Mord under solen: Ett fall på Capri

Bokens titel: Mord under solen - Ett fall på Capri
Författare. Anders och Anette de la Motte
Förlag: Bokförlaget Forum, 2025
Antal sidor: 437

Innan jag framstår som en elak jävel, vill jag vara exceptionellt tydlig med att det inte är det minsta fel på denna bok, på författarna eller språket. Det är mig det är fel på.

Jag kan inget om vin och vill inte lära mig heller. Jag får aktivt tygla mig från att himla med ögonen när bekanta provsmakar vin, snurrar det i glaset och frågar hovmästaren om druvorna. Herregud, drick eller låt bli!

Likaså mat. Man äter för att överleva och det är en bonus om det är gott, vällagat och vackert upplagt. Däremot är jag komplett ointresserad av vänners Facebookbilder på tjusiga middagar och blir rent av uttråkad av berättelser om mat. 

För det tredje: Jag älskar att resa, upptäcka nya ställen och andra kulturer. Men jag kommer aldrig att bli hängiven ett särskilt ställe; skulle aldrig kunna säga "Du vet, när vi är i New York då går vi alltid på XXX-restaurangen för deras stekar är ju överlägsna" eller "Å, ska ni till Milano? Då måste ni besöka XXX för deras ravioli är bäst i hela stan". Ärligt? När jag väl kommer till New York, Milano eller vad det nu kan vara så 1) orkar jag inte leta reda på det där stället och 2) har det antagligen redan slagit igen.

För att gilla "Mord under solen" ska man helt klart uppskatta många och långa beskrivningar av allt som Lara och hennes resesällskap äter till frukost, lunch, middag och däremellan - inklusive detaljerade beskrivningar av lokalproducerat vin och närodlad ruccola. Jag gäspar stort och tänker att de nog snart kommer till mördandet, så jag får stå ut.

Men nej. Inte ens mordet är tillfredsställande. Det är tamejtusan så oblodigt så Agatha Christie och Maria Lang framstår som splatterförfattare. Döden är extremt nedtonad för att vara en deckare. 

Däremot är persongalleriet just som hos Christies och Lang: unga och gamla, kvinnor och män - och samtliga har motiv för att mörda. Det trevliga och blandade lilla svenska gänget som tagit sig ner till den italienska ön Capri för att njuta av kultur, mat och vin får en odräglig dansk skådespelare på halsen, samt några skumma typer som ingår i ett ordenssällskap och en märkligt tystlåten husfru på San Michele... Gruppen leds av researrangören Lara och vår huvudperson är änklingen Hugo som patetiskt nog förvandlas från vanlig, hygglig, medelålders svensk man till en blommande charmör så fort han får på sig italienska mockaloafers, linnekostym och stråhatt... 

Jag noterar även besviket att båda gångerna som Neapels flygplats nämns, så används samma ord för att beskriva den: en kakofoni. 

Boken är säkert helt ljuvlig för alla som avskyr blodiga kriminalromaner och njuter av ljuv kärlek i soliga Italien. Själv har jag just inget emot novembermörkret och några rejäla mord.

Hiwa

Bokens titel: Hiwa
Författare: Augustin Erba
Förlag: Novellix, 2023
Antal sidor: 39

Den här novellen är svår att sammanfatta. Jag har dragit mig för att skriva en recension helt enkelt för att jag inte alls vet vad jag ska skriva. Den är tvetydig och full av blinkningar till både historien och världsläget av idag.

Det handlar om 11-åriga Elin och grannpojken Hiwa som är lika gammal - och hur deras lite trevande vänskap kommer att betyda väldigt mycket i det osäkra samhälle där de lever. 

Vi vet inte mycket, bara att det åker stora svarta lastbilar fyllda med sprängsten från berget intill nybygget, att det sprängs och grävs och utforskas där djupt inne i berget, att något väser och lever och andas där. Ett hot, något farligt. En drake? Mamma och pappa är oroliga, alla andra vuxna också. En dag glider lyxiga bilar upp framför barnens hus, kostymklädda män studsar ut och börjar prata om att många har försvunnit in i bergets djup och aldrig kommit ut därifrån. 

Det är en isande känsla att läsa "Hiwa" och hur absurd och konstig berättelsen än är, gör jag mängder av associationer till de pågående krigshärdarna i vår värld, till Stasi-verksamheten i Östtyskland, till Nordkoreas sätt att tysta sina medborgare, till den arabiska vårens protester, till förtrycket i vårt stora grannland i öst där du ska tycka och tänka som makten befaller och aldrig göra uppror eller ifrågasätta.

Läs! Det här är en novell att återvända till.

Det nya gamla

Bokens titel: Det nya gamla

Författare: Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek
Förlag: Norstedts, 2025
Antal sidor: 285

Helena och Cilla är kompisar sedan länge och kan varandras historia. De har sett varann genom äktenskap, barnafödslar, karriärer, bostadsbyten, skilsmässor, ungarnas uppväxt och de egna föräldrarnas åldrande. Det betyder mycket att ha en sån väninna eller två, det vet jag av egen erfarenhet. Någon som genomlevt det hela tillsammans med en eller åtminstone i ens närhet.

Nu är Cilla och Helena 65 år och det är rimligt att fundera på pensionen. Vad ska de göra resten av livet? Det är en ny tonårstid men i andra änden av livet. Hur ska man egentligen leva när man är gammal (utan att vilja vara gammal)?

Jag hade stora förhoppningar på den här boken, tänkte att det borde vara som att tjuvlyssna på äldre syrror som kunde ge mig några livsvisdomar inför att jag själv kommer dit där de är nu. Började genast sätta post-it-lappar och rita små krumelurer i marginalerna!

Där finns reflektioner som jag känner igen mig mycket i. Hur kroppen förändras fast man inte gör det inuti, hur man kan sörja det utseende som gått förlorat, hur jobbigt det kan vara att kallas tant eller inse att man använder ord och begrepp som de yngre knappt begriper, att tackla omgivningens förväntningar. Det anses fult att bli gammal men man har ju inget val om man inte vill dö. Jag stryker under lite mer och nickar, precis så här är det. 

Men så smyger det sig in alltför mycket prat om utseende, (o-)smickrande kläder, pigmentfläckar på händerna, puffig klimakteriemage och trött hy - och jag tänker: herregud Helena du är ju skitsnygg, hur kan du ens vältra dig i allt detta "vad ska jag ha på mig, duger jag?!". 

Här finns också intressanta tankar om kärlek och sex när man är i övre medelåldern, men Cilla framstår som kvinnan som hellre odlar grönsaker och klarar sig själv medan Helena kollar sms från älskaren var tionde minut och nojar över om hon har sagt fel saker - och jag känner inte igen mig i någon av dem och ser inte mina vänner i dem heller. 

Någonstans där glider jag ifrån mina tänkta storasyrror och deras hemliga konversation och inser problemet med boken (för min del). Det är inte ett samtal vi tjuvlyssnar på. Det är inte en brevväxling som publiceras postumt. Det är inte en dagbok som läses högt efter hundra år. Det är faktiskt en genomtänkt, insåld idé om att skriva en bok som består av författarnas redan från början smått tillrättalagda brev till varann. Det är lite för påtagligt att vi läsare finns med i tankarna från allra första meningen, inte att vi tillkommit efteråt. 

Så: jag önskar jag hade kunnat ligga hopkrupen under köksbordet dold av Helenas ärvda broderade linneduk (det är viktigt med gamla ting och deras berättelser!) och lyssna på de här sammansvetsade kvinnorna när de pratade fritt och ofiltrerat inför att de skulle hugga in på brevskrivandet. Det hade varit värdefullt och underhållande!

Never Split the Difference

Bokens titel: Never Split the Difference - Negotiating as if your life depended on it

Författare: Chris Voss tillsammans med Tahl Raz
Förlag: Harper Business (oklart när den trycktes, men efter 2018 och innan 2025)
Antal sidor: 245 (exklusive Acknowledgments, Appendix, Notes och Index)

Författaren är en avdankad FBI:are som är (var) landets främste förhandlare i knepiga gisslansituationer och senare lärare i förhandlingsteknik på USA:s främsta universitet. Han berättar på ett oerhört grabbigt sätt hur han har räddat folk från alla möjliga hemska situationer, där han iskallt har behållit lugnet, pratat med förövaren, använt rätt röstläge och rätt ord i rätt sammanhang och ställt rätt frågor i rätt ordning. 

Jag läste inte den sista tredjedelen av boken, men fick höra av bokklubbsväninnorna att det var ett misstag för i de avslutande kapitlen får vi vanliga medborgare som aldrig behöver snacka med Al Quaida eller bankrånare en chans att lära oss hur vi kan förhandla på arbetsplatsen eller i privatlivet. 

Genom att förstå vad din motpart har att vinna och förlora kan du leva dig in i hens situation och lägga fram ett erbjudande som blir svårt att motstå - i synnerhet som den utpressande personen kommer att uppleva det som att hen själv har föreslagit just denna lösning, inte blivit pådyvlad den. 

I mitt tycke är Chris Voss en uppmärksamhetstörstande man som skryter om sina bravader, ägnar sig åt s.k name-dropping och verkar allmänt macho. Jag hade svårt att ta till mig hans livsvisdom, måste jag säga. Kanske skulle jag haft nytta av den om jag var en karriärlysten kvinna i en mansdominerad bransch där jag var tvungen att emellanåt sätta hårt mot hårt. Nu är jag inte det. 

Enda behållningen är de faktiska exemplen där mr Voss räddat människor genom sin lysande förhandlingsteknik - men även de blir lite för mycket James Bond för mig.

Under samma tak

Bokens titel: Under samma tak
Författare: Christina Lindström och Jan Andersson
Förlag: Modernista, 2022
Antal sidor: 255

Lisa har fått ett jobb i Göteborg - och otroligt nog även lyckats hyra en lägenhet där i andra hand. Kruxet är att när hon kommer dit så är hon inte den enda som har nyckel... I lägenheten bor även Frans (händelsevis jämnårig med Lisa) som inte alls är särskilt kompatibel med henne och som vägrar flytta ut. 

Lisa har flyttat från Luleå för att hitta en tillvaro som inte bestäms av vad hennes syrra och föräldrar tycker och förväntar sig. Frans kämpar för att orka leva ett liv utan tvillingbrorsan som nyss dött. 

Det börjar som en stel överenskommelse om att bo tillsammans tills de kunnat lösa problemet (och såklart att en av dem får flytta därifrån), men utvecklas snabbt till ett prövande samboförhållande där Lisa får vara med i Frans band och de unga tu börjar få varmare känslor för varann.

Det är en feelgood för 20-plussare, skulle jag säga. Mycket känslor och grubblerier om livet, kärleken och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor. Ska jag sammanfatta "Under samma tak" med ett enda ord så får det bli: rar.

Jag som lever och du som är död

Bokens titel: Jag som lever och du som är död
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Novellix, 2024
Antal sidor: 21

Jag har läst precis varenda bok Tove Alsterdal skrivit, så det är klart jag ville ha den här novellen också. Dessutom älskar jag Novellix fina utgivning, samlar deras noveller som godis i bokhyllan.

Innan jag säger något om handlingen, måste jag bara konstatera att jag blev himla besviken över att jag redan hade läst den här novellen. Jag menar, de är inte direkt gratis och hade jag haft en aning om att det är samma novell som jag redan läst men i ny förpackning så hade jag givetvis inte köpt den... 

Ingenstans står det när jag kollar Bokus, Adlibris eller Novellix själva, men den ingår i novellsamlingen "Svart advent" från Bookmark förlag - och den har jag läst för tio år sedan. Där kallades den "Återförening". För er som inte läst den är det däremot något jag varmt kan rekommendera! 

Johanna ser inte jättemycket fram emot att återse några av sina tjejkompisar från skoltiden, men nu har de bjudit in henne till en återträff som hon inte kan tacka nej till. Det har gått trettio år sedan de senast sågs. De har bestämt sig för att mötas vid just den lägerelden nära just den kalla sjön i just den snåriga skogen där allt det hemska hände en sommarkväll för decennier sedan... 

Hu! Krypande obehag och mycket välskriven spänning.

Vitt slödder

Bokens titel: Vitt slödder
Författare: Carina Rydberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 144

Jag har aldrig läst något av Carina Rydberg förut, trots att jag väl borde. Så kom min pappa och placerade den här boken i handen på mig: "Det här är nog något för dig!". Lite otippat.

Det första som slår mig, redan efter några korta stycken, är hur fantastiskt hon skriver. Vilken språkkänsla! Vilket pricksäkert, tydligt sätt att uttrycka sig. Vilken förmåga att minnas och dela med sig av just rätt detaljer för att även vi andra ska minnas hur det var. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, men inte det här. Kanske hade jag också trott att det skulle vara en uppdiktad roman om en uppväxt, men istället är det Carina Rydbergs egen barndom och framför allt ungdomstid som skildras. 

Jag tyckte verkligen om den här boken! Ytterst tveksamt om jag skulle tyckt om att vara klasskompis med Carina, hon framstår som stöddigt självsäker, lite besserwissrig, ibland manipulerande, alltid synnerligen krass - och tydligen vacker när hon väl tagit av sig glasögonen och släppt ut håret. Men att läsa hennes glimtar av hågkomster, det är däremot något jag tycker om. Ibland - nåja, flera gånger - undrar jag dock över urvalet. Boken är så tunn och hur har hon bestämt sig för att just de här minnena är viktiga att förmedla, av kanske 50 års samlade upplevelser? Jag kan inte riktigt se den röda tråden, om jag ska vara ärlig.

Det är något friskt och befriande över berättelserna från skoltiden, där barnen inte antingen är rara och oskyldiga varelser eller några stackare som far illa, utan faktiskt helt vanliga ungdomar med ilska och aggressioner, glädje och förhoppningar, mycket längtan efter sex och kärlek, många kluriga tankar om den egna framtiden. Sedan följer ett vuxet liv som vi får korta glimtar - återigen undrar jag över vad som fick henne att välja att berätta just det här för oss, men strunt samma, det är kanske inte alltid så att man måste förstå en författares bevekelsegrunder.

Bästa läsningen förra året

Oj, hoppsan! Det här inlägget har visst legat och väntat ett år på att publiceras. Nåja, det spelar ju egentligen ingen roll eftersom böckerna går att läsa för all framtid. Varsågod, min lista över bästa läsningen 2024!

They Both Die at the End av Adam Silvera

Ödet och hoppet av Niklas Natt och Dag
Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan
Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

Kläda blodig skjorta av Maja Larsson

Lögnaren i skafferiet

Bokens titel: Lögnaren i skafferiet
Författare: Kristina Appelqvist
Förlag: Piratförlaget, 2023
Antal sidor: 408

Egentligen utomordentligt tramsigt, på gränsen till såna där (olidliga) teaterrevyer med Eva Rydberg och Nils Poppe - ni vet, där någon öppnar dörren samtidigt som en annan kastar sig bakom en soffa och en tredje är död inne i en garderob? Allt medan publiken gapskrattar och skådespelarna vrålar sina repliker så man får tinnitus. Men vad roligt jag hade medan jag läste!

Tydligen är det här den andra boken i en serie, som inleds med "Klänning för korta kvinnor" och har en fortsättning i "Vykort från en bortglömd prins" och "Död man på rymmen". Kan dock säga att det inte var några som helst problem att läsa den helt fristående, utan att ha bakgrundskunskaper om persongalleriet. Mycket enkel att komma in i. 

Huvudpersonen Nina Storm är kommunikationschef på något departement - och dessutom äger hon en herrgård ute på vischan. Till vardags är hon alltså korrekt, kompetent och kostymklädd i storstan, men på fritiden förvandlas hon till multitaskande, kreativ kursledare. Nu har hon lyckats få tag på en självupptagen författare som ska hålla skrivarkurser, men han är helskum och det kan man nog säga att även deltagarna är. I värsta Lasse-Majas detektivbyrå-stil försvinner några förstaupplagor av Astrid Lindgrens böcker från det lokala biblioteket och snart riktas polisens blickar mot Ninas herrgård...

Samtidigt måste hon kämpa med - eller snarare mot - sin absurt osympatiska chef Diana, en generaldirektör som är karriärstörstande på en heeeeelt ny nivå. Träffsäker igenkänning för alla som haft en halvtokig chef i sin närhet. Lättläst, fånigt och overkligt om maktens högkvarter, men ja, det är mycket underhållande!

Rent hus

Bokens titel: Rent hus
Originalets titel: Limpia
Författare: Alia Trabucco Zeràn
Översättare: Hanna Nordenhök
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2025
Antal sidor: 226

På många vis är det här en väldigt bra bok - men slutresultatet är ändå en känsla av tomhet. Varför fick vi inte krypa närmare inpå huvudpersonen?

I bokens inledning börjar hembiträdet Estela berätta rakt ut i tomma luften om hur dottern i hennes arbetsgivares familj hittas död. Estela sitter ensam i en cell hos polisen och hoppas att hennes berättelse ska avlyssnas av dem, så att de förstår hur allt hänger ihop. 

Hon är drygt fyrtio och har hunnit vara med om en hel del i livet, men samtidigt kan jag tycka att hon är rätt oerfaren, naiv och lite begränsad. 

I läkarparets vackra hem finns flickan som Estela har sett sedan hon föddes, barnet som hon har tagit hand om när föräldrarna inte orkar, lekt med, underhållit, matat, klätt och skött. Men flickan är inte nöjd och glad. Även hennes mamma ser att något är fel. 

Vi får följa Estelas smått osammanhängande berättelse där hon beskriver det moderna slavarbetet hon utför, familjens sätt att ta henne för given, tanken att hon varken hör hemma där eller i sitt ursprungshem - och vad blev det egentligen av hennes liv?

Det är fantastiskt välskrivet, lättläst, spännande och jag sugs in i berättelsen. Men det är också som en hinna mellan mig och Estela, trots allt hon beskriver - jag kan inte riktigt leva mig in i hennes liv, får inte riktigt veta vem hon är och hur hon tänker, kan inte helt känna med henne utan sympatiserar delvis med familjen hon arbetar och bor hos. Hur som helst en bok värd att läsa.

Saltstigen

Bokens titel: Saltstigen
Originalet titel: The Salt Path
Författare: Raynor Winn
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Bokförlaget Nona, 2023
Antal sidor: 316

Jag är en friluftsmänniska som älskar att vistas i naturen; jag försöker ta mig ut i skogen minst någon gång i veckan året om, i alla väder. När det var min tur att välja bokklubbsbok så tog jag "Saltstigen" eftersom den utstrålade just den där stillsamma men starka kärleken till att vandra i naturen. 

Boken är i princip en dagboksskildring och uppfattas som helt autentisk (men har på senare tid kritiserats för att vara tillrättalagd och konstruerad). När jag läste den tolkade jag den dock som helt självupplevd, om än att författaren utelämnat massor. 

Raynor och hennes make Moth vräks ur sitt hus - detta är lite suspekt och känns som att vi bara får veta halva sanningen - där de bott i decennier. Nu har de oväntat blivit hemlösa exakt samtidigt som de får veta att Moth har drabbats av en livshotande sjukdom. Eländes elände. Vad ska de göra?

Eftersom de inte har några pengar, ingenstans att bo och tillråga på allt en framtid som ser dyster ut, väljer de att kasta sig ut i det okända. De packar varsin ryggsäck (med idiotiska grejer, säger jag som är "mullefröken") och ger sig av för att vandra South West Coast Path i England, genom landskapen Devon och Cornwall, ständigt med havet på sin ena sida. De bor i ett billigt tält, äter ingenting alls alternativt skräpmat, vandrar i dåliga kläder och med usla skor, är skitiga och hungriga och trötta och ledsna. 

Men så händer något. Deras kroppar transformeras: blir starkare, slankare, piggare. Deras sinnen blir lättare och ljusare. Moth behöver inte ta sina mediciner längre. Raynor kan koppla av och njuta av vandringen. De möter intressanta människor, ser vidunderliga utsikter, filosoferar och kontemplerar, njuter av det fria livet. Allt medan de knatar på i sakta tempo, men slutligen tillryggalägger alla de 100 milen. 

Vissa delar presenteras orimligt oproblematiskt, de är ju helt panka, har värdelös utrustning och dåliga kläder och en av dem är dödssjuk... De blir aldrig osams och far aldrig direkt illa. Men men. "Saltstigen" är en varm och fin liten berättelse om hur läkande det är att vistas i naturen.

Tre

Bokens titel: Tre
Originalets titel: Trois
Författare: Valérie Perrin

Översättare: Sara Gordan
Uppläsare: Charlotta Jonsson
Förlag: Éditions Albin Michel, 2025
Antal minuter: 22 tim 52 min

Antal sidor: 681

Det är för långt (för mig) att läsa 681 sidor eller lyssna i tjugotre timmar när Perrin babblar på utan att en lektör hugger en vass kockkniv genom luntan att säger "Skär bort hälften, Valérie! Du MÅSTE börja begränsa dig! Det är inte rimligt att du kastar in en okänd skolkamrat i sista kapitlen och insisterar på att berätta om hans liv bara för att du ska kunna knyta ihop en av alla trådar."

"Tre" är en synnerligen snacksalig bok om ingenting. Man skulle med god vilja kunna säga att den handlar om vänskap - men det är väldigt, väldigt svårt att känna med de tre huvudpersonerna och ännu svårare att leva sig in i deras vänskap. Tre barn växer upp tillsammans, går i samma klass, delar varje dag och nästan varje andetag. Men som unga vuxna bryter de upp och tar varsin egen väg, alltid med en längtan efter de andra.

Boken skulle också kunna handla om könsdysfori eller trans, det är en stor del av intrigen. Nu låter jag raljerande men jag får känslan av att backa hundra år i tiden och låta en homosexuell vara den okända mördaren i en Agatha Christie-deckare - typ en KVINNLIG läkare som är gift med doktorinnan... 

"Tre" kan sägas handla om skam, skuld och rädsla. Att man måste våga vara sig själv. Men vad vet jag? I mitt tycke finns ingen riktig historia eller sens moral eller ens en baktanke med berättandet.

Jag tuggade mig igenom närmare sjuhundra sidor (omväxlande lyssnade på de tjugo timmarnas ljudbok...) ord för ord, men jag kan inte säga att det berikade mitt liv. 

Sommaren 1985

Bokens titel: Sommaren 1985
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2023
Antal minuter: 10 tim 0 min

Sommaren 1985 sändes LiveAid-konserten på teve över hela världen exakt samtidigt och sågs av 400 miljoner tittare. Det var något alldeles enastående då - innan internet kopplade ihop världen - och jag minns exakt vad jag gjorde den dagen och kvällen.

På lilla Särsö i Roslagen har sommargästerna kommit för att stanna. Barnen som har växt upp tillsammans återses nere vid bryggan. Nu har de fyllt 14 år och varje sommar i deras liv har de lekt, badat, cyklat och delat hemligheter. Den här sommaren är annorlunda redan från start: de tre tjejerna och fyra killarna har tagit klivet från barn till tonåringar. De har vuxit på alla ledder, färgat håret, druckit folköl, hånglat, börjat lyssna på musik och fått rejäla humörsvängningar - nu lockar inte längre barnsliga lekar.

Någons föräldrar ska skiljas, någons mamma är svårt sjuk, någons pappa har inte hållt efter och renoverat huset han hyr av en annan förälder. Splittring uppstår, nya pakter bildas och det hela blir än värre av att tjejerna har blivit så söta, farligt sexiga, spännande och mystiska. Killarna behöver imponera på dem och det räcker inte med gitarrspel vid lägerelden och storebrorsans starköl...

En något äldre pojke har nyligen drunknat utanför Särsö och det sägs att en sjöjungfru ledde honom i döden. Kan det vara sant? När grabbarna olovligen snor en motorbåt och tar sig ut till en livsfarlig klippö, hittar de en sjöjungfru som trasslat in sig och sitter fast i ett rep. De måste rädda henne! Men vem är hon och varför har någon bundit fast henne?

Värst av allt: vad gör hon med dem?! Sjöjungfruns sång förhäxar tonåringarna och får dem att göra saker de aldrig annars skulle drömt om. Hon blir som ett gift för dem, de längtar efter henne och den ljuvliga sången samtidigt som hon är ett illasinnat monster.

Jag gillar ju allt av John Ajvide Lindqvist och det här är så otroligt bra att jag måste sätta etiketten "favorit" på boken (något jag sällan gör) och bara konstatera att han är så ruggigt skicklig på att berätta en historia där man sympatiserar med i stort sett alla personerna och känner igen sig i så mycket.

Jag orkar inte gissa vad boken ska förmedla. Vilka metaforer som finns där, vad det innebär att folk i generationer har både längtat efter och fruktat sjöjungfrun. För mig räcker det med att det här är en av årets bästa läsupplevelser.

Hembiträdet

Bokens titel: Hembiträdet
Författare: Freida McFadden
Originalets titel: The Housemaid
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Modernista, 2024
Antal minuter: 8 tim 43 min (jag läste dock ljudboken i mobilen, istället för att lyssna)

Det är vansinnigt underhållande att plöja folks kommentarer om "Hembiträdet" på Storytel, Bokus och Adlibris. "Höll mig på tårna", "Svårt att släppa den", "Tar vändningar du ej förutser", "Ville inte lägga ifrån mig den", "Oväntade twister hela tiden", "Smart och genomtänkt", "När du tror du har svaret så svänger det igen!". Så står det. Jag blir nyfiken på vad de personerna har läst tidigare och vad de räknar som spännande. 

Majoriteten älskar boken och tycker den är en "ruskigt spännande nagelbitare" - och att man inte kan gissa hur det ska gå. (Va?! tänker jag.) Boken har sålts i mångmiljonupplagor och fått två fortsättningar som verkar vara karbonkopior på denna första.

Själv instämmer jag i kommentarerna "Inte trovärdig", "Stereotypa människoskildringar", "Förutsägbart, passar en ung publik" och "Inte vidare intelligent".

Det är inte alls spännande. Om jag hade skrivit ett prov på "Hembiträdet", där jag i intervaller fått läsa 50 sidor och sedan berätta vad som skulle hända härnäst så skulle jag fått rätt på det mesta. 

För att inte sabba historien för er andra kan jag ta några oviktiga exempel. Hembiträdet - den vackra, unga kvinnan Millie - blir inneboende i en kolossalt rik familj som det är något uppenbart fel på. Mannen och dottern kan vi lämna därhän, men kvinnan är helt knäpp i huvudet. 

När Millie städar så häller Nina ut mjölk på golvet. När Millie kallar Nina för mrs Winchester blir hon tillsagd att säga "Nina", men när hon gör det så får hon en utskällning för att ha slopat titlarna. När Millie inte har några fina kläder så skänker Nina henne en hel kasse tjusiga designerklänningar (eftersom hon ändå är för tjock för att ha dem och Millie är som sagt otroligt smal och vacker). Det krävs väl ingen större thriller-erfarenhet för att begripa att Nina strax därpå kommer att säga att Millie har stulit kläderna av henne? 

Så håller det på hela tiden. Och eftersom vi redan i första kapitlet får veta att Millie är en dömd brottsling som just avtjänat ett tioårigt fängelsestraff så kan man ju gissa att hon inte kommer att vara timid och gullig hela boken igenom...

Det är meningen att läsaren ska bli överraskad av det rika paret, deras osnutna skitunge, familjens elaka farmor samt områdets sexige italienske hunk till trädgårdsmästare. Men jag har läst för mycket och genomskådar den platta historien direkt.

Din tid kommer

Bokens titel: Din tid kommer

Författare: Carl-Johan Vallgren
Uppläsare: Ludvig Josephson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2024
Antal minuter: 

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken. Det är den spänningsroman, den innehåller mord och våldsamheter, tortyr och grova brott. Den är nominerad till Årets bästa kriminalroman 2024 av Svenska Deckarakademin - vi får veta om någon vecka om den vunnit. "Din tid kommer" har det välkända upplägget med en smart karriärist från Rikskrim som återvänder till sin hembygd för att utreda ett mord trots att hon som ung vuxen ville fly därifrån för att undkomma barndomens trauma, samt en av sorg nedbruten kommissarie som ska hantera sin hustrus död i cancer samtidigt som hans tonårsdotter försvinner efter en skogsutflykt och förmodas vara i fara. Så långt är det en dussindeckare.

Men egentligen är det ju en roman om existensen, om att älska någon som dör ifrån en, om att sakna någon som inte finns kvar. Om att på något vis hitta en gnutta hopp och dra sig upp till ytan för att själv överleva när de älskade är borta.

Vissa delar var rätt trista på det lite sega sättet, för att tempot saknades och mitt engagemang i polisen Johanna var svagt. Andra delar hade tvärtom actionfilmstempo och var oerhört obehagliga, där människor plågas. Men större delen av romanen var ren njutning, för Vallgren har ett så vackert språk, så poetiskt och fullständigt genomtänkt. Kanske njöt jag lite extra av att handlingen är förlagd till början av 90-talet, precis lagom långt bort i tiden. Det spelar också in att uppläsaren Ludvig Josephson har en så fin röst som perfekt förmedlar huvudpersonens sorg och smärta.

För mig var den stora behållningen att läsa om det vakuum som uppstår efter en hustrus plågsamma död i cancer och en dotters obegripliga försvinnande - hur orkar man med all den oro, längtan, ångest och sorg som gör livet nästan outhärdligt? Mitt i allt brutalt och hemskt så finns en stor glädje över att få leva och finnas kvar och en spirande känsla av "jag klarar det här".

Födelsedagen

Bokens titel: Födelsedagen
Författare: Sofie Sarenbrant och Carina Bergfeldt
Förlag: Bokförlaget Forum, 2023
Antal sidor: 405

Jag läste hela boken på min mobil, vilket kanske låter omöjligt men var helt okej. Tycker Sarenbrant skriver riktigt bra (har inte läst något av Bergfeldt så kan inte uttala mig om henne) och därför hade jag höga förväntningar på den här spänningsromanen. 

Upplägget är helt underbart! Frånskilda föräldrar som är snuskigt rika och självupptagna. Ett enda gemensamt barn, sonen Samuel som fyller sju år den dagen då boken börjar. Problemet är att han inte ligger i sin säng när föräldrarna - mamma, pappa och nya bonusmamman - kommer in för att gratulera. Älskar starten på den här historien!

Bra: Det är underhållande att läsa om mamma Frida som har en talkshow på teve och lägger ut Instagram-inlägg om sitt perfekta liv, pappa Ted som är stenrik men verkar olycklig och otrogen, bonusmamma Pernilla som är simpel medelklass och småmullig och höggravid och allmänt nedvärderar sig själv hela tiden. Hur ska de här tre egotrippade människorna kunna samarbeta i en så monumental kris som att deras barn försvinner?!

Bra: Det är spännande på ett rappt Da Vinci-koden-vis.

Dåligt: Det är tunt, blaskigt, osannolikt. Ytligt och klichéartat. 

Sammanfattningsvis: Extremt lättsmält underhållning för stunden.

Svalors flykt

Bokens titel: Svalors flykt
Författare: Majgull Axelsson
Uppläsare: Gunnel Fred
Förlag: Norstedts, 2023
Antal minuter: 11 tim 40 min (jag både lyssnade och läste)

Jag tycker otroligt mycket om Majgull Axelssons bokproduktion som helhet. Hon har en fantastisk förmåga att levandegöra alla möjliga, udda personer och deras skiftande livsöden. 

Norrköping i nutid. Psykologen Christel arbetar på stadens sjukhus - men eftersom hon nyss blivit diagnosticerad med Parkinsons måste hon överväga att snart gå i pension. Christel vill inte riktigt kännas vid sina svårigheter, hur knepigt det blivit med balansen och koordinationen. Undviker att berätta ens för bästa väninnan Lisbeth (som också är hennes kusin).

Christel lever ensam. Hon fick aldrig några barn och anledningen är fortfarande svår att tänka på, ett helt vuxenliv senare. Kusin Lisbeth däremot har en son och det är knappt att Christel orkar lyssna på pratet om denne begåvade unge man och allt han tar sig för. 

Lisbeth har varit överläkare på förlossningen och sett så mycket sorg och elände som man bara kan göra på en sådan avdelning. Bland annat förlöste hon en nerknarkad, alkoholiserad kvinna med en misshandlande partner; ett litet flickebarn som fick sämsta tänkbara start i livet med två riktiga pundare till föräldrar. Molly heter barnet och det är henne vi får följa något decennium senare, då hon kallar sig Zadie och tvingas gå till Christel för terapisessioner som ska ge henne chansen till en egen lägenhet. Föräldrarna avtjänar ett straff för Mollys lillebrors död och hon är trött på att valsa runt bland fosterhem, jourfamiljer och andra som ändå inte förstår sig på henne eller begriper vad hon varit med om.

Berättelsen om Zadie/Molly är otroligt välskriven och engagerande, den parallella historien om Christel och Lisbeth ger mig inte lika mycket. Det finns många beröringspunkter mellan terapeuten som ung och vår huvudperson Zadie.

"Svalors flykt" nominerades till Årets bok 2023. Jag sträckläste den och den har samma höga kvalitet som allt jag hittills läst av Axelsson.

Men! Författaren säger att hon blev "inspirerad" av fallet med Esmeralda, Lilla Hjärtat, som blev fosterhemsplacerad som bebis. När föräldrarna senare begärde att få sin dotter åter, flyttades hon till dem och vanvårdades och misshandlades där svårt under många månader innan hon slutligen avled i något som liknar en blandning av mord och total underlåtenhet. 

De bitarna som handlar om Mollys lillebror är så plågsamt lika vad som hände Lilla Hjärtat att jag tycker Axelsson har klivit långt över gränsen. För mig blir det alltför snaskigt. Det är som att ta ett rättegångsprotokoll och införliva det i en skönlitterär handling. Jag ogillar att Mollys lillebror i alltför mycket är av en kopia av Esmeralda. 

"Svalors flykt" är en angelägen bok, i ett ämne som man önskar inte existerade: barns utsatthet gentemot psykiskt instabila vuxna med drogproblem. Välskrivet såklart, men i mitt tycke var fiktionen för nära verkligheten och jag kunde inte bortse från det.

Levande och döda

Bokens titel: Levande och döda

Författare: Christoffer Carlsson
Albert Bonniers förlag, 2023

Antal sidor: 412

Som jag skrev i förra inlägget, så köpte jag denna bok i oktober 2023 då författaren var på besök i vårt förortsbibliotek tillsammans med Niklas Turner Olovzon. Jag har läst några böcker av Carlsson tidigare och tycker om hans sätt att berätta om de små halländska samhällena under 80-, 90-, 00-talet och med en parallell historia i nutid. 

Det handlar mer om människors känslor av att vara ensamma, utsatta, ofria, kvävda och osynliga än om de mord och våldsdåd som är själva grunden för romanerna. Känslan av skuld ligger tung över hela boken; både den som man bär själv inuti och den som andra vill att man ska känna.

Här är det en tonårsfest som spårar ur - många av grabbarna och tjejerna som är med på den visste redan från början att det skulle sluta illa; där finns folk som avskyr varann - ibland för något de själva varit med om, ibland för något deras föräldrar bråkar om. Utöver gamla såriga grannfejder finns de vanliga rivaliteterna mellan en söt tjej och två killar som vill ha henne. Men också vänner som vuxit upp tillsammans, delat allt, verkligen älskar varandra och ändå sviker på värsta sätt. 

En av killarna vill vidare, står inte ut i det lilla samhället längre. Han måste bort från det här. Men han hinner inte ens ut ur byn innan han möter döden. En olycka? Ett självmord? Eller någon annan som ville se honom död?

Nu har det gått ett år sedan jag läste boken men kan varmt rekommendera den ändå, för den är så mycket mer än en spännings- eller kriminalroman. 

Isberg

Bokens titel: Isberg

Författare: Turner Olovzon
Förlag: Harper Collins, 2023
Antal sidor: 535

När Niklas Turner Olovzon var bjuden till vårt lilla bibliotek för ett år sedan (!), var jag där och lyssnade på honom och Christoffer Carlsson. Ett så otroligt bra samtal! Jag köpte deras böcker efteråt och fick dem signerade - och passade på att ställa en massa frågor. Till slut var det bara jag, de två författarna och en bibliotekarie kvar innan jag insåg att jag måste sluta fråga så mycket och ta mina nyköpta böcker och gå hem. Det var bara så himla roligt att få höra mer om hur man släpper sitt reklambyråjobb för att skriva en spänningsroman (Niklas) och hur man vågar vara såpass djup i sina kriminalromaner (Christoffer) utan att gå sönder av oro inför vad kompisar, släktingar och andra ska säga. 

Nåväl. Jag slukade förstås böckerna direkt men skrev aldrig om dem. Här kommer nu, 13 månader senare, en kort sammanfattning av mina tankar kring "Isberg". För det första: man kan omöjligt tro att detta är en debutroman, den är alldeles för välskriven, slipad, smart uppbyggd, skickligt komponerad för det. Jag tänker att det är en lång erfarenhet som copywriter som lagt den grunden. För det andra: det är oerhört spännande men på det där vemodigt sorgliga viset som moderna, engelska kriminalserier tenderar att vara (har just sett flera, bland annat "Sherwood" och "The Responder" som jag får ont i magen av). Så många trasiga livsöden! Så lite vi lyssnar på varann och bryr oss om andras känslor!

I en liten by i Dalarna händer flera hemska saker på kort tid: någon försvinner i den täta granskogen men man vet inte riktigt vem, ett barn kommer bort och befaras ha gått genom isen, en ensam man som få pratar med sedan hans hustru övergav honom, och ett ödehus där det plötsligt lyser i fönstren. Det är som sagt sorgligt och spännande på samma gång - och som upplagt för att bli en tevefilm.

Begravningar är farliga

Bokens titel: Begravningar är farliga
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: After the Funeral
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1958
Antal sidor: 247

Ibland är det skönt att läsa något lättsmält som Agatha Christie, bara för att få njuta av lite engelsk landsbygd, te och kakor, överklassfolk med betjänter, lömska trädgårdsmästare, korkade poliser och förvirrade doktorer. Det här är en riktigt dum historia där upplösningen är exakt så orealistisk som man kan förvänta sig. 

En gammal man dör på sin ålders höst (observera att han är jämngammal med mig, en femtioplussare!) och hans ofantliga rikedom och stora herrgård borde övergå till något av hans syskon. Dock är flera av dem redan döda (ja, vad annat kan man vänta sig av 50-åringar?) så arvet lär hamna hos syskonbarnen. Dessa är oseriösa skojare som slösar med pengar och har usla värderingar så den rike farbrodern har noga utvärderat vem han ska skänka allt till.

Hoppsan, nu dog visst en nära släkting: ihjälhackad med en yxa! Här finns absolut inget av dagens beskrivningar av hur blod har stänkt och runnit samt vad detta splattermönster indikerar. Ingen hjärnsubstans, inget slaskande. Nej, personen har mördats lite snyggt och det kan ha kommit liiite blod på kuppen. Inte värre än att man kan sova i samma rum kvällen därpå...

Hercule Poirot snokar bland unga och gamla släktingar för att se om inte bara den yxmördade har dött onaturligt, utan även den döde herrgårdsägaren. Vem tjänar på att de är ute ur leken? En förgiftad tårtbit, stora spelskulder och ett blomsterarrangemang som placerats fel spelar stor roll för gåtans lösning.

Sämst i boken är den jobbiga synen på könen: kvinnorna är ruggugglor som inte tagit hand om sin figur medan männen i samma ålder inte beskrivs som tjockmagade, rynkiga och tunnhåriga utan istället hur de är till sättet: loja, ilska, maktfullkomliga, noggranna. Kvinnorna definieras efter sina utseenden. Hela boken känns verkligen just så gammal som den är, där fruntimmer pladdrar på om en massa nonsens, medan karlar har strukturerade och vettiga tankar. 

Jaja, jag fick underhållning för stunden.