Enigheten verkar vara stor bland de andra bokbloggarna - alla de där framgångsrika tjejerna (för det verkar så gott som uteslutande vara kvinnor i olika åldrar som skriver bokrecensioner på egna bloggar och hemsidor) som har många läsare varje dag och som recenserar böcker på löpande band.
Här är en intressant och välskriven tråd, visserligen lite gammal, men givande:
Jag vet inte om jag håller med om att man inte ska kunna vara riktigt negativ. Alltså, det finns ju ingen anledning att vara oresonligt elak, göra påhopp eller vara onyanserad i sin kritik. Vi pratar inte näthat här! Vi pratar personlig reaktion på en bok man inte alls tycker om.
Som anonym bloggare kan man skriva lite öppnare än vad man sannolikt skulle våga (eller vilja!) säga rakt ut om man mötte författaren öga mot öga. Som välkänd, namngiven bloggare kanske man känner ett annat ansvar. Vanligt hyfs och folkvett ska man visa oavsett, tycker jag!
Om jag (just jag, alias Joelinda) skriver en bok så vill jag ju helst att hela världen ska tycka om den. Eller åtminstone alla de svenskar - hela fyrtiosju stycken kanske? - som skulle ha intresse av att läsa den. Inte skulle jag vilja läsa på en bokblogg att det var en torftig historia, en dålig intrig, ett uselt språk. Av den anledningen vill jag inte göra detsamma mot någon annan: ingen ska må dåligt av att jag skrivit på min blogg, hur oansenlig bloggen än är.
Det skulle nog ta mig lika hårt om en recensent på DN skrev kritiskt som om en stor bokblogg gjorde det. Nuförtiden är det verkligen inte alla som läser en dagstidning, men många som följer en känd person på nätet - någon som kanske tidigare visat sig ha samma boksmak som man själv har.
Men så finns det böcker som jag blir närmast provocerad av för att de är så dåligt korrekturlästa, så taskigt redigerade, har så ogenomtänkta omslag, har så olämpligt valda typsnitt, känns så massproducerade, är så dåligt genomförda, har en så banal intrig. På den här bloggen har jag skrivit om en sån bok: Ett sista livstecken. Jag hoppas att inte författarinnan begriper svenska för jag vill inte såra henne - men samtidigt vore det närmast en lögn att INTE säga hur usel den här boken är (i mitt tycke). Om jag skulle säga "Naturbeskrivningarna är vackra och det är intressant att läsa om huvudpersonens strapatser" så skulle de som kikar in här få en helt felaktig bild av vad jag tycker. Är det inte tjusningen med att vi inte längre enbart är hänvisade till morgontidningarnas kulturredaktioner?
Här är en annan bra länk som är skriven av en ung kvinna som tydligen själv är författare (jag har missat henne!) Mycket bra skrivet och tankeväckande:
1. Jag ska ha läst hela boken jag recenserar - inte halva, inte en sammafattning, inte hört den återberättas, inte sett den på film.
2. Jag ska skriva rakt igenom ärligt. Jag kan undvika att skriva om vissa saker, men det som skrivs är i alla fall min uppriktiga åsikt.
3. Jag ska ta egna foton, inte använda andras eller förlagens, och så många som möjligt av fotona ska ha en mening och tanke bakom.
4. Jag ska försöka göra en genomarbetad recension: återberätta handlingen, ge en åsikt om den, betygssätta och rekommendera boken till en passande målgrupp.
Jag hoppas att det i varje recension är tydligt VARFÖR jag tycker om boken eller inte - och att det gör det enklare för författaren (om han eller hon skulle hitta min lilla blogg och kunna förstå svenska!) att bli glad över det positiva och inte ta det negativa som något angrepp, utan som konstruktiv kritik.
Fast jag vet att jag ibland går lite över gränsen för vad man kanske ska vräka ur sig...
//Joelinda
Man kritiserar ju inte PERSONEN utan BOKEN. Det är så jag resonerar, och som du säger, alla kan inte gilla allt. Det finns alltid de som inte kommer tycka om ens prestationer, men det betyder ju inte att de tycker illa om en som person.
SvaraRadera