Kajakbyggerskan

Bokens titel: Kajakbyggerskan
Författare: Gunilla Cullemark
Förlag: Hoi förlag, 2020
Antal sidor: 285

"Jag är ingen genuin friluftsmänniska och jag är inte ett dugg intresserad av hantverk" berättar Mia, den medelålders kvinna som är bokens huvudperson. Trots att hon aldrig paddlat en kajak, inte gillar friluftsliv och knappt kan något om hantverk, verktyg eller båtar så tänker hon alltså ge sig i kast med att bygga en egen kajak. 

Mia fördriver ensamma kvällar med att slösurfa på nätet och det är så hon har hittat en australiensisk hemsida där en karl som heter Jim visar steg-för-steg-anvisningar i hur man bygger sin egen träkajak. Det kan väl inte vara så svårt, tänker hon. 

För övrigt passar det perfekt som det projekt hon behöver ha för att slippa tänka på Ola, som efter många år plötsligt ville skiljas från henne. Mia har ont i kroppen av saknad och hon klarar inte längre av att jobba, äta, hålla fint i lägenheten eller ens sköta sin hygien. Hon lever i ett vakuum, i en ensamhet som är i det närmaste total. Kompisen Hanna finns där i periferin liksom storasyrran - och älskade Elin, syrrans tonårsdotter som Mia ser som sin egen - men i övrigt är livet tomt, händelselöst och kärleksfattigt.

Tills det där med kajaken, då. 

Mia utser Jim till sin mentor, alldeles oavsett vad han tycker om det, genom att börja mejla honom dagligen. Gradvis öppnas en ny värld av gemenskap upp framför henne; grannar, båtbyggarvänner och andra som hon inte tidigare känt men som börjar betyda mycket för henne. 

Cullemark är skicklig på att få de första kapitlens Mia att verka deprimerad, förvirrad, osammanhängande och sådär jobbig som utbrända människor kan te sig i sin totala handlingsförlamning. Allt eftersom medicinen kickar in och saknaden efter Ola sjunker undan, blir också Mia en gladare, varmare och mer analyserande person.

Jag gillar verkligen den här romanen! Det är så roligt att få tag på en bok man inte har några förutfattade meningar om, och inse att den är så bra så man skulle vilja dela med sig till andra av den. Särskilt gillar jag Mias babblande. Det är som om hon är en snacksalig väninna som ringer och pratar tills man får röda öron. Hon pratar om stort och smått, hon snöar in på totalt ovidkommande detaljer, hon försöker hitta bortförklaringar till allt möjligt dumt eller tramsigt hon gör, hon resonerar och fantiserar kring olika scenarier där man som åhörare har god lust att gå in och säga "Men Mia, lägg av!" eller "Kom till saken!" eller "Du tolkar in för mycket, så menade han nog inte!". 

Mia är en impulsiv person som det är lätt att tycka om. Jag gillar att hon berättar i jag-form och får det att låta just som en ändlöst lång monolog med en väninna.

Mitt omdöme: En lite dyster feelgood med svärta, om en ogift, barnlös, sjukskriven femtioårig kvinna som kämpar med klimakterievallningar, ångest, kärlekslängtan och behovet av att ingå i en gemenskap - och som själv hittar ett sätt att ta sig ut på andra sidan. Hoppas innerligt att denna bok når ut till många!

Tack till förlaget för recensions-exet, uppskattar det mycket.

- - -

Jag vet att det är känsligt att säga negativa saker i en recension där författaren inte är megakänd och ges ut på ett jätteförlag, så förlåt men jag kan inte avhålla mig från att kommentera formgivningen:

Omslaget är helt bedrövligt. Alltså, usch så fult och missvisande. För mig är omslag verkligt viktiga. 

Kvinna med ryggsäck (varför?) istället för flytväst (!) sitter i kortärmad tröja och keps (så går det inte till i boken, kan jag avslöja...) i något som mest liknar en fabriksbyggd SUP-bräda korsad med uppsvälld kanadensare. Likheten med en träkajak är väl möjligen att de flyter på vatten. Lite gulligt med rosa blomblad och rosa himmel så att vi fattar att det är en feelgood-romantisk bok för tjejer. Strunt samma att författarnamnet blir lite svårläst. Det känns oengagerat och för sött.

Där fanns potential i form av en trulig tonåring, undangömda gamla fotografier, dyra silkesunderkläder, en blomma som mirakulöst ger frukt, ett omtänksamt äldre par, en leende man med en sliten tygväska och ett torp där man kan dricka kaffe på förstukvisten. För att inte tala om den handgjorda kajaken! I sobra och varma färger, som den bruna linolja Mia först vill använda.

Ursäkta utläggningen. Den har absolut inget med innehållet i boken att göra!