Glöm mig

Bokens titel: Glöm mig
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag, 2017
Antal sidor: 255

Jag har förstått att Alex Schulman dels överraskat svenska folket med att han kan skriva bra och dels med att han är en varm och känslig person, inte alls så genomelak som ryktet sa efter hans bloggande för många år sedan. Det verkar också som att privatpersoner och varenda kulturredaktion på landets tidningar blivit fullständigt knockade av hans utlämnande roman "Glöm mig".

Inte undra på!

Författaren har tidigare avhandlat sin berömde far, Allan Schulman. Nu ger han sig i kast med sin kända mor, Lisette Schulman - dotter till Sven Stolpe, vilket jag inte säger utan anledning, för det är uppenbart att hennes egen barndom präglade resten av hennes liv - och hur hennes alkoholism på många vis förstörde de tre pojkarna Schulmans uppväxt.

Det skulle kunna vara en bok som för alltid smutskastar modern, men istället är det en kärleksförklaring som är så djupt personlig och innerlig att vilken mamma som helst skulle bli tårögd.

Så oerhört modigt av Alex Schulman att ge ut en bok som känns så privat att den kunde vara en dagbok! Vackert är det också, han har ett fenomenalt sätt med orden. Texten flyter lätt och ledigt, ibland krasst redogörande men ibland smått poetisk. Jag är imponerad.

Jag har redan sammanfattat 2017 och dess bästa böcker, men det var innan jag läste "Glöm mig" - nu måste jag lägga till den till min lista för det är en så väldigt fin bok om ett barns sårbarhet, rädslor och livslånga längtan efter trygghet, försoning och kärlek.

Mitt foto: Det är ju hopplöst att fotografera en bok med ett blekt omslag av ett bleknat fotografi... men jag ville få med vinflaskorna på något sätt. De som Alex och hans bröder i en outtalad överenskommelse med mamman pantade för att inte lägenheten skulle svämmas över av tompavor.

Omdöme: Sorgligt och berörande - och brutalt rakryggat ärligt.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET, POCKET, INBUNDEN.