Mord under solen: Ett fall på Capri

Bokens titel: Mord under solen - Ett fall på Capri
Författare. Anders och Anette de la Motte
Förlag: Bokförlaget Forum, 2025
Antal sidor: 437

Innan jag framstår som en elak jävel, vill jag vara exceptionellt tydlig med att det inte är det minsta fel på denna bok, på författarna eller språket. Det är mig det är fel på.

Jag kan inget om vin och vill inte lära mig heller. Jag får aktivt tygla mig från att himla med ögonen när bekanta provsmakar vin, snurrar det i glaset och frågar hovmästaren om druvorna. Herregud, drick eller låt bli!

Likaså mat. Man äter för att överleva och det är en bonus om det är gott, vällagat och vackert upplagt. Däremot är jag komplett ointresserad av vänners Facebookbilder på tjusiga middagar och blir rent av uttråkad av berättelser om mat. 

För det tredje: Jag älskar att resa, upptäcka nya ställen och andra kulturer. Men jag kommer aldrig att bli hängiven ett särskilt ställe; skulle aldrig kunna säga "Du vet, när vi är i New York då går vi alltid på XXX-restaurangen för deras stekar är ju överlägsna" eller "Å, ska ni till Milano? Då måste ni besöka XXX för deras ravioli är bäst i hela stan". Ärligt? När jag väl kommer till New York, Milano eller vad det nu kan vara så 1) orkar jag inte leta reda på det där stället och 2) har det antagligen redan slagit igen.

För att gilla "Mord under solen" ska man helt klart uppskatta många och långa beskrivningar av allt som Lara och hennes resesällskap äter till frukost, lunch, middag och däremellan - inklusive detaljerade beskrivningar av lokalproducerat vin och närodlad ruccola. Jag gäspar stort och tänker att de nog snart kommer till mördandet, så jag får stå ut.

Men nej. Inte ens mordet är tillfredsställande. Det är tamejtusan så oblodigt så Agatha Christie och Maria Lang framstår som splatterförfattare. Döden är extremt nedtonad för att vara en deckare. 

Däremot är persongalleriet just som hos Christies och Lang: unga och gamla, kvinnor och män - och samtliga har motiv för att mörda. Det trevliga och blandade lilla svenska gänget som tagit sig ner till den italienska ön Capri för att njuta av kultur, mat och vin får en odräglig dansk skådespelare på halsen, samt några skumma typer som ingår i ett ordenssällskap och en märkligt tystlåten husfru på San Michele... Gruppen leds av researrangören Lara och vår huvudperson är änklingen Hugo som patetiskt nog förvandlas från vanlig, hygglig, medelålders svensk man till en blommande charmör så fort han får på sig italienska mockaloafers, linnekostym och stråhatt... 

Jag noterar även besviket att båda gångerna som Neapels flygplats nämns, så används samma ord för att beskriva den: en kakofoni. 

Boken är säkert helt ljuvlig för alla som avskyr blodiga kriminalromaner och njuter av ljuv kärlek i soliga Italien. Själv har jag just inget emot novembermörkret och några rejäla mord.