Spegelmannen

Bokens titel: Spegelmannen

Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal sidor: 523

Det här är en meningslös bok att recensera. Antingen har man läst de tidigare Kepler-böckerna och då lär man fortsätta med denna alldeles oavsett vad jag skriver. Eller så har man inte läst någon av dem och då blir boken rätt svår att ta till sig (hur fristående den än påstås vara). 

Men om man hör till kategorin jag-har-läst-någon-bok-av-Kepler-tidigare-men-inte-riktigt-fastnat så skulle jag säga att man ska ge denna en chans. 

Den är precis lika löjligt våldsam, äcklig, grov, hemsk och überbrutal som alla de andra - men denna gång håller de sig åtminstone i Sverige och på vanliga platser. Såklart är allting osannolikt på gränsen till att man orkar smälta det, men denna gång har författarna inte överdrivit fullt så mycket som i en del andra böcker. Såklart har alla människor konstiga namn, men det hör ju till seriens signum.

Här handlar det om ett gäng flickor som försvinner. Är de döda? Har de förts bort med tvång eller försvunnit frivilligt? Vem har gjort detta mot dem? Grundtemat är det moderna slaveriet, där prostituerade kvinnor inte tillåts ta sig ur sin omänskliga situation. 

På vägen till svaret på frågan, kommer såklart Joona Linna (tyst, eftertänksam, smart, snygg, vältränad!) att återigen närapå dö ett antal gånger. Men bara nästan. Det är mer än vad man kan säga om de stora mängder andra människor som hängs, halshuggs, gasas ihjäl, knivhuggs i denna roman.

I ett industriområde i Södertälje har man fajter av olika slag: hundar som dödar varann, kvinnor som sliter varann i stycken, män som bankar ihjäl varann, kriminella som avrättar varann. Det är ett inferno. Jag mår fysiskt illa. Snabbläser och hoppas att jag inte missar några väsentliga detaljer - det finns gränser för hur mycket våld jag kan tugga i mig. 

Tar mig igenom de drygt femhundra sidorna, och hoppas att Joona Linna kan få ägna sig åt skrivbordsarbete i nästa bok. 

Varför läser jag de här böckerna? Vad är det som driver mig, egentligen? Är det inte rent av lite fel i huvudet på en, om man läser en hel serie tjocka actionkriminalromaner med exceptionellt mycket slaskigt dödande?! Jag fattar det inte. 

Joona Linna har en märklig dragningskraft på mig, och ändå är författarduon sällsynt snåla - i varenda bok - med att låta oss lära känna honom på djupet. Är det DET som håller kvar mig i själva verket: önskan att begripa huvudpersonen?

Ursäkta en intetsägande recension. Detta är den sortens bok som man läser och hänger med i 200 km/h bara för att det är spännande - eller så låter man bli helt. Att fundera över varför folk beter sig som de gör tjänar inget till, för i Keplers böcker finns inte mycket som är realistiskt.