Barnmorskan i East End

Bokens titel: Barnmorskan i East End

Författare: Jennifer Worth

Originalets titel: Call the midwife

Översättare: Göran Grip

Förlag: Lind & co, 2013

Antal sidor: 381

Liksom så många andra romaner har denna filmatiserats. Pocketbokens omslag har en bild hämtad från BBC:s teveserie. Jag har bara läst boken, men vad jag har förstått så har teveserien blivit oerhört populär både i Storbritannien och Sverige.

Boken är verklighetsbaserad och bygger på de upplevelser som författarinnan fick då hon arbetade för ett nunnekloster i London under 1950- och 60-talen. Under 20 års tid var hon verksam som sjuksköterska och barnmorska i de allra fattigaste delarna av staden, där husen dömts ut som icke tjänliga som bostäder och där man varken hade rinnande vatten, egna toaletter eller möjligheter till att sköta sin hygien.

Den stora behållningen med boken är faktiskt inte berättelserna från barnmorskeyrket, trots att Worth inledningsvis säger att hela anledningen till att hon skrev boken var att det inte tidigare fanns någon motsvarighet till alla skildringar av läkare och sjuksköterskor. Hon ville visa hur det var att arbeta som barnmorska – och visst lyckas hon, men det är inte de avsnitten som är de mest intressanta.

Tillbaka till vad jag skulle säga: den stora behållningen är skildringen av ett ofattbart fattigt London och den misär som de barnrika familjerna levde i efter andra världskrigets bombningar. Jag kan riktigt se framför mig hur staden såg ut på den tiden. Det är märkligt att tänka sig att det inte ligger längre bak i tiden.

Vi får följa huvudpersonen Jenny (Jennifer Worth själv) som kommer som ung sjuksköterska till nunnorna i East End och hur hon lär känna både dem och de andra barnmorskorna samt förstås en otrolig massa blivande mödrar i de tättbefolkade kvarteren runtomkring.

Ibland tappar historien fart - i synnerhet i sega partier som handlar om vad Jenny gör utanför sitt slitsamma arbete, men även i långa partier om en enstaka kvinnas gripande livsöde. På några ställen är det faktiskt så att jag skummar igenom styckena för att snabbare komma vidare.

Boken är lite hackigt, ojämnt skriven med spännande berättelser varvade med de lite väl långdraget beskrivna – men den gav mig en intressant inblick i livet bland Londons fattiga för bara 50-60 år sedan. Jag hade ingen aning om att folk levde på detta vis så nära oss i både tid och rum.

Mitt foto: Jag har fått denna lilla burk med spädbarnspuder från min mormor. Det är mycket möjligt att pudret är från 1950-talet, då bokens handling utspelar sig.

Betyg: Intressant ur kvinnohistoriskt perspektiv.

Rekommenderas: till dem som söker just ovanstående.

Snackis: Tja, pratet skulle nog ta slut efter att alla konstaterat att vi kan vara tacksamma att vi bor i den tid och plats vi gör.

Länk till boken på AdLibris:  INBUNDEN och POCKET