En tyst minut

Bokens titel: En tyst minut
Författare: Siegfried Lenz
Originalets titel: Schweigeminute
Översättare: Jörn Lindskog
Förlag: Bokförlaget Thoren & Lindskog, 2011
Antal sidor: 109

Visst känns det som om man blivit snuvad på något, när andra förstår att uppskatta det som man själv tycker är... rätt bla-ha?

Om man sitter på en föreläsning som ska inspirera och runtomkring sitter folk som tända ljus, nickar och hummar med - men själv så tänker man "vilka floskler"? Eller en teaterföreställning där publiken skrattar så de nästan kissar på sig medan man själv tänker "buskis, suck".

Eller om man läser en bok där det står på omslaget att Svenska Dagbladets recensent sagt "Berättelsen har goda utsikter att bli en framtida klassiker bland litterära kärleksskildr­ingar" och man själv mest tänker "Jaha, säger du det?". Och flera bokbloggare menar att det här är så vackert, boken får mängder av stjärnor i betyg och ständiga lovord vart man än vänder sig.

Jag har just läst ut en minimal liten bok som heter "En tyst minut" och som handlar om den unge Christian, kanhända är han i 18-årsåldern, som går sista året i skolan och som på fritiden hjälper sin far att fiska stenar på havets botten. (Jo, ni läste rätt.) Det hela utspelar sig på en kust någonstans nere på kontinenten, sannolikt i Tyskland. Han råkar möta sin unga, vackra och mycket karismatiska engelskalärarinna Stella där nere vid havet och hon visar ett intresse för att få se stenfiske och få följa med Christian ut till öarna.

Så tar en kärlekshistoria sin början och på några få sidor får vi följa Christian och Stella under en skimrande sommar som blev hennes sista.

Det bästa jag kan säga om boken är att den manar fram en bild av glittrande vatten, kluckande vatten, skimrande vatten, ett dis över havet, kulörta lyktor över strandfesten i den mörka sommarnatten, varma torra backar med tallbarr, doften av mat och skriet av fiskmåsar. Det är som en målning där solen blänker i havet så det sticker i ögonen och du kisar så du inte ser riktigt allt - för i kanterna är historien totalt utsuddad, det enda som existerar är det du har mitt framför ögonen: den unge studenten och hans ödesdigra och opassande kärlek till den unga lärarinnan.

På minuskontot: Berättelsen växlar mellan subjekt och objekt i samma mening, typ "Jag såg dig när du kom gående på stranden och jag hörde Stella ropa mitt namn" (helt påhittat, men fullt trolig mening där man blixtsnabbt ska begripa att "dig", "du" och "Stella" är densamma trots att de förekommer i samma mening...). Dessutom sliter jag mitt hår i förtvivlan över den ofattbart dåliga avstavn-ingen som först-ör läsbarh-eten i texten totalt.

Mitt foto: En båt på havet är ytterst central i denna berättelse.

Betyg: Medelmåttigt, för det här är en banal liten historia som inte lämnar några spår hos mig.

Rekommenderas till: dem som vill läsa något kort, något om kärlek?

Snackis: Gäsp.

Omslaget: Gå in på AdLibris och sök på Bokförlaget Thorén & Lindskog så får du upp en radda böcker varav de flesta tycks komma från Tyskland: kolla vilka otroligt snygga omslag de har och hur fint de passar tillsammans. Jag skulle vilja ha dem allihop bara för utseendets skull! Formgivaren heter Laurenz Bick - ett namn värt att lägga på minnet.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.