Mossvikenfruar

Bokens titel: Mossvikenfruar - Chansen

Författare: Emma Hamberg

Förlag: Forum, 2006

Antal sidor: 320 + extra

"Mossvikenfruar" är närmast att jämföra med en Starlet- eller VeckoRevyn-novell om en tjejs osannolika självförverkligande. Lättläst och komplett ointressant.

"Mossvikenfruar - Chansen" är en hemsk charm-saga (- - -) Emma Hambergs debut för vuxna är en roman som intar en plats i ditt hjärta och behåller den." står det på Adlibris, antar att det är förlaget som knåpat ihop den meningen. Men jag vill gärna ta med den i recensionen, för annars verkar jag väl alltför hård. En bok som får en plats i någons hjärta måste ju rimligen vara rätt bra? 

Det kanske bara är jag som inte klarar av det här, utan känner att det är romantiskt dravel. Andra verkar ju gilla den. Jag läser vanliga läsares recensioner på samma sajt och slås av alla superlativ: boken är härlig, härlig, härlig, kanske inte så verklighetstrogen men bland det bästa man läst. Jag surfar runt på bokbloggar skrivna av helt vanliga människor (läs: inte bibliotekarier, proffstyckare, skribenter, utgivare) och där står åter igen att boken är varm, mysig, en feel-goodroman, härlig, härlig, härlig.

Så förbaskat banal, bara, skulle jag vilja tillägga. Jag fixar inte sånt här. Jag behöver nog inte feelgood-böcker, börjar jag inse. Jag kanske mår för bra? För det ger mig mycket mer att läsa om någon som har det svårt, än att läsa det här barnmatspurémosiga myspyset som bara rinner ner i halsen utan minsta tuggmotstånd.

Mitt foto: Jag kunde inte ta en bild på denna bok, kan helt enkelt inte hitta den i bokhyllan - misstänker starkt att jag har slängt den när jag gjorde en större utrensning i samband med senaste flytten. Ni får hålla till godo med en bild från nätbokhandlarna.

Betyg: inte en bok i min smak.

Rekommenderas: till dem älskar chic-lit och vill lulla omkring i en overklig tjejdröm, antar jag.

Snackis: Inte med mig i sällskapet, i alla fall.