Nebulosadöttrar

Bokens titel: Nebulosadöttrar
Författare: Pontus Liedberg
Förlag: Recito Förlag, 2013
Antal sidor: 182

Det bästa med min (vår!) bokklubb är att jag får läsa böcker som jag inte skulle valt själv. Det är berikande och inspirerande.

Det roligaste med att få recensions-ex är samma sak: att jag får läsa böcker som jag inte skulle valt själv - och att någon är så intresserad av min åsikt att han eller hon vill skänka mig en bok.

Jag fick ett mejl från Pontus Liedberg, som har skrivit den här boken. Han undrade om jag ville ha ett ex. Boken marknadsförs visst som en barn- och ungdomsbok, men det tycker författaren är missvisande. Han menar att det snarare är en allåldersbok. Dessutom är det en science fiction!

Och jag håller med: det här är verkligen inte en barnbok. Inte en vuxenbok heller. Kanske är science fiction sådär gränsöverskridande och passar alla åldrar? Det är för mycket i boken som är svårbegripligt eller läskigt och inte alls passar en yngre publik, men för mycket annat som är för trivialt för en vuxen.

Nu ska jag börja med att säga vad jag inte tycker om med den här boken, så har jag det gjort. Jag önskar att någon hade gått lös på manuset med rödpenna. Ni som läst min bokblogg vet hur irriterad jag blir på stavfel och nog förekommer det sådana i den här boken, men det är annat som är värre.

Jag gjorde några små noteringar som kanske ger en vink om vad jag har svårt för.

Jag hade bara hunnit till sidan 18 innan jag noterade en liten egenhet:
"Men var det helt tyst där hon var? Miles spetsade öronen. --- Men sen var det också ett klirrande ljud, som glas mot glas. Men det var i ett av de andra rummen. --- Men det var väl bäst att släcka alla lampor igen så inte de stod och brann här i underjorden. Men först skulle hon se hur hissknapparna såg ut. --- Men innan hon hann slita upp dörren..." 
Sex meningar som börjar med ordet "men" på samma sida. Jag blir helt knollrig av sånt.

"Helt okontrollerat lät hon gråten tränga fram".
Nej, om man låter något hända så är det inte okontrollerat.

"Det fick Juzz att brusa upp och kasta en palsternacka i väggen så hårt att den gick i tusen bitar."
Såsom varande vegetarian kan jag lova att det är komplett omöjligt att kasta en palsternacka så att den går sönder i tusen bitar - eller ens tio. (De sega jäklarna går helt enkelt inte sönder, eller möjligen går de av på mitten.)

"-Så där kan vi göra med hela eran borg, serru. Släpp ner vallgraven."
Om man bortser från talspråket, som fyller en funktion här, så blir det ändå svårt att se hur byns invånare ska kunna släppa ner en vallgrav. En vindbrygga vore lättare.

"Nebulosadöttrar" är en totalt skruvad berättelse om tre små rymdflickor som trycks in i varsin kapsel och skickas ut på måfå i galaxen, för att sedan landa på andra månar och planeter. Där växer trillingarna upp i skilda miljöer utan vetskap om sin familj och sitt ursprung. Man får följa de tre flickorna var för sig och sedan deras återförening. De spelar en avgörande roll för världsalltets överlevnad.

När mina barn var små och vi inte hade någon godnattsaga att läsa, brukade jag fantisera ihop berättelser som den här. Alldeles för läskiga för små barn egentligen! Men ungarna älskade att lyssna och tjatade om att få höra fortsättningen nästa dag, fast de nästan kissade på sig av nervositet. (Jag kanske inte var så pedagogisk när hjälten blev uppäten av ett lejon på en savann?)

Pontus Liedberg verkar ha en lika galen fantasi som jag själv har. Hans små hjältinnor kastas än hit, än dit. Det är ingen hejd på allt de får uppleva! Jag älskar den biten - alla dessa rymdmonster, talande tunnelbanespärrar, skenande hissar i mystiska kvarnar, underjordiska fotbollsplaner, grottor och tunnlar, hemliga muséer, övergivna lägenheter, förkrympningssprej, kläder med identitets-chip och så det vardagliga mitt i allt.

Jag gillar också att människorna i boken har så underliga och könsneutrala namn. (Men man får gärna hålla koll på vad man kallar sina figurer. Zwanda blir Rwanda och Leolita blir Lolita på samma uppslag...)

Vet ni vad den här boken skulle vinna på? Den borde göras till radioteater! Inte en ljudbok - inte innan någon hårdhänt redaktör huggit in på texten i alla fall - men en dramatiserad radioteater med häftiga ljudeffekter. Den skulle göra sig lysande!

Jag är övertygad om att det är det rätta formatet för en text som denna och dessutom tror jag att alla åldrar skulle lockas att lyssna, precis som att alla åldrar uppskattar julkalendern. Små korta och mycket spännande och knasiga episoder som avslutas med en cliffhanger till nästa dags avsnitt.

Betyg: Historien är underhållande men jag får inget som helst flyt i läsandet och har svårt att uppskatta boken eftersom den inte verkar redigerad överhuvudtaget.

Rekommenderas till: en radioteaterproducent!

Snackis: Nej, det finns inget diskussionsunderlag här.

Länk till boken på Liten Upplaga: HÄR och Adlibris: HÄR.