tisdag 23 april 2019

Bränn alla mina brev


Bokens titel: Bränn alla mina brev
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark, 2019
Antal sidor: 276

Jag tyckte att Alex Schulman skrev alldeles fantastiskt bra i "Glöm mig", romanen som är snudd på självbiografisk och handlar om hur han växte upp med en berömd men alkoholiserad mamma. 

I den boken får vi veta en del om mamma Lisettes egna föräldrar, som sannolikt gav upphov till många av hennes problem. Lisette var yngsta dotter till Sven Stolpe och hans hustru Karin. Jag ska inte berätta mer om vilka de var - lätt att googla! - men vi kan väl konstatera att Alex Schulman har många välkända och högt ansedda personer i sin släkt i flera generationer bakåt.

Jag vågade knappt hoppas på att denna roman skulle gripa tag i mig lika mycket som "Glöm mig", men det gjorde den. Det är en vidunderligt vacker kärleksberättelse, där man plågas av att redan i förväg veta hur romansen kommer att sluta. Jag vill knappt ta in de uppoffringar Karin gjorde under sitt liv, utan hoppas på något mirakulöst sätt att historien ska ändra sig.

Med den här boken ger Alex Schulman sin mormor upprättelse; här får hon blomstra och leva, här målas en bild av henne upp som kompensation för att hon aldrig omnämns i några texter och att alla fotografier av henne är märkligt försvunna. Framför allt får både hennes nu levande släktingar och alla vi andra en förklaring till varför hon stannade i det äktenskap där hon var kuvad och förnedrad i årtionden.

Jag blir djupt tagen av skildringen av den unga, vackra och relativt nygifta Karin som reser till Sigtuna för att översätta några franska böcker medan hennes man skriver på ett teaterstycke - och hur hon möter den några år yngre Olof Lagercrantz som blir hennes livs stora kärlek. Den dagbok han skrev ligger till grund för romanen, tillsammans med Svens många böcker på temat äktenskapsförbrytare - och inte minst Karins och Olofs innerliga kärleksbrev till varandra.

Mitt omdöme: En bittert sorglig och ljuvlig kärlekshistoria som sträcker sig från 1930-talet och ett halvt sekel framåt men aldrig får ett lyckligt slut. Schulman är fenomenal på att växla mellan skildringar av hur han leker detektiv för att hitta sin mormors hemligheter, gamla dagboksanteckningar, utdrag ur brev, redogörelser för egna barndomsminnen och iscensättningar av vad som hände i triangeldramat mellan Karin, Sven och Olof.

(Å, om man kunde fått sitta med vid en släktmiddag hos paret Stolpes ättlingar! Jag undrar hur de tar emot böckerna om Lisette och Karin? )

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

6 kommentarer:

  1. Glöm mig av Schulman är också bra, kompletterar historien, blir en helhetsbild.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ju det jag skrev inledningsvis. Vissa händelser återkommer i båda böckerna dessutom, vilket jag tyckte var intressant.

      Radera
  2. Verkligen en riktigt fin läsupplevelse! Jag blev också fångad och berörd av den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han har ett väldigt lätt och ledigt sätt att skriva. Jag fastnar inte någon enda gång på konstiga formuleringar eller svårbegripligheter, upprepningar eller liknande. Otroligt skicklig författare!

      Radera
  3. Den är så bra och jag hoppades hela tiden att Karin skulle få ett lyckligt slut trots att jag visste redan innan att det inte slutade så. Men ändå satt jag där och hoppades!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag hoppades att det åtminstone skulle visa sig att både Olof och Karin levde lyckliga - om än åtskilda - men det är sorgligt att läsa om deras livslånga längtan efter varandra.

      Radera