Mordkonsulten

Bokens titel: Mordkonsulten
Författare: Elly Griffiths
Originalets titel: The Postscript Murders
Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Modernista, 2020
Antal sidor: 327 (jag läste dock e-boken)

En genomtrevlig deckare utan snaskiga detaljer. Här mördas folk lika frenetiskt som i teveserien "Morden i Midsomer" och på lika konstiga sätt och av ungefär samma märkliga anledningar. En underhållande bok där folk dör på löpande band utan att läsaren mår dåligt av det, helt enkelt.

Här är det en gammal dam i 90-årsåldern som sitter vid sitt fönster på äldreboenden och noterar varenda levande själ som går förbi. Hon är mordkonsult - men det vet vi inte vid bokens start - och vad den titeln betyder får ni läsa er till själva! Man kan i alla fall avslöja att snart sagt varenda dement tant, gaggig gubbe, tjurig medelålders son och snål hemtjänstkvinna kan misstänkas för mordet när den gamla kvinnan en dag hittas död. Och hon är bara först i raden...

Mindre bra: Uppläsaren av ljudboken fick det hela att låta som en barndeckare i Lasse-Maja-stil. Jag bytte till e-boken istället. 

Mindre bra: Historien är tunn och osannolik på alla sätt och vis, men det får man acceptera om man uppskattar själva premisserna: att det här inte är en realistisk bok om gängkriminalitet och verklighetstrogna hämndaktioner.

Bra: Roliga karaktärer i form av upplivad gubbstrutt från äldreboendet, munk som omskolat sig till barrista, indisk poliskommissarie (kvinnlig!) som bor hemma hos sina föräldrar, skum bitcoin-spelande kvinna från Vitryssland och ett gäng excentriska författare.

Pluspoäng: Större delen av boken rör sig i förlagsvärlden. Här är boksigneringar på mässor och författarsamtal på bibliotek, bookstagrammers och bloggare, smågalna redaktörer och konkurrerande författare. Ibland blir det oerhört komiskt när Elly Griffiths beskriver hur det är att vara deckarförfattare - men sett ur de fiktiva författarnas ögon!

Huvudpersonen, den inte helt purunga indiska polisen (hon är sikh, det är noga med det - och kriminalkommissarie, vilket hon också noga påpekar) Harbinder Kaur är en trevlig bekantskap. Hon är inte jättegullig alla gånger, vilket jag uppskattar. Tvärtom har hon en hel del spydiga kommentarer om folk, och är inte så himla smidig i umgänget med vare sig brottsoffer, misstänkta eller arbetskamrater.