söndag 17 november 2019

Dit vägen bär


Titel: Dit vägen bär
Författare: Marie Hedegård
Förlag: Lindelöws, 2019
Antal sidor: 305

Ellen är lärare, i 50-årsåldern, nyligen frånskild efter ett långt äktenskap, med två vuxna barn och några enstaka väninnor. Hon har varit en sväng i Ghana  - det fick vi följa i den förra boken, "Så nära barfota" - men är nu hemma i Sverige igen, i en liten lägenhet någonstans i Stockholm.

Att gå tillbaka till jobbet på skolan igen efter äventyret utomlands lockar inte alls, så Ellen söker till en folkhögskola i Småland och tar tjänstledigt för plugga sömnadskonstruktion där. Hon gör sig av med lägenheten hon bor i, samlar ihop sina få tillhörigheter och åker iväg på nya äventyr.

Jag gillar inte Ellen. Det gjorde jag inte i den förra romanen heller, utan även där tyckte jag hon var gnällig och ganska osympatisk. Tyvärr är Ellen fortfarande den sortens person som jag inte skulle försöka bli vän med. Jag förstår mig inte på henne, helt enkelt.

På folkhögskolan ute i ingenstans har eleverna kul bland tyger och symaskiner, men Ellen ojar sig över att hon är dubbelt så gammal som de andra. När de övriga eleverna åker hem över helgerna, stannar Ellen kvar på skolan - nästan ensam bortsett från en introvert ung kvinna som inte pratar med någon och en charmerande vaktmästare som kanske lägger an på henne. Hon går en långpromenad, råkar träffa en gammal tant som heter Ingrid, får fika hemma hos henne och säger att nu borde nog tanten storstäda sitt hem. Ungefär så. Nu är jag lite raljerande, men det går osannolikt snabbt för Ellen att släppa alla normala artighetsspärrar mot den äldre kvinnan, som hon blir vän med. Plötsligt tjatar hon på henne som man skulle kunna göra med sin mamma eller mormor, men knappast med en främmande kvinna.

Nåväl, Ellen och Ingrid umgås varje helg och röjer ur Ingrids hus. När skolåret är slut packar de ihop sig i en gammal buss tillsammans med två andra kvinnor från orten och drar på klassisk road trip ner till södra Europa. En av dem ska besöka sin far, en annan sin älskare, en tredje sin ungdomsdröm. Med sig har de en katt som ställer till mycket problem.

Jag får lite känsla av "Little miss Sunshine" (har ni inte sett den filmen så gör det!), tyvärr mixat med Scooby Doo (knasigt gäng i galen husbuss och med ett vrickat husdjur...). Bussens fyra kvinnor är maximalt olika och ständigt på kollisionskurs. Hur de kunnat sitta i Småland och enas om en långresa till Spanien tillsammans är obegripligt - de gillar ju knappt varann.

Jag har lite kluvna känslor kring den här boken, kanske beroende på att den skiftar så mycket: den starka biten är Ellens grubblerier kring ex-maken, väninnan hemma, dottern som anser att mamman har svikit, de karlar som hon raggar upp eller som flirtar med henne. Det känns äkta, ärligt, trovärdigt. Riktigt bra.

Den svaga biten (förutom korrektur och textredigering) är att Ellen minsann kan göra alla dessa äventyrliga och ovanliga livsval - och ändå ha den där självupptagna, gnälliga, väldigt osäkra attityden. Jag får inte ihop henne.

Jag tycker det är en trevlig roman. Och det räcker så. Underhållning, tidsfördriv och småmysig är tillräckligt för en god bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till författaren för recensions-exet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar