torsdag 14 juni 2018

Vi mot er


Bokens titel: Vi mot er
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 519

Fortsättningen på "Björnstad" är verkligen just en fortsättning: händelserna i den första boken får efterverkningar och konsekvenser som det berättas om i "Vi mot er". Personerna är i stort sett desamma, några nya tillkommer och fokuset har skiftat från några huvudpersoner till andra.

Jag ska försöka sammanfatta en tjock bok som jag tyckte var riktigt bra och underhållande när jag läste den, men det enda jag kan tänka nu efteråt är "Men egentligen, vad gav det här mig?!". Antagligen är det för att även stora händelser passerar tämligen snabbt och beskrivs flyktigt. Det biter sig inte riktigt fast.

Jag älskar ju hockey och är väl insatt i det mesta som Backman beskriver om hockeykulturen (noterar särskilt att han tackar vårt bibliotek och spelarna i Väsby hockey som hade bokcirkel med honom - det är ju vår gamla klubb så det gör det hela extra roligt). Den biten, med matcher, träningar och alla intriger tycker jag verkligen om. Likaså de krångliga kärlekshistorierna som tonåringarna har och äktenskapsproblemen några av huvudpersonerna råkar ut för.

Men en hel del bara svischar förbi också, som jag gärna hade sett mer av: hockeymamman som får cancer - hon reduceras till något ohyggligt snyftigt som skulle passa i en amerikansk långfilm. Vi får egentligen inte veta mycket om henne, utan hon fyller mest funktionen som tårdrypande sentimental biroll.

Grabben som visar sig vara homosexuell - han är så god, så fantastiskt förstående, så insiktsfull jämfört med alla andra. Herregud, han är ju bara en vanlig tonåring, inte Mahatma Gandhi!

Lillkillen som slutar leka med lego och istället blir gangster drivs av ett hämndbegär som jag kan tycka är obegripligt stort; det är trots allt inte han som är drabbad. Jag har svårt att se att den monumentala ilska han bär på skulle vara rimlig i förhållande till vad han blivit utsatt för. En vuxen kriminell kanske, men inte en hittills mesig 12-åring...

Jag är kluven. Gillar ju samhället Björnstad, gillar personerna som bor där och deras invecklade släkt- och vänskapsband, gillar Backmans historier och gillar hockeyn. Men ändå: slutresultatet blir ganska platt eftersom det är så många olika historier som förväntas engagera och ingen riktigt gör det.

Omdöme: Underhållande uppföljare i typisk Backman-stil, men inte riktigt med samma glöd som "Björnstad"-boken.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET.

--

Och här kommer ett tillägg eftersom jag fått flera kommentarer om mitt Instagram-inlägg.

Fredrik Backman är fantastiskt duktig på personporträtt och att trolla fram känslor - men han är lite dramatisk på ett sätt som jag redan i förra boken tyckte kunde dämpats.



Jag har svårt för de korta meningarna som ska förmedla livsvisdom. "Han hade inget lag. Så de gav honom en armé." Gärna med rejäla radbrytningar runt, för att man riktigt ska stanna upp och ta in vad det står.

Kapitlen är skicklig uppbyggda genom att samma ordalydelse återkommer både i början, mitten och slutet. Det ger ett bra flyt och känns genomtänkt. Och lite utstuderat, snudd på tjatigt också: "Ett år? Ett år är en evighet." följt av "Vad hade han gett för ett enda år till? En enda match? En sista sekund...?" följt av "Ett år? Vad hade vi gett för ett enda till? Det är en evighet."

Det är svårt att plocka exempel, men jag vet att jag inte är ensam om att uppleva just den här känslan av att Backman övertydligt berättar för oss sånt som vi ser själva. Som han vill hamra in det i oss. Gärna så här. I korta meningar. Repetitivt.

Men strunt samma; jag gillar Björnstad och kommer att läsa den tredje delen i serien också!

2 kommentarer:

  1. spelat ishockey med sönerna, jag är right

    SvaraRadera
  2. (och fick fraktur i axeln för ett par månader sedan när jag försökte åk skridskor med barnbarn...

    SvaraRadera