Saltstigen

Bokens titel: Saltstigen
Originalet titel: The Salt Path
Författare: Raynor Winn
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Bokförlaget Nona, 2023
Antal sidor: 316

Jag är en friluftsmänniska som älskar att vistas i naturen; jag försöker ta mig ut i skogen minst någon gång i veckan året om, i alla väder. När det var min tur att välja bokklubbsbok så tog jag "Saltstigen" eftersom den utstrålade just den där stillsamma men starka kärleken till att vandra i naturen. 

Boken är i princip en dagboksskildring och uppfattas som helt autentisk (men har på senare tid kritiserats för att vara tillrättalagd och konstruerad). När jag läste den tolkade jag den dock som helt självupplevd, om än att författaren utelämnat massor. 

Raynor och hennes make Moth vräks ur sitt hus - detta är lite suspekt och känns som att vi bara får veta halva sanningen - där de bott i decennier. Nu har de oväntat blivit hemlösa exakt samtidigt som de får veta att Moth har drabbats av en livshotande sjukdom. Eländes elände. Vad ska de göra?

Eftersom de inte har några pengar, ingenstans att bo och tillråga på allt en framtid som ser dyster ut, väljer de att kasta sig ut i det okända. De packar varsin ryggsäck (med idiotiska grejer, säger jag som är "mullefröken") och ger sig av för att vandra South West Coast Path i England, genom landskapen Devon och Cornwall, ständigt med havet på sin ena sida. De bor i ett billigt tält, äter ingenting alls alternativt skräpmat, vandrar i dåliga kläder och med usla skor, är skitiga och hungriga och trötta och ledsna. 

Men så händer något. Deras kroppar transformeras: blir starkare, slankare, piggare. Deras sinnen blir lättare och ljusare. Moth behöver inte ta sina mediciner längre. Raynor kan koppla av och njuta av vandringen. De möter intressanta människor, ser vidunderliga utsikter, filosoferar och kontemplerar, njuter av det fria livet. Allt medan de knatar på i sakta tempo, men slutligen tillryggalägger alla de 100 milen. 

Vissa delar presenteras orimligt oproblematiskt, de är ju helt panka, har värdelös utrustning och dåliga kläder och en av dem är dödssjuk... De blir aldrig osams och far aldrig direkt illa. Men men. "Saltstigen" är en varm och fin liten berättelse om hur läkande det är att vistas i naturen.