Vitt slödder

Bokens titel: Vitt slödder
Författare: Carina Rydberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 144

Jag har aldrig läst något av Carina Rydberg förut, trots att jag väl borde. Så kom min pappa och placerade den här boken i handen på mig: "Det här är nog något för dig!". Lite otippat.

Det första som slår mig, redan efter några korta stycken, är hur fantastiskt hon skriver. Vilken språkkänsla! Vilket pricksäkert, tydligt sätt att uttrycka sig. Vilken förmåga att minnas och dela med sig av just rätt detaljer för att även vi andra ska minnas hur det var. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, men inte det här. Kanske hade jag också trott att det skulle vara en uppdiktad roman om en uppväxt, men istället är det Carina Rydbergs egen barndom och framför allt ungdomstid som skildras. 

Jag tyckte verkligen om den här boken! Ytterst tveksamt om jag skulle tyckt om att vara klasskompis med Carina, hon framstår som stöddigt självsäker, lite besserwissrig, ibland manipulerande, alltid synnerligen krass - och tydligen vacker när hon väl tagit av sig glasögonen och släppt ut håret. Men att läsa hennes glimtar av hågkomster, det är däremot något jag tycker om. Ibland - nåja, flera gånger - undrar jag dock över urvalet. Boken är så tunn och hur har hon bestämt sig för att just de här minnena är viktiga att förmedla, av kanske 50 års samlade upplevelser? Jag kan inte riktigt se den röda tråden, om jag ska vara ärlig.

Det är något friskt och befriande över berättelserna från skoltiden, där barnen inte antingen är rara och oskyldiga varelser eller några stackare som far illa, utan faktiskt helt vanliga ungdomar med ilska och aggressioner, glädje och förhoppningar, mycket längtan efter sex och kärlek, många kluriga tankar om den egna framtiden. Sedan följer ett vuxet liv som vi får korta glimtar - återigen undrar jag över vad som fick henne att välja att berätta just det här för oss, men strunt samma, det är kanske inte alltid så att man måste förstå en författares bevekelsegrunder.