...

Snackis: Jag skulle inte ha många ord att säga i en bokdiskussion om Att rosta bröd.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.