Flickebarn nr 291

Bokens titel: Flickebarn nr 291
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Bazar förlag, 2020
Antal sidor: 221 (jag läste den dock som e-bok)

Jag har inte läst Ninni Schulman förut, även om jag är tillräckligt informerad för att veta att hon är deckarförfattare och en uppskattad sådan dessutom. På Adlibris hittar jag åtta böcker som tycks vara i en serie. 

Jag vet också att hon på något vis hör ihop med de tre bröderna Schulman (tänkte att hon kanske var deras syster, men nu har jag begripit att hon var gift med den äldsta brodern och att de har två barn tillsammans). Jag hade också sett bilder på henne - från bokmässor och författarsamtal - och tänkt att hon verkar väldigt liten. Så där franskt petite, liksom. En nätt, söt och finlemmad liten människa.

Nu inser jag att hon inte bara är lite kort och smal - utan faktiskt mycket kortare än en genomsnittlig svensk kvinna. Det är till stor del det hennes självbiografiska bok handlar om: hur hon föds i Värmland på 1970-talet och har för korta ben (skelettben alltså, inte benen man går med - eller jo, de också såklart) och vad värre är: ryggraden och bäckenet är så vridet att kroppen är deformerad. Om inte lilla Ninni ska kvävas av sin egen kropp måste läkarna genast göra något med henne.

Så bebisen får inte ligga i sin mammas famn direkt, utan först efter en vecka. Och sedan får hon bara vara ifred ett kort tag innan hon ska läggas i gipsvagga och ha stålställningar som rätar upp och drar ut henne. Hela barndomen är ett evigt ut och in på sjukhus, med plågsamma behandlingar och liten chans till normalt vardagsliv. 

Värst är att hon månadsvis, ja nästan halvårsvis, får bo på sjukhuset utan sina föräldrar. Kan man kompensera för avsaknaden av sin älskade mamma och pappa genom att ha Barbapapa-familjen som gosdjur i sjuksängen och läsa vykort från morfar? Kan man rå för att man får separationsångest som lever kvar ända upp i vuxen ålder och gör att man mår fysiskt dåligt av dörrar som stängs och folk som lämnar en?

"Flickebarn nr 291" är inte alls en deprimerande bok och inte heller en enda lång självömkan eller snyfthistoria. Tvärtom, en levnadsteckning där författaren har haft det tufft på många vis men faktiskt vuxit upp till en frisk människa med en kärleksfull familj runt sig och - efter åratal i terapi - ett lugn inom sig som hon inte trodde fanns. En utlämnande och fin text!