onsdag 5 juli 2017

Kaninjägaren


Bokens titel: Kaninjägaren
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 572

En MC-brutta får mitt i natten ett telefonsamtal som gör att hon måste kasta sig iväg utan dröjsmål, så hon drar sitt skinnställ över trosorna och sticker iväg. Såklart har hon inte nattlinne när hon sover. Såklart har hon inte tid att sätta på sig behån. Såklart blir hon varm efter en vansinnesfärd i 220 km/h på E4:an, svetten rinner naturligtvis mellan hennes snygga bröst, men hon kan inte dra ner blixtlåset på det efterföljande mötet eftersom hon är snudd på näck inunder.

Hon är för övrigt så otroligt vacker så det går utanpå allt annat, folk blir lamslagna och bara gapar. Hennes skönhet är exceptionell. Kanske är det därför hon heter Saga, eller så kommer sig namnet av att hon är släkting till sagotecknaren John Bauer. Hursomhelst är hennes vita långa hår och smärta vältränade gestalt något nästan överjordiskt.

Jag har träffat många vackra människor under mitt liv och är det en - en! - sak jag lärt mig så är det att folk har väldigt, väldigt olika uppfattning om vem som är vacker. Det jag tycker är "jo hon ser bra ut" kan för någon annan vara det vackraste man sett. Att samtliga personer i ett rum skulle uppfatta samma människa som så vacker som Saga Bauer är, det är helt osannolikt.

Annat som är osannolikt är det antal hjärnor som skvätter ut i denna bok. Inklusive detaljerade beskrivningar av skallbensfragment som slår med ett hårt ljud i golvet, blod som skvätter upp på tapeterna, hjärnsubstans som fastnar på offrets kamrater. Inte bara hjärnor utan tarmar och allt möjligt mjukt som kan välla ut ur en människokropp...

Skjutvapen redogörs detaljerat för i kaliber, ingångshål, patroner, utgångshastighet och magasin. Folk blir avrättade, skjutna av misstag, skjutna bara för att det blir mer spännande så, skjutna genom munnen för att de vill ta livet av sig, skjutna genom ögonen för att det är så spektakulärt.

Och hela tiden spänns de manliga bicepsen medan det på kvinnorna är blusarna som stramar över de rejäla brösten.

Varför läser jag det här? Vad är det som driver mig?

Jag gillar Joona Linna, den smarte kommissarien. Jag tycker det är kul med beskrivningarna av mina hemtrakter. Jag tycker om de korta kapitlen och de osannolikt bisarra äventyren (även om jag alltid avskytt Lars Keplers val av namn på sina figurer, men det har jag ordat tillräckligt om...). Jag tjusas av cliffhangers och nedräkningar. Men jag borde inte köpa såna här böcker för jag blir så irriterad på alla machomän, idiotchefer, superskurkar och det ursinningslösa underhållningsvåldet.

Intrigen får ni läsa om på baksidestexten eller i någon annan recension. Nu har jag sagt mitt.

Mitt foto: Det är inte så kul att vara känd mästerkock i den här boken...

Omdöme: Saga Bauer och Joona Linna tonas ner rätt rejält, istället är det Kaninjägaren och hans offer som spelar huvudrollen - i synnerhet tevekocken Rex som är en osedvanligt komplex och älskansvärd person för att figurera i en Kepler-bok. Jag må vara kritisk mot att blodet sprutar från varenda sida men spännande är det likväl.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET och POCKET

---


Jag har tidigare läst Hypnotisören (bok #1) och recenserat Paganinikontraktet (#2), Eldvittnet (#3), Sandmannen (#4), Stalker (#5) och nu alltså Kaninjägaren (#6). Jag förmodar att jag får svårt att hålla mig borta från den sjunde boken trots att jag borde...

6 kommentarer:

  1. Jag uppfattar Keplers böcker på samma sätt som du. Suckar litet över allt det överjordiskt manliga, sexiga, våldsamma.., men läser ändå och på något sätt gillar jag det. Det är kanske det lättsamma man vill ha ibland, samtidigt tycker jag att de är bra på att få till stämningar med få ord och ett rappt språk, det är jag litet imponerad av faktiskt. Den här senaste boken var litet annorlunda, på ett bra sätt, i och med att karaktärerna fick ett större personligt djup, jag blev oväntat berörd av åtminstone en person och det som hände hen, det brukar jag inte bli i Keplers böcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är skillnad på den här boken och flera av de tidigare - just som du säger så är det ett annat djup i denna, åtminstone i beskrivningarna av flera av offren. Jag har svårt för actionscenerna som får mig att tänka på Steven Segal, där kroppsdelar flyger åt alla håll och kanter samtidigt som hus sprängs, bilar brinner och blodet sprutar. Men just tevekocken Rex och hans knepiga relation till sin nästan vuxne son tyckte jag mycket om - liksom beskrivningen av den kvinna som inledningsvis förekommer i historien och som väl är den som krälar på bokens omslag (vill inte avslöja för mycket).

      Radera
  2. Hmm... ja, vad är det som är så fascinerande med stereotypa våldsorgier? Det måste vara den inre ödlehjärnan som tar över ibland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet inte vad jag ska säga till mitt försvar och hur jag ska förklara att jag gynnar paret Andhorils förmodade förmögenhet.
      Om jag ska säga något positivt med anledning av ditt och Lysistrates samtal på snabbköpet så är det väl att kvinnorna i denna bok är starka, kompetenta, nästan alltid akademiker eller på annat vis högutbildade, bestämda och viljestarka och att de får raseriutbrott och kåtslag fullt i klass med hur män brukar porträtteras. Om det nu var positivt. Tveksamt. (Hela boken är tveksam men min ödlehjärna tyckte uppenbarligen att det fanns någon slags underhållande spänning i den.)

      Radera
  3. Den här ska jag snart läsa är tanken :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Passar nog bra som avkoppling på semestern :-)

      Radera