Som vi lekte

Bokens titel: Som vi lekte

Författare: Ninni Schulman
Förlag: Bazar förlag, 2023
Antal sidor: 431 (jag läste en digital version på mobilen)

Ninni Schulman har skrivit sju deckare tidigare, men jag har inte läst en enda av dem. Däremot läste jag självbiografin "Flickebarn nr 291" häromåret och tyckte den var alldeles otroligt bra. För några veckor sedan såg jag på Instagram att kända författare minglade på ett releaseparty för "Som vi lekte", den första delen i en planerad ny serie av Ninni Schulman. 

Den ville jag såklart läsa! Så fort jag hittade boken på Storytel satte jag igång att läsa den (på mobilen...) och efter bara något kapitel insåg jag att det här är en människa som kan konsten att bygga upp en spännande historia, väva ihop en trovärdig intrig och pytsa ut ledtrådar i lagom takt för att man ska känna att man som läsare har full koll på hela handlingen - och i nästa sekund inse att det har man inte alls.

Efter att ha blivit gravt besviken på ett gäng omsusade böcker som jag "borde" gilla men bara har gäspat stort till, hittade jag äntligen en roman att helt uppslukas av.

Handlingen utspelar sig i en litet samhälle i Dalarna, sommaren 1983. Polisen Ingrid hyr ett gammalt, lantligt hus bara över sommaren, men hon har inte semester utan söker intensivt efter ett avlönat jobb. Anledningen är att hon efter tre år på kvinnofängelset Hinseberg måste skynda sig att få en vettig inkomst, om hon överhuvudtaget ska kunna återfå vårdnaden om sin lilla dotter. Men vem vill anställa en avdankad polis som visat sig vara kriminell? Ingen. Vad Ingrid har gjort, får inte ens vi läsare veta förrän en bra bit in. 

Ingrid tar på sig uppdraget att försöka reda ut ett hemskt brott som inträffade i det lilla samhället precis ett år tidigare, då buspojken Mattias spårlöst försvann. Hans föräldrar vägrar ge upp hoppet om att han lever, men polisen har avskrivit det hela som en drunkningsolycka - trots att pojkens kropp aldrig hittats. Ortsbefolkningen däremot mumlar om mord och spekulerar i vem som kan vara skyldig. 

I kategorin spännings-, detektiv- och kriminalromaner skulle jag ge denna högsta betyg och det beror på hantverket. Schulman är mycket skicklig, det är bara att inse.

Det är som att förflyttas till 1983, en nostalgitripp för mig som var tonåring då, men utan detta ständiga frossande i markörer, som påminner mig om "name dropping", när man på ett påklistrat vis berättar vilka kläder personerna bär, vilka tidningar de läser, vilka glassar de äter, vad som står på middagsbordet och vilka modeller bilarna har, vilka teveprogram som visas och vilken musik som spelas på topplistorna. Allt det där gör Ninni Schulman, men så snyggt invävt att det bara upplevs som helt naturligt.