måndag 5 april 2021

Spegelmannen


Bokens titel: Spegelmannen
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal sidor: 523

Det här är en meningslös bok att recensera. Antingen har man läst de tidigare Kepler-böckerna och då lär man fortsätta med denna alldeles oavsett vad jag skriver. Eller så har man inte läst någon av dem och då blir boken rätt svår att ta till sig (hur fristående den än påstås vara). 

Men om man hör till kategorin jag-har-läst-någon-bok-av-Kepler-tidigare-men-inte-riktigt-fastnat så skulle jag säga att man ska ge denna en chans. 

Den är precis lika löjligt våldsam, äcklig, grov, hemsk och überbrutal som alla de andra - men denna gång håller de sig åtminstone i Sverige och på vanliga platser. Såklart är allting osannolikt på gränsen till att man orkar smälta det, men denna gång har författarna inte överdrivit fullt så mycket som i en del andra böcker. Såklart har alla människor konstiga namn, men det hör ju till seriens signum.

Här handlar det om ett gäng flickor som försvinner. Är de döda? Har de förts bort med tvång eller försvunnit frivilligt? Vem har gjort detta mot dem? Grundtemat är det moderna slaveriet, där prostituerade kvinnor inte tillåts ta sig ur sin omänskliga situation. 

På vägen till svaret på frågan, kommer såklart Joona Linna (tyst, eftertänksam, smart, snygg, vältränad!) att återigen närapå dö ett antal gånger. Men bara nästan. Det är mer än vad man kan säga om de stora mängder andra människor som hängs, halshuggs, gasas ihjäl, knivhuggs i denna roman.

I ett industriområde i Södertälje har man fajter av olika slag: hundar som dödar varann, kvinnor som sliter varann i stycken, män som bankar ihjäl varann, kriminella som avrättar varann. Det är ett inferno. Jag mår fysiskt illa. Snabbläser och hoppas att jag inte missar några väsentliga detaljer - det finns gränser för hur mycket våld jag kan tugga i mig. 

Tar mig igenom de drygt femhundra sidorna, och hoppas att Joona Linna kan få ägna sig åt skrivbordsarbete i nästa bok. 

Varför läser jag de här böckerna? Vad är det som driver mig, egentligen? Är det inte rent av lite fel i huvudet på en, om man läser en hel serie tjocka actionkriminalromaner med exceptionellt mycket slaskigt dödande?! Jag fattar det inte. 

Joona Linna har en märklig dragningskraft på mig, och ändå är författarduon sällsynt snåla - i varenda bok - med att låta oss lära känna honom på djupet. Är det DET som håller kvar mig i själva verket: önskan att begripa huvudpersonen?

Ursäkta en intetsägande recension. Detta är den sortens bok som man läser och hänger med i 200 km/h bara för att det är spännande - eller så låter man bli helt. Att fundera över varför folk beter sig som de gör tjänar inget till, för i Keplers böcker finns inte mycket som är realistiskt.

4 kommentarer:

  1. Ibland kan man faktiskt inte förklara varför man fortsätter att läsa en viss serie trots att det finns delar man verkligen inte gillar eller motsvarande (som jag och Patricia Cornwell som verkligen inte är bra längre men jag har svårt att släppa serien ändå). Jag tyckte Kepler blev för mycket efter de två första böckerna på samma sätt som jag läste 1793 och verkligen inte hade tänkt fortsätta men gjorde det ändå när jag fick 1794 av min man... Nu har jag dock varit tydlig med att jag inte vill ha 1795 för jag vill inte läsa mer om eländet ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Ibland är man fast i något och sugs mot det - trots att man rimligen inte borde vilja läsa något mer av det. I Keplers fall är det ju inte bara blodigt och brutalt, det är även ofantligt osannolikt där skurkarna är så smarta så de har IQ långt över den genomsnittlige nobelpristagaren och så vältränade, starka, snabba att de kunde tjänstgjort som ninjor. De är för mycket på alla vis, men ändå läser jag dem.

      Tror du verkligen att det ens kommer att bli en "1795"?

      Radera
  2. Jag hann läsa sex böcker i serien innan jag gav upp dessa brutaliteter. Men jag håller med om att det är just Joona Linna som fick mig att läsa så pass många ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här är väl den åttonde boken, om jag räknat rätt. Jag vill gärna veta mer om Joona Linna och hans familj, men nu känner jag mig mindre motiverad än på länge. Hon Saga Bauer, hans kompanjon, är ju katatonisk och sitter bara på ett lyxigt mentalsjukhus och stirrar. Taskigt! Jag hade gärna sett att hon hade fått fortsätta ha en roll i böckerna också

      Radera