Snöstorm

Bokens titel: Snöstorm
Författare: Augustin Erba
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal sidor: 359

Det är något särskilt med hur Augustin Erba skriver, som gör att det går rakt in i mig. Här är en berättelse som har en - enligt mig - perfekt inledning: 

Vinterkallt Sverige, ett tåg som färdas från Stockholm mot Malmö, passagerare som i tystnad pysslar med sitt. Så stannar tåget, någonstans i höjd med Mjölby kanske, och strömmen bryts. Ute är det snöstorm, inne i tågvagnarna faller temperaturen och i takt med att det mörknar ute så blir det också allt mörkare inne. Till en början förstår inte resenärerna allvaret: att de kommer att bli sittande i timtal på detta strandade tåg.

Men en som snabbt begriper vad som håller på att ske, är Tomas. Han är i 40-årsåldern, IT-nisse av något slag, med fru och två tonårssöner hemma. Det gäller att roffa åt sig mackor och kaffe innan allt är slut i bistron! Tomas sätter fart mot restaurangvagnen, men på vägen blir han haffad av en bekant röst och en arm som sträcks ut: det är Livli, hans livs stora kärlek. Tjejen han älskade besinningslöst under några år på Teknis i Stockholm, men som gång på gång svek honom. 

De har inte setts på tjugo år men ändå kastar hon sig runt halsen på Tomas och alla minnen bara sköljer över honom.

Romanen tar oss med till Tomas uppväxt (minst sagt problematisk) och unga vuxenliv. Vi får i små glimtar mot slutet en känsla för hur han själv summerar det liv han hittills levt: barndomens oroligheter, uppväxtårens utsatthet, vuxenlivets ensamhet. Det är sorgligt, krasst och väldigt jordnära. Som medelålders reflekterar han över den han var för tjugo år sedan: 

"Om jag åter var nitton år och stod vid kärleksörten i Bergianska trädgården och kunde se in i framtiden, hade jag varit nöjd med den jag har blivit? Hade jag förstått hur fort tiden skulle gå, och hur korta de ögonblick var som jag skulle bära med mig för alltid?"

"Alla de unga studenterna som en gång stod på den soliga innergården på Teknis har grånat. Vi är inte längre löften, vi är vad vi blev."

Det är väldigt bra beskrivet, på ett stillsamt vis. Jag gillar Tomas och jag gillar Augustin Erbas sätt att hitta på ett helt galleri av människor som är så alldagliga och sannolika att man gott skulle kunna tro att de finns på riktigt.

Mitt omdöme: En roman om sorg och saknad, ungdomlig kärlek och hur ensamma vi alla i grund och botten är. Rekommenderas varmt!

Mitt foto: Alla mina tre söner går på KTH, "Teknis", och av dem har jag snott rekvisitan: de små tygmärken som nollorna erövrar och sätter på sina overaller - och en dyr miniräknare. Just en sådan som spelar en väldigt stor roll i Tomas tonårsliv (men det ska jag inte avslöja mer om!).