I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra

Bokens titel: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra
Författare. Pontus Herin
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Frank förlag, 2010
Antal sidor: 334

Nu när det pratas så ovanligt mycket om invandring, flyktingkvoter, rasism och man (jag!) ser med skrämselhicka hur det ena europeiska landet efter det andra väljer in nationalistiska partier i sina styren - nu är det läge att läsa Pontus Herins bok från 2008, om man inte gjort det tidigare.

Vad jag kan förstå, är Pontus Herin välrenommerad ekonomijournalist och numera krönikör och samhällsdebattör. (Något åt det hållet i alla fall.) Han är uppvuxen i fashionabla Djursholm norr om Stockholm, har fin skolgång och säkerligen mängder av användbara kontakter i sitt nätverk. Som ett experiment flyttar han tillsammans med sin fru ut till Tensta, en annan närförort till Stockholm där det i stort sett bara bor invandrare (eller andragenerationens invandrare) nuförtiden - och några få svenskar som stannat kvar och kämpar för sin förort med näbbar och klor.

Jag tror inte att Pontus fru är alltför lycklig över beslutet att flytta till Tensta, men det är temporärt och tidsbestämt och får ses som ett experiment. Hur modigt är inte det, då? Jag tycker att både Pontus och Charlotte är fantastiskt modiga som inte bara tänker tanken utan genomför den.

Kulturkrocken är omedelbar. En hel del saker är positiva med deras nya bostadsort men det finns mycket som är svårt att smälta för någon som bott i villa eller innerstadslägenhet hela sitt liv, bland andra förmögna eller åtminstone medelklassfamiljer av svensk härkomst.

Det här är en riktigt bra bok, som överraskade mig eftersom jag trodde att en ekonomijournalist skulle skriva ökentorrt och tråkigt. Tvärtom känner jag med Pontus, Charlotte och deras lilla barn. De gör en seriös satsning på att lära sig om den värld som många av oss inte ens har satt sin fot i.

Jag blev mycket inspirerad, måste jag erkänna. Eftersom jag själv bor så nära de här områdena är det rent pinsamt hur sällan jag är där och hur lite jag vet om de människor som bor där. Några kilometer åt ena hållet så hamnar man i de fina kommunerna med lyxkåkar i stora trädgårdar, några kilometer åt andra hållet så är man i dessa segregerade förorter där det är mer grå betong än grönska.

Bland de mest minnesvärda sakerna i boken är - för min del - att familjen Herins släkt och vänner inte kommer och besöker dem lika ofta när de bor utmed blå tunnelbanelinjen som när de bodde inne i stan. Vågar de inte?

Likaså den här insikten att även invandrare rangordnar varann, det var jag inte medveten om: att de greker och turkar som varit här länge är lite förmer än kosovoalbanerna, ex-jugoslaverna, araberna som kom senare och att dessa i sin tur räknar sig som bättre än somalierna som ofta är nyanlända, analfabeter och utfattiga.

Men det som mest ruskade om mig var ändå insikten att jag inte är ett dugg bättre än många av de andra infödda svenskarna i boken. Jag känner många invandrare, men de är helt assimilerade och pratar svenska och har jobb - däremot är jag så gott som aldrig i Tensta, Rinkeby, Kista, Akalla eller i västerort, trots att det ligger så nära mitt eget boende. Vi bor i två skilda världar!

Betyg: En otroligt öppenhjärtlig och ärlig skildring av såväl överklassuppväxt i tjusiga Djursholm och medelklasstillvaro i innerstaden som det nya livet i den betydligt sjaskigare förorten Tensta.

Rekommenderas till: såväl unga som vuxna, en bra ögonöppnare för gymnasieungdomar och en tankeställare för vita svenskar med bekväma, trygga medelklassliv.

Snackis: Mycket bra att samtala kring - en perfekt bokcirkelbok.

Länk till boken på Adlibris: POCKET