Bokens titel: Vargen
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal sidor: 389
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal sidor: 389
Egentligen upprepar Katarina Wennstam samma sak i varenda bok, men det kvittar - jag slukar de här böckerna i alla fall och tycker så väldigt mycket om dem.
Det är alltid polisen Charlotta Lugn och försvarsadvokaten Shirin Nouri som är i fokus - och deras ständiga jobb med att utreda brott mot kvinnor. Våldtagna kvinnor, mördade kvinnor, misshandlade kvinnor, köpta kvinnor. Men jag tröttnar inte, för Wennstam hittar alltid någon ny vinkling.
I "Vargen" handlar det om dödligt våld, där en ung kvinna torteras och närmast slaktas av sin pojkvän. Det är fruktansvärd läsning, för det är alldeles uppenbart att författaren har läst in sig på verkliga rättsfall. Att läsa om övervåldet är hemskt, men allra värst är kanske skildringarna av den mördade unga kvinnans mamma - hon som ska skura bort blodet i lägenheten, hon som ska möta sin tilltänkte svärson i rätten. Fy fasen vad vidrigt...
Parallellt med det fallet, där Shirin är advokaten, sker ett uppmärksammat mord i Vitabergsparken på Söder i Stockholm. Trots svåra migränanfall blir Charlotta beordrad att ta sig an det ärendet. En ung kvinna, nästan bara en flicka, hittas mördad efter att hon sneddat genom parken mitt i natten, på väg hem från en somrig fest.
Här blir det lite tungt att läsa, mycket på grund av detaljer som får mig att associera till ett verkligt överfall som slutade i mord här i min närhet. Senare i boken bekräftas mina misstankar, då författaren själv nämner det mordet som ett exempel. Jag tänker fortfarande på detta fruktansvärda mord väldigt ofta, säkert varje vecka, då jag ofta vistas där det skedde. Den utsattheten och känslan av att behöva se sig om över axeln, är väl exakt vad Wennstam är ute efter: att många kvinnor aldrig kan slappna av, att de är jagade och alltid i underläge.
En mycket bra bok (men kanske kunde man skippat det tevedeckaraktiga slutet som får mig att tänka på supertönten Austin Powers, han som vill vara en James Bond men mest är en idiot med påklistrat krulligt fejkhår på bröstet). Som vanligt är det mer av ett inlägg i samhällsdebatten än en traditionell kriminalroman.
Förstår precis hur du upplevde boken. Känner att jag skulle tänkt på samma sätt. Det är så fruktansvärt allt som händer kvinnor, över hela världen. Varför detta kvinnohat?
SvaraRaderaOrkar inte längre med alla böcker, filmer och serier som handlar om torterade och döda kvinnor. Men jag förstår att det Wennstam gör är viktigt. I hennes fall känner jag inte att det är spekulativt. Hon är topp tunnor rasande och vrålar högt för att vi (de som inte lyssnar ska inte komma undan) ska höra.
Du har rätt i att det inte är spekulativt. Halva boken handlar ju om ett begånget mord och där frossar man inte i detaljer, utan lyfter istället fram offret som inte bara ett OFFER - utan en levande ung kvinna med fel och brister men stor livsglädje också. Hon blir berövad allt detta, av en kontrollerande pojkvän. Kapitlen om henne och hur hennes mamma och syster ska städa ur lägenheten, delta i rättegången, prata med polisen... det är förfärande.
RaderaJag har just läst klart Keplers senaste roman. Utan att säga för mycket kan jag avslöja att de i efterordet pratar om just detta att kvinnor över hela världen köps och säljs - som sexslavar, som prostituerade, som barnfruar - och hur vidrigt det är. Tyvärr kan jag väl inte hålla med dem om att de lyfter denna viktiga fråga: deras roman är ren skräck och äckel och har ytterst lite med verkligheten att göra (hoppas jag).