1959

Bokens titel: 1959 Ingrid och Georg, en kärlekshistoria
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2022
Antal sidor: 436

Ingrid har vuxit upp i Småland, men känner sig kvävd där och vill bort. Se något annat, träffa spännande människor, komma upp sig i den lite finare världen. Andra världskriget är över, Europa byggs upp på nytt, nu ska nya tider råda! 

Den mystiske, mörke Istvan kommer in i hennes liv - en 14 år äldre ungrare som först gör henne till sin hustru och sedan till ung mor innan han tragiskt omkommer i en bilolycka. Ingrid är nu ensam kvar i Stockholm, en änka på kanske 25 år, som på egen hand måste försörja sig och sin lille son Tom. Hon ordnar det genom att ta anställning som lärarinna på en flickskola. Och hon stortrivs! Hon och barnet bor i en minimal kokvrå och de äger inte mycket, men de har varann och Ingrid är nöjd med sitt nya, fria liv där hon bestämmer helt över sig själv.

Genom bästa väninnan Britt och hennes man, den framgångsrike filmregissören Ingvar, möter Ingrid skådespelare, hemmafruar - och journalisten Georg som hon blir förälskad i. Han är inte alls lika imponerad av sekelskiftesvåningar i innerstan, rika bekanta, fina kläder. Nej, han vill vara den moderne mannen som delar lika med sin hustru, bor i en bekväm förort, tar del i sina barns uppväxt och inte fjäskar för överklassen. Men först måste Ingrid lova hon trohet, gifta sig, säga upp sin anställning och flytta ihop med honom...

Det blir en hel del krockar när det unga paret ska försöka leva ihop, och här är nog berättelsen som bäst: i skildringarna av hur man presenterar varandra för sina respektive familjer och vänner, i det gemensamma vardagslivet och i drömmarna om framtiden.

I ett av kapitlen stoppar Ingrid i vredesmod ner handen i kakburken och äter upp den ena hallongrottan efter den andra, trots att hon bakat för att det ska räcka i några veckor. Hon glufsar i sig så många kakor  hon vill och det blir så tydligt: man kan inte båda ha kakan och äta upp den, men nog är det just vad Ingrid önskar (och jag med, rätt ofta).

Jag har läst varenda en av Helena von Zweigbergks böcker och tycker att hon är skicklig på att föra fram åsikter från båda sidor - många gånger handlar ju hennes böcker om havererade äktenskap eller uttjatade parförhållanden. Man kan lätt sympatisera med båda sidor och se förhållandet ur flera vinklar. Det uppskattar jag. Skulle jag och min man berätta om vårt äktenskap för någon utomstående så skulle vi garanterat lyfta fram helt olika sidor och inte alls ha samma syn på varför saker blivit som de blivit (eller vems fel det är...).

Mitt omdöme: En roman som många kommer att kunna igen sig och sina familjer i. Välskrivet och spännande trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Tyckte mycket om denna.

Tack för recensions-exet, en glad överraskning!

--

--

--

För den som orkar läsa lite till, mer privat:

Mina egna föräldrar var för unga 1959 för att kunna vara Ingrid och Georg. Mina mor-, far- och svärföräldrar däremot: år 1959 var de en bra bit äldre än bokens huvudpersoner men levde säkerligen med deras erfarenheter och värderingar. 

Jag känner igen en hel del och ryser åt det. Det hårdhänta sättet mot barnen, de arga greppen runt ens smala överarm, de ilskna blickarna. Ingrid gör det mot Tom; hon knuffar undan, hon bänder loss fingrar, hon är brysk, hon svarar inte på hans frågor, hon mutar honom att hålla tyst, hon tröstar inte utan tänker att han måste härdas. Georgs föräldrar är ännu värre, men tyvärr är de inte bara en författares påhitt, utan såna vuxna fanns det gott om... 

Det konstanta hånandet har även jag tidiga minnen av från den äldre generationen. Det var nog inte meningen som hån, utan som en rak uppmaning som skulle ge en god karaktär och fin uppfostran, men jag minns hur hånfullt det kändes när jag var liten, rädd, arg, ledsen, förtvivlad eller bara inte begrep att jag återigen hade gjort fel. "Sluta lipa, vad gnäller du för? Upp och hoppa, du är väl inget småbarn heller? Tyst med dig, nu får du låta mig vara ifred, sluta kläng, sådär gör man inte. Du är stor flicka nu! Gå ordentligt, dra inte i mig, hälsa fint på tanten! Sitt ordentligt, ät ordentligt, sparka inte med skorna! Har du sagt tack? Sluta med det där genast, var inte så besvärlig, låt maten tysta mun." Vad jag önskar att de bara kunde ha trott att jag skulle bli en bra människa även utan alla dessa gliringar och förmaningar. 

Jag var väldigt mycket hos min farmor och farfar och hos min mormor och morfar när jag var liten. Det fanns mycket som var bra med det, men det dåliga var just känslan av att man måste passa sig hela tiden. Akta sig för att göra fel. 

Och morfars vrål om man störde nyheterna på P1 eller sjöväderrapporten, herregud. Helena von Zweigbergk kanske har haft en sån morfar hon också, för i boken är det Georg som blir tokig om han inte får höra radionyheterna i tystnad, vilket gör att Ingrid och Tom tvingas tassa tyst och knappt andas förrän sändningen är över.

Jag har svårt att tro att min mormor eller farmor själva gjorde en abort, men däremot måste de rimligen ha känt flera unga kvinnor som gjorde det. Jag önskar jag hade fått veta mer om sånt, men det var svårt att prata med den generationen om sex, graviditeter, kärlek - annat än det sagoskimrande romantiska. När jag väntade mitt första barn tyckte min farmor att jag visade upp magen i för åtsmitande kläder (på 1990-talet), nu kunde ju alla se att jag var havande och därmed begripa vad jag hade gjort... Hon var tydlig med att hon tyckte att det var närmast genant att se på mig. 

Då är det inte så lätt att prata om djupt privata saker som om människor gifter sig av kärlek eller konvention, om de är glada för sina barn eller önskar att de sluppit dem, att de arbetar med det de vill eller får ge upp sina drömmar.

I "1959" ser jag drag av många av mina släktingar. Tänk att vi gärna föreställer oss att vi är unika, när vi i själva verket delar så ofantligt många erfarenheter. Någon annans berättelse kan kännas som en variant på ens egen släkthistoria. Visst är det fascinerande?