Sågning av "Efter regn"

 

När världen ser ut som den gör och man kanske behöver lite bomullsludd i magen, då kan en Lucy Dillon-feelgood sitta bra. Jag har gillat hennes böcker förr. Men "Efter regn" är så dålig att jag undrar om Dillon hamnat i ekonomisk knipa, låst in sig på sitt rum under ett dygn och i rasande tempo skrivit denna oinspirerade, platta roman utan att ens ha en grundtanke eller manusidé. 

Omdömena på Storytel är ovanligt många och ovanligt kritiska. Några hängivna fans ger boken fem stjärnor och förstör därmed det korrekta betyget (överkryssad dödskalle), men majoriteten skriver så här:

"Långtråkig och irriterande med en vuxen kvinna som beter sig som en bortskämd sexåring." Gun W.
"Huvudkaraktären är osympatisk, gnällig och neurotisk. Handlingen mycket seg, blir bara värre." Lena S.

"Jag gillar Lucy Dillon normalt men den här kan jag inte alls rekommendera." Britt Å.

"Har läst alla hennes böcker, men denna var en besvikelse. Långtråkig och seg." Ulla R.

"Denna blev jag besviken på. Huvudpersonen (---) uppför sig som en tjurig tonåring." Eva G.

"Brukar gilla Dillons böcker men ger upp den här efter 5 timmar då fortfarande inget intressant har hänt." Nicolina L.

"Lucy Dillons hittills sämsta bok tyvärr." Kalle T.

"Den sämsta boken författaren skrivit." Malena A.

"Så fruktansvärt seg och tråkig. Efter fyra timmar har faktiskt inget hänt! Samtliga karaktärer platta och ointressanta." Anna-Lisa S.

Jag storstädade mitt kontor och sträcklyssnade på "Efter regn" i 6,5 timmar. Sedan gav jag upp. 

Det är så förskräckligt dåligt! På drygt sex timmar hände absolut ingenting. Halva boken, och huvudpersonen har inte gjort något alls. Hon - Tara, heter hon, vilket uppläsaren uttalar som Täärä - jobbar som terapeut ihop med ett gäng knäppskallar som håller med den ena konstiga alternativa hälsometoden efter den andra. Författaren beskriver under omotiverat lång tid alla dessa kristall- och auraterapeuter - och därefter ytterligare ett evighetslångt kapitel då Täärä dricker terapeuternas hemkokta shots bestående av aubergin-gin och muskotsnaps tills hon är redlöst berusad.

Den inbundna boken är på 350 sidor och jag lyssnade på motsvarande 200 av dem. Då hade Tara ännu inte blivit kär, inte skaffat sig en hund, inte fått någon livsvisdom och inte heller drabbats av en svår personlig kris - alla de där ingredienserna som Dillon brukar ha. Jag vet inte vad hon hade gjort alls, mer än gnällt och varit som en trulig trettonåring. Fullt begripligt att hennes pojkvän gör slut och att hon inte har några tjejkompisar, jag skulle inte heller vilja vara tillsammans med henne.