Rodham

Bokens titel: Rodham - a novel

Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Penguin Random House / Black Swan, 2020 

(Blir galen på hur de i engelska böcker anger vem som äger rättigheter nu och ägde dem förr och vem som tryckte första upplagan eller gav ut den tjugoelfte och vilket förlag som är uppköpt av vilket annat men ingår i en tredje koncern. Det är en pingvin på framsidan, det räcker för mig)
Antal sidor: 417

Det här borde vara fantastiskt bra. Jag gillar det mesta av författaren Curtis Sittenfeld, inklusive hennes roman om presidenthustrun Laura Bush, så nog borde jag gilla romanen om Hillary Clinton, där hon aldrig blir en Clinton? 

Det är ett väldigt roligt upplägg! Bill Clinton och Hillary Rodham möts på universitetet och blir förälskade. De är ett par under några år men bryter sedan upp och går åt varsitt håll. Båda kandiderar till president, precis som i verkligheten, och deras kontakt under årtiondena är inte särskilt stor.

Det fiktiva paret gör sånt som det verkliga paret gjorde och i boken nämns riktiga politiker, domare, skådespelare, nyhetsankare vid namn. Politikern Bill Clinton och politikern Hillary Clinton har gjort just sånt som deras kopior i boken också gör. Det här ställer till det för mig, för jag känner igen mycket som sanna händelser eller åtminstone förvrängningar av inträffade händelser, med verkliga personer eller med fiktiva. Ibland är det däremot uppdiktat, påhittat, helt utan verklighetsgrund. Hur vet man vad som är vad?

För mig blir det svårt att skilja den verkliga, levande Hillary Clinton från författarens förvrängda men ändå väldigt verklighetsnära Hillary Rodham. Det är ytterst problematiskt, för jag inser att hjärnan är så beskaffad att man till slut lägger ner allt i samma fack: saker som har hänt.

Vi vet alla vad president Clinton utsatte en ung praktikant för - jag mår illa bara jag tänker på hur hon fått lida av detta i hela sitt vuxna liv och hur hennes namn i flera decennier har förknippas med något som de flesta tycker är småsnuskigt, komiskt och sexuellt snaskigt. Som om man kan bortse från att hon var just ung, oerfaren och i underläge! Som om man kan negligera detta att han var charmig, karismatisk, äldre, utöver att han var den fria världens starkaste makthavare - och hennes chef. 

När jag i Curtis Sittenfelds roman läser om en massa andra, liknande saker som författaren säger att Bill Clinton har gjort, så sväljer jag det helt. Tänker "ingen rök utan eld" - trots att det är ett förskräckligt förhållningssätt till faktauppgifter som man inte kontrollerat. Tänker "kunde han göra så mot den unga praktikanten, så gjorde han nog så mot andra". Plötsligt har det i min skalle planterats ett bestämd åsikt om att han förgrep sig på och sexuellt utnyttjade ett antal unga kvinnor som kom i kontakt med honom. Jag ogillar skarpt att bli manipulerad på det viset.

Likaså det sätt varpå Hillary beskrivs i boken: hon är ful, oattraktiv, osexig, ingen begriper varför Bill väljer just henne. Utseendefixeringen är enorm. Jag tänker "jaha, i USA är det tydligen allmänt accepterat att Hillary Clinton är en ganska ful kvinna". Trots att jag egentligen tänker på Hillary Rodham, den semi-fiktiva. Å, vad det stör mig!

Det här är helt enkelt alldeles för nära sanningen för att det ska bli riktigt läsbart, det känns... spekulativt, utlämnande, manipulativt. Dessutom är det olidligt tråkigt och segt att läsa om alla valkampanjer och underliga val som de ägnar sig åt i USA och där bokens senator Rodham ställer upp.

Det är dock väldigt spännande att se hur amerikanska politiker hela tiden måste tänka flera steg i förväg. Hur de ska klä sig rätt, ses på rätt ställen med rätt människor och alltid har perfekta svar på allting - och hur de ändå blir felciterade eller får fokus på något bagatellartat. Sinnessjukt mycket pengar och starka kontakter måste de också ha, det räcker inte att ha en vision om en bättre värld. 

Det måste krävas en exceptionell läggning för att klara av att vara presidentkandidat i USA.