Bokens titel: Brinn mig en sol
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal sidor: 446 (jag läste dock e-boken)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal sidor: 446 (jag läste dock e-boken)
Christoffer Carlsson tycks vara en produktiv författare, men jag har liksom glidit förbi honom hela tiden. Oklart varför. Att jag nu, ett decennium efter hans debut, kom att läsa en av hans böcker beror nog helt och hållet på att Storytel envisades med att på amazonskt vis säga "du skulle nog gilla den här, baserat på..."
Och gillade jag den då? Jo, det här är en kriminalroman med mycket filosoferande kring lojaliteter, skuldkänslor, etiska dilemman. Långsam och inte så spännande kanske, men den har ett djup jag uppskattar och personerna är komplexa med både goda och dåliga sidor.
Här förflyttas vi till halländska landsbygden år 1986. Samma kväll som Olof Palme blir mördad på öppen gata i Stockholm ringer en gärningsman in till polisen och väser att han har tagit livet av en kvinna och kommer att göra samma sak igen. Den rutinerade polisen Sven Jörgensson åker ensam ut till platsen där en döende kvinna hittas i sin bil. Det han gör där och då - för att rädda kvinnan och för att begripa vem som gjorde henne detta - präglar resten av hans liv. Han är besatt av att lösa gåtan och hitta gärningsmannen.
Någon annan är också besatt: bokens berättare. Till varje pris vill han hitta sanningen. Men vems sanning? För den ser olika ut, beroende på vem som berättar. Kanske är det inte alltid så bra att gräva i gamla fall heller, för man kan få veta sånt som borde vara glömt för all framtid.
Författaren var bara pojke då det första mordet inträffade och han vet inte hur livet var då Sverige ännu inte hade skakats om totalt av ett statsministermord. Man brukar ju säga att Sverige miste sin oskuld den natten, att saker aldrig blev som förut igen, att den öppenhet som fanns aldrig kom tillbaka. Författaren - bokens, alltså - gräver i mordgåtan men även i tidsandan: Tjernobylkatastrofen, de fasansfulla morden på kyrkogården i Åmsele, flykten från jordbrukssamhället och landsbygden till universiteten och arbetstillfällena i storstaden.
Bokens är lite sävlig, men jag uppskattar den mycket ändå. Inga snaskiga redovisningar av dödande, men nattsvart ångest och livslånga skuldkänslor. Jag är positivt överraskad!
Jättesvår fråga det här men tror du jag skulle gilla den? Jag har funderat på att testa den men är lite osäker.
SvaraRaderaJag tror att du har större acceptans än vad jag har för övernaturligheter etc. Den här har INGET sånt, utan är väldigt krass och jordnära. Lite långsam och sävlig, nästan lite filosofisk i sina resonemang om hur långt man är villig att gå för att skydda en brottsling, stötta en vän, ljuga för en släktings skull osv. Snygga glidningar mellan olika personer - inte alls så där stolpigt som det är när det är två perspektiv eller två tidsåldrar, Carlsson är MYCKET skicklig på att berätta historien ur många olika synvinklar utan att det är det minsta svårt att hänga med i den. Det är inte mycket action, blod, våld, polisjakter eller mördare som smyger runt i mörkret med kniven i högsta hugg :-) utan mer en orolig känsla, en gnagande tanke, en sorg över hur livet blev.
RaderaJag har fått för mig att du kanske gillar böcker med lite mer fart i berättandet? Lite snabbare tempo. Men jag kan missta mig. Tycker att du borde ge den en chans, den är så annorlunda mot de flesta andra kriminalromaner att den förtjänar det.
För mig var det en mycket positiv överraskning, för jag hade absolut noll koll på denne författare och hade inga förutfattade tankar om hur boken skulle vara. Det är skönt ibland.
kanske något för mig
SvaraRaderaSåg intervjun i Babel där Christoffer berättade o sin bok. Han har också "gått förbi min radar" men nu blev boken uppsatt på min läslista.
SvaraRaderaAha, jag har inte bara missat Carlsson utan även Babel uppenbarligen. Det här är en kriminalroman av den sorten som verkligen tilltalar mig!
Radera