Jag har så många böcker på gång samtidigt just nu. Några har jag just avslutat och tänker recensera här inom kort ("Dina händer var fulla av liv" och "Den falska rosen"), några tar tid ("Mitt liv" - en biografi om Ingrid Bergman - samt "Havsboken"). Och ovanpå boktraven ligger en bästsäljande försäljningstriumf som vunnit hur många priser som helst. Den är tydligen helt fantastisk, en internationell succé.
"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens. Jag ooooorkar inte!
Våldsam pappa super. Taskig mamma sticker. Tjogtals med syskon försvinner som kackerlackor i dagsljus och kvar är en liten unge i ett träsk. Hon förväntas klara sig själv. Längre än så kommer jag inte.
Språket är så barnsligt och handlingen känns så infantil. Jag fattar inte mitt eget motstånd. Är meningarna för korta, orden för enkla, handlingen för konstruerad? Något får mig att tänka på de där lättlästa klassikerna där välmenande författare har slaktat och fått att låta som "Totte går till doktorn" eller "Max boll".
Jag ska göra ett nytt försök. Till och med min pappa gillade "Där kräftorna sjunger", men han sa samma sak som jag känner nu, att efter de första kapitlen tänkte han "Vad ÄR det här?" och att texten gav intryck av att vara en ungdomsbok. Rimligtvis är det en bra bok om man bara lyckas ta sig förbi inledningen.
Jag blev rätt kluven till den här boken. Delvis var den så hyllad så förväntningarna var enorma - vilket den inte kunde leva upp till för min del. Och jag tyckte att den andra halvan var mycket bättre (jag vet inte exakt när sidmässigt intresset vände utan mer att en viss handling tog över). Jag tyckte boken kändes väldigt amerikansk (fokus på hur vacker och duktig hon var). Det konstiga är att jag verkligen kan gilla sådana böcker också men jag tror att mitt problem här var att jag förväntade mig att den här innehöll mer djup än det var.
SvaraRaderaTack för din kommentar. Jag ska försöka läsa några kapitel till och se om det vänder!
Radera