Bokens titel: Spring eller dö
Författare: Maria Adolfsson
Serie: Doggerland del 4
Serie: Doggerland del 4
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 375
Antal sidor: 375
Kriminalinspektören Karen är nu höggravid och ska snart föda sitt andra barn. Hon är närmare femtio och har blivit med barn helt på naturlig väg och högst oplanerat. (Detta känns osannolikt, men det kanske händer att 49-åringar blir gravida utan att ens försöka, vad vet jag? Hade varit lättare att smälta om hon varit 44, inte snart 50, tycker jag.) Genom hela boken verkar Karen knappt tänka på förlossningen eller barnet, annat än i korta stunder som då säkerhetsbältet knappt går runt magen eller då arbetskamraterna kommenterar hennes föräldraledighet. Eller då hennes irriterande familj envisas med att barnanpassa hemmet...
Några grubblerier kring bebisen förekommer knappt, men dels skulle det ju inte bli så mycket av en deckare då, dels har Karen mycket i bagaget som antagligen gör att det känns riktigt jobbigt att tänka på barnet. Hennes första son dog ju i en hemsk olycka.
Den som tror att "Spring eller dö" handlar mer om Karen, hennes uteliggare till man och deras gemensamma, ofödda barn har alltså fel. Det är en kriminalroman och beskrivningarna av Karens privatliv är korta och tillför bara mer "kött på benen".
Jag är ju stormförtjust i Doggerland och dess seder, språk och små egenheter. Inte heller denna gång blir jag besviken. Doggerland ska ha sin första pride-parad, helgen innan Oistra (den stora årliga ostronfesten). Det är strålande sol och kanske sista lediga dagen man kan sitta ute på hösten, innan stormarna och regnen kommer. Massor av folk är samlade i städerna, sitter ute i parker och på uteserveringar eller strosar runt på gatorna.
Mitt i den sköna höstsolen, strax innan paraden, skjuter en gärningsman upprepade gånger rakt in i folkmassan. Där sitter även Karen, med sex veckor kvar till förlossningen, och ser hur offren faller till marken.
Det jag gillar med den här boken är väl främst att Maria Adolfsson inte upprepar sig, inte tjatar ut ett framgångsrecept, inte kör samma historia om och om igen för att den var lyckad. Hon förnyar sig.
Min enda invändning är att premisserna för några av de grövsta brotten i boken (utan att säga vilka), bottnar i en förlegad syn på vad som är passande. Något som man kunde vänta sig av 1950-talet, men varken idag eller under 1990-talet som en kort del av boken handlar om. Det känns väldigt omodernt med de fördömanden och den bestraffning som några personer utsätts för på grund av hur de lever, vad de gör eller vilken situation de hamnar i.
Men jag gillar boken, såklart. Ingen tvekan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar