Någon sorts uppriktig hyllning till Jonas Karlsson

Det här får bli ett inlägg om Jonas Karlsson. Jag blir generad när jag letar på Wikipedia efter vad den människan egentligen har varit med i för teveserier och filmer, eftersom jag så väldigt väl känner igen hans ansikte men inte kan påminna mig att jag faktiskt sett honom i något.

Det här är nog ett av de mest pinsamma inläggen på min blogg. Å andra sidan är det nästan inga som läser här - och definitivt inte Jonas Karlsson! 

(Jag har snokat. Han verkar inte ha ett Instagramkonto alls, vilket är tråkigt för då kan jag inte tagga honom när jag öser beröm över hans böcker. Han har inget Facebook-konto som ploppar upp överst när man söker. Jag kan inte se att han har en egen hemsida med beundrarbilder eller något sånt. Han kanske helt enkelt inte gillar sociala medier? Och isåfall kan jag skriva vad som helst här, för han lär aldrig hitta den här bloggen i alla fall.)

Tror ni inte att han varit med i sisådär 20-25 uppsättningar på de stora teaterscenerna i Stockholm? Och vad värre är: kanske 45-50 roller i svenska filmer, varav jag sett noll. Ingen! Sjukt pinsamt. 

Alltså: inte pinsamt att jag inte sett just Jonas Karlsson, utan att jag tydligen slutade gå på teater, bio, konserter och andra kulturella begivenheter när jag fick barn för 26 år sedan. Jag blir lite deprimerad av att tänka tanken. Försöker vifta bort den med att tänka att jag har trots allt läst massor av böcker och gått på mängder av muséer. Alltid något.

Senast jag var på teater var väl Stadsteaterns bedrövliga uppsättning av Fogelströms "Våra drömmars stad". Om ni inte såg den så kan jag viska att ni missade inget... Innan dess var det väl Eva Funcks dockteater med Höna-Pöna, sittandes på en stor kudde på golvet med min lillkille; det var fantastisk teater och jag kan komma på mig själv med att längta efter Eva Funck. 

Nu kom jag bort från ämnet. 

Jonas Karlsson. Han har alltså spelat med i mängder av filmer och teaterpjäser, och jag har missat veranda en. Men han har också varit med i några teveproduktioner, kanske tjugo stycken. Där har jag i alla fall sett hans ansikte i diverse komedier, deckare och julkalendrar. Så här ser han ut - jättefint porträtt, för övrigt, men jag kan inte ge fotografen cred för hens namn är inte angivet.

Foto från Dramatens pressrelease 2017 om att Karlsson vunnit ett pris.

Men nu handlar det alltså inte om skådespelaren Jonas Karlsson, utan om författaren. Det är ju så jag har upplevt honom och jag tycker han är genialisk. En jämn produktion. Berättelser om vardagliga svenskar. En blandning av sorg, vemod och längtan mixat med lite humor och en stor portion värme och ett uns absurditet. 

Att det här inlägget kommer i slutet av december beror på att nu samlar alla bokbloggare ihop sina tio-i-topp-listor och sammanfattningar. På min topplista över skitåret 2020 hamnar Jonas Karlsson högst upp. Vi kan kalla listan "Monas mest positiva överraskning bland författare hon inte läst förut" och där får han förstaplatsen. (Jag vet inte vem som kommer tvåa.)

Under detta år har jag gjort ett antal jobbiga ögonoperationer och därför tvingats lyssna på ljudböcker. Tro mig, man kan bli galen på en del uppläsare! Men just Jonas Karlsson hör till de där människorna jag skulle kunna lyssna länge, länge på utan att tröttna - och därför har det varit lätt för mig att beta av den ena efter den andra av hans böcker på Storytel.

Det började med att jag läste "Spår i snön" från Novellix, och sedan var jag fast.

Om jag fattat rätt, är hans böcker dessa:

Det andra målet: noveller (2007)

Den perfekte vännen: noveller (2009)

Spår i snön: novell (2011)

Spelreglerna (2011)

God jul: en berättelse (2013)

Jag är en tjuv: en berättelse (2015)

Ingenting: novell (2015)

Regnmannen: en trädgårdsberättelse (2019)

Säg gärna till om jag missat något! Om ni själva inte har läst eller lyssnat till något av denne talangfulle berättare, så vet ni vad ni ska skriva upp på era att-göra-listor inför 2021.