Bokens titel: Det var vi
Författare: Golnaz Hashemzadeh Bonde
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2018
Antal sidor: 220
Det unga paret Nahid och Masood flyr från Iran med sin lilla dotter, efter att de har deltagit i demonstrationer mot regimen och sett flera av sina bästa vänner dödas eller föras bort för att aldrig mer höras av. De hamnar i Sverige och bygger upp en ny tillvaro här, men de både plågsamma och ljuva minnena från hemlandet lämnar dem aldrig.
Nu har trettio år gått, Masood är död och Nahid - som rimligen bara är i femtioårsåldern - har just fått veta att hon har obotlig cancer. I sin förtvivlan, bitterhet och självömkan anklagar hon allt och alla. Varför får hon inte leva längre än så här?! Varför är hennes väninnor i Iran fortfarande vid liv, de som inte flydde utan stannade kvar?! Finns det ingen rättvisa alls? Hon tar ut mycket av sin frustration på Aram, den numera vuxna dottern som levt nästan hela sitt liv i Sverige.
Det här är tveklöst en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket länge! Den grep tag i mig fullständigt och det berodde nog till stor del på det alldeles fantastiska språket. Korta, kärnfulla meningar.
Jag kan ofta tycka att det är söndertjatat att växla mellan dåtid och nutid (känns som att alla gör det, hela tiden!) men i den här boken stör jag mig inte det minsta på förflyttningarna mellan universitetsungdomarnas dödsföraktande revolt mot regimen och den trettio år äldre kvinnans tankar om livet, sjukdomen, döden när hon sitter ensam i Sverige.
Nahid längtar till värmen, sanden och det myllrande livet i Iran men älskar samtidigt den svenska skogen och ser trädens starka rötter som det som håller oss kvar här, som gör att vi är svåra att rycka upp eller välta omkull. Hon hoppas att hennes dotter och ofödda barnbarn ska få de där rötterna som gör dem starka och håller dem kvar.
Länk till boken på Bokus: POCKET
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar